…och nu över till något helt annat, kristallkronor!

Av nån anledning har en hel del kristallkronor hamnat hemma hos oss (kan ha att göra med att vi gillar glittriga saker!), och det enda tråkiga med dom är att dom måste putsas ibland.

Den här kristallkronan var ett loppisfynd som såg rätt sunkig ut redan innan jag började pilla av prismorna.

Det tog sin lilla tid att få bort alla prismor. Jag lade dem i vatten blandat med diskmedel. Mycket diskmedel.

Efter en omgång diskmedel

Jag måste putsa dem flera gånger för att få bort allt flott och smuts som samlats under många år.

Två gånger diskat till vänster – till höger otvättade prismor.

Men oj, vad fina och glittriga prismorna blev!

Sån här sorts städning gillar jag bäst – när man ser resultat genast!

…mer glitter åt folket!

(och man behöver inte alltid pilla bort alla prismor för att rengöra – det går bra att putsa dem med en mikrofiberduk om man gör det tillräckligt ofta. Men om kristallkronan har stått i många år får man ibland inte bort smutsen med bara en duk)

 

 

RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

FAQ : living with constant pain in a certain part of your body

Here’s the thing – I have a condition that I seldom talk about. I don’t complain about it most of the time, not even to my self, not at home, and then at most to Niklas. I maybe cry about it once a year or every two years or so on a bad day, but other than that, I try not to think about it.

It is debilitating, and it is the reason why I could never have a proper 9-5 job, but getting disability status would mean first going through years of not having treatment (which in this case means Niklas massaging me every day and me taking muscle relaxants plus sometimes pain medication) to show the doctors in how much pain I would be without it. I am simply not willing to do that, especially since I can function almost normally as it is now.

The fact is however, that I am in constant pain, not as much as I used to, but it is always there in the background. I tend to ignore bodily aches and pains (benefits and drawbacks of being an ENTJ), and I always try to look positively on things. Things could be so much worse. I am privileged. I have a husband, and a home and a possibility to at least write for a living some day, so I am not in such a bad state as for example many young women and girls in parts of Africa who have much worse injuries than I do, and still have to work and take care of families sometimes even without the help of pain medication.

So what are you rambling about? Why won’t you just come out and say what it is that ails you?

Because the part of my body that is damaged is the one part of the female anatomy that it’s not proper to talk about. My vagina. I have scarring on the side of my vagina and it won’t ever go away.

Are you sure? Have you done everything you can to look into it?

If by everything you mean consult with Denmark’s leading surgeon on the area, Denmark’s leading physical therapist on the area, one of Finland’s best gynecologists, then yes – I have consulted with them and plus other people. I have been through three surgeries, and consensus is that there is no point in further surgery, because my body would just create new scarring in the new cut.

There is a slight possibility that a specialized surgeon in the US could do something about it, but that would be extremely expensive and require resources that we simply don’t have.

How can one little scar affect so much that you say you are almost debilitated?

That one little scar is located in a place that is rich in nerve endings and seems to affect the muscles of the area, and when they get tense, all the rest of the muscles get tense, which builds up. After giving birth, before we knew what was wrong with me, I was in constant pain from my feet to my upper back, until my muscles were in such a bad state that I could not walk without some form of support. I was on constant pain medication, and always waiting for the four hours to go by so I could get my next pill.

Since visiting Birthe Bonde, an amazing physical therapist in Copenhagen, I got some massage help and she showed Niklas how to massage me to give my muscles relief. Since then it has been much better, which is why I don’t talk about it most of the time. I can live with this. Many people have it much worse.

Can’t you just tell people?

Yes, of course I can. These are my options, for example at a party:

I have aches, and don’t want to get up to fetch something, so I for example ask Niklas to fetch it for me.

  1. I say nothing, and people assume I am lazy or that Niklas is hen-pecked and they think (and sometimes say) ”Poor Niklas”
  2. I claim to have something else that ails me, like backache or something, which is sometimes also the truth, because the pains are spreading through my body. This is the most socially acceptable alternative, but sometimes people then look at me strangely when they see me do motions that they did not think I could do, because my explanation was a bit faulty. I.e. I come out sounding like a liar or a hypochondriac
  3. To say my vagina hurts. And, if people didn’t like me already – this is one sure to make them dislike me, and mean not getting invited to any more parties (not that we get that many invites as it is! Most women don’t really like me – statistically most women are ESFJ or ISFJ, which I personally don’t have any problem with seeing as I was raised by a bunch of them, but they already see from my appearance that I’m not conforming to social norms and that raises red flags to them even before I’ve opened my mouth).

No matter what I tell, it is something that either feels like a lie to me, or that is uncomfortable to people or both.

Most of the time I say nothing and let people think what they will. If they are so shallow that they judge me because Niklas fetches me things, then they’re not people I want to be around anyway.

Have you tried yoga or meditation?

Yes, thank you, it’s been 15 years now since this whole thing started – by now I’ve tried almost everything there is, but if you have an idea that doesn’t involve medication/massage/exercise/yoga – I’m all for it. Otherwise – just presume I’ve tried everything there is, except for really obscure things, so if you sit on an obscure treatment for scarring on the inside of the body, I’m happy to hear about it, but no homeopathy or new age-stuff, thank you. I prefer researched methods that work.

Oh, poor Niklas who has to cater to you all the time AND massage you, and then you write about this embarrassing thing on your blog!

As I recall, it takes both a sperm and an egg cell to produce a child and since he volunteered to mix his DNA with mine, we think of this as something we are both in together. Why should I feel bad that he massages me every night and has to fetch things for me? If it was the other way around, I would be the one doing the catering, and nobody would raise an eyebrow.

He usually reads my blog posts before I publish them, and he has approved this message.

In addition, there are plenty of more embarrassing things that people don’t talk about.

But why even say anything about it? This is such an uncomfortable subject?

Because I am certain I am not the only one who has these kinds of problems. Billions of women go through childbirth. It is most certain that some experience similar things that I did, that they get scarring, that they remain with pain.

I have no idea if I know some of them. I haven’t spoken about it. It is taboo – and all things taboo remain unspoken of, until someone breaks that taboo.

People/women don’t talk (or didn’t used to talk) openly about their periods, and about having pain.

People don’t talk about problems with their rectum (even though that can be really debilitating when you’re out and about).

People/women don’t talk about when their vagina hurts from all kinds of reasons.

Certain parts of the anatomy are taboo to talk about. It is perfectly fine at a party to say you have a headache, but it’s not fine to say you have menstrual cramps. It is perfectly fine to say you go to physical therapy because of hurting your knee, but it’s not fine to say you do it because you got an injury in a certain female part while giving birth.

Or you can just talk openly about it and watch people get uncomfortable and not get invited to any more gatherings.  I guess I’m the latter category now, because by now, I’m just so sick and tired about having to come up with excuses all the time for something that will never ever go away. That will be with me for the rest of my life.

…but then again, I’m ENTJ, so the probability of me discussing anything that bothers me physically and that I need help with is closer to zero! 99% of the time, I pretend everything is fine. Today just happens to be an anomaly, a day when I was just so fed up with explaining things that I needed to get it out of my system.

 

 

RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

World Mental Health Day – and I kind of don’t feel like talking about it

There are so many words inside me that sometimes want to come out, sometimes just want to hide from everyone including myself. Like the fact that I am in constant pain. One of the perks/drawbacks of being an ENTJ is that you most often just ignore your own feelings, which is what I do regarding many aspects of my health.

Suffice it to say, I think it’s great that there is focus on mental health, or health in general. But I can feel with myself that I’m not ready to describe to people exactly what I am going through (mainly stuff left from giving birth and the following surgeries and complications).

Instead I’ll leave you with more fall pictures today. This is where I charge my batteries:

 

 

RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Måndagshöstbilder

Idag är jag så trött, men jag ville ändå skicka iväg ett inlägg så här kommer lite höstbilder från mina promenader.

Ibland känns det som att jag ser fler saker om jag har kameran med. Kanske både för att jag rent fysiskt gör det 🙂 Har dålig syn nämligen, men också för att när jag har kameran med så letar jag efter guldkorn. Och om man är fokuserad på att hitta guldkorn är sannolikheten större att man gör det, än om man går omkring i sina tankar och inte lägger märke till någonting.

Ha en skön måndag!

 

RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Vi skördar!

Finns det något godare på salladsbordet än nyplockad grönkål? Vi plockar de sista bladen och njuter av dem för fullt. Och kaninerna blir bortskämda med blad lite nu och då!

Sista chilina skördade. Plantorna är nedklippta och står i källaren i väntan på vintern. Av chilina gör vi mojosås – godaste chilisåsen som vi äter året om till nästan vad som helst. Receptet hittar du i det här inlägget.

 

RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

I skogen – vårt Unesco-arv

I år är det 10 år sen vi flyttade från Köpenhamn, och det fanns många anledningar att flytta därifrån (och många att bli kvar! Saknar fortfarande storstadslivet och våra kompisar där!) – en av dem är allemansrätten och skogarna här i Finland.

Det känns lyxigt att bo en kort promenad från skogarna.

Att kunna gå omkring ensam i ett naturskyddsområde och bara njuta av naturen.

Jag går omkring och ser på hur naturen ändras under årets gång, träffar på ekorrar och hjortar och allehanda fåglar.

Dessutom är det ju nuförtiden trendigt med forestbathing som det heter på trendspråk!

Jag går kors och tvärs i skogen, och lyssnar på fåglarna och på mina podcaster och ljudböcker, och njuter av att komma bort från civilisationen en stund.

Den här ensamheten och stillheten fanns liksom aldrig i de skogar vi besökte i Danmark. Eller så kallade skogar som vi tänkte på dem – det kändes mer som parker som besöktes av mängder av människor.

Det här är fördelen att bo i ett glest befolkat land som ännu har en massa orörd natur kvar.

Men vem vet hur det blir i framtiden?

Allemansrätten är något unikt för Norden (minus Danmark) – vi har alla lika stor rätt att gå ute i naturen och njuta av den, och har altlid haft den rätten. Den behöver vi behålla tycker jag, och ett sätt att befästa den är om den tas upp på Unescos lista över immateriellt kulturarv.

För det är ju ett kulturarv det här, att få gå ute i naturen och ströva precis var du vill.

Följa djurstigarna och se på allt det fina som finns gömt där långt borta från alla hus och bebyggelser.

Jag registrerar mina skogsturer i kampanjen ”Vi drar till skogs”, och hoppas det bidrar lite grann till att lyfta fram det här som jag ser som det bästa i landet Finland – naturen.

Här trivs jag, här skogsbadar jag, här mediterar jag och här går jag med mina barn och bara kopplar av. På stigar som trampas av både människor och djur, som vi alla delar på.

 

RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Ge ord åt dina barn – annars gör nån annan det

En sak jag inte hade tänkt på innan jag fick barn var hur viktigt det är att prata med sina barn om precis allting. Som förälder är du ditt barns viktigaste förebild så länge barnet är litet. Det är du som ”tillverkar” barnets överjag/samvete, och om du undviker att prata om vissa saker – ja, då kommer såna saker ändå att sippra in i ditt barns medvetande, men från andra håll än ditt. Barnet kommer inte nödvändigtvis att lära sig vad du tycker på såna områden, utan kommer att påverkas mer av t ex Youtube eller kompisar.

Jag vet att många tänker att de låter bli att prata om t ex hudfärg för att de tänker att barnen får växa upp och se alla människor som lika värda, som att hudfärg inte är något som man behöver lägga märke till. Men det är inte den verklighet som barnen själva växer upp i! Barnen själva ser och lägger märke till vilka som hör till majoriteten och vilka som sticker ut. Vilka som är annorlunda. Och barn reagerar på det.

Om barnen inte själva då har ord hemifrån för hur man pratar respektfullt om andra människor – då är det lätt hänt att de snappar upp andra ord. Ord som sårar mycket mer, speciellt om man har vuxit upp med föräldrar som aldrig pratade om t ex hudfärger. Det blir mer spännande, farligt och förbjudet och kan vara roligt att överskrida gränserna, än om man t ex hela tiden har pratat öppet om det.

Vi är hela tiden med om att andra föräldrars barn använder n-ordet till våra barn. Ibland omedvetet, ibland mycket medvetet. Ibland omskriver barnen det och i stället för öppen rasism som vilken som helst förälder skulle känna igen, så omskriver barnen det ”brunt är bajsfärg” eller ”idag ska alla flickor i klassen ha håret i ponnysvans och se om killarna märker nåt” (när det finns en som inte har långt hår, och som inte kan ha håret i hästsvans).  Ibland sjunger de rasistiska sånger som de har lärt sig från Youtube.

Det skulle vara alldeles fantastiskt underbart att leva i en värld där man inte behöver prata om rasism, sexism, ableism och alla möjliga sorters ismer, men det är tyvärr inte en sån värld vi lever i. Om vi vill uppfostra våra barn till toleranta varelser, så behöver vi föregå med gott exempel och då behöver vi ge våra barn ord.

Vi hjälper våra barn när vi hjälper dem att hitta respektfulla ord. Om inte vi uppfostrar våra barn på det området, så då gör någon annan det. Och jag vill i alla fall inte att Youtube skall vara min medfostrare på det här området!

 

RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Rasism i barnens vardag – Hem och Skola-intervju

För ett tag sen hade vi besök av en journalist från tidningen Hem och Skola. Vi pratade om rasism och vad man som fostrare kan göra för att bidra till en bättre vardag för alla barn, och det var verkligen en jättehärlig intervju!

Inte bästa bilden på oss precis, men man måste väl se lite allvarlig och rosa ut när man talar om allvarliga ämnen som hudfärg! 🙂

Nu är tidningen ute i skolorna, med artikeln som lite visar vad Niklas och jag tänker och tycker om saken.

Det känns jättebra att få vara med och bidra till att sprida lite kunskap om det här ämnet. Jag vet att våra barn är tacksamma över det (och tycker det är superpinsamt att vi outade oss själva som Pokemon Go-spelare! Jag är btw level 40!). Jag hoppas det bidrar till fruktsamma diskussioner i många hem, och att nästa generationer växer upp med större tolerans än vad min generation gjorde.

”When you know better, you do better”

Här kan du läsa artikeln.

 

RSS | Instagram | Pinterest | Facebook