När jag var liten skadade ett barn mig och alla runt omkring på skolgården. Hen var omedveten om konsekvenserna av sina handlingar. Hen bar på sin egen skada och överförde den till oss som lyssnade på hen.
Inatt vaknade jag upp från en mardröm och insåg något viktigt. Det mina barn dagligen upplever med rasism och sexism, och hur folk bara avfärdar det som ”bara ett skämt”, är mycket mer skadligt än vad folk tror.
Jag minns hur det var att stå där på skolgården, solen som strålade ner, löven på björkarna som ännu inte slagit ut, ljudet av gruset under våra fötter när vi sprang och bilarna som ibland passerade och bidrog med spänning. Där hoppade vi, klättrade, gungade och berättade historier som barn brukar göra.
Illamåendet kom när jag insåg vad de äldre skrattade åt. Deras ”skämt” om afrikaner som skulle ha ljusare handflator och fotsulor var något jag inte visste något om, eftersom jag knappt hade sett någon med mörk hud då. Jag funderade på det specifika skämtet och hur speciellt samma person drog fler och fler historier i samma stil. De handlade om människor med mörk hudfärg, om kvinnor och flickor, om personer med fysiska handikapp. Personens egen smärta fördes vidare genom hens ord till oss som lyssnade och som sedan vidarebefordrade skämten. Illamåendet sipprade in i oss alla och gjorde oss smutsiga bara genom att höra på det.
Fyrtio år senare är känslan i mardrömmen lika stark. Samma snedvridna sätt att hantera sina egna känslor av att inte vara älskad, sedd och accepterad finns än idag och skadar samhället. Det finns hos vuxna som inte fick den kärlek de behövde när de växte upp. Det finns hos mina barns klasskamrater, de som mår dåligt och skadar andra utan att inse det. De skriver rasistiska uppsatser, säger rasistiska saker, och få i deras närhet ser beteendet för vad det verkligen är – en människa som behöver hjälp.
Vi behöver alla hjälp. Vi behöver alla lära oss att be om hjälp och att erbjuda hjälp. Vi behöver hjälpa varandra, också de som mår dåligt och försöker dölja det genom ”skämt” och ”nedsättande kommentarer” som samhället ofta ser mellan fingrarna. Vi behöver göra det för att själva må bra.
Att blunda är inte att hjälpa. Att vara tyst är inte att hjälpa.
Vi måste hjälpa personer att hantera sin ångest på ett bättre sätt. Vi måste hjälpa personer att hantera sin utanförskap på ett bättre sätt. Vi måste hjälpa personer att hantera sin ensamhet på ett bättre sätt. Vi kan börja med att kärleksfullt berätta för dem att det där beteendet är inte okej.
Vi kan hjälpa genom att hitta andra uttrycksätt för illamående, så att vi inte skadar oss själva eller andra.
Vi är alla människor och förtjänar att bli sedda för de vi är och få den hjälp vi behöver.