Vårkänslor

När jag var liten betydde våren plask i smältande snöhögar. Att bygga dammar och göra rännilar som rann i spännande mönster och sedan släppa ner ett blad eller en pinne, eller en myra på ett blad i rännilen och se hur den åkte ner för forsarna och dammarna som man hade gjort.

När jag var liten betydde vår att gå hem från skolan och sjunga ”Lilla Tussilago, lilla tussilull, har du målat kjolen din av solens granna gull?” och leta efter de små gula blommorna i dikeskanterna. Ibland komma hem med en näve blommor som hade långa stänglar och rötter och ge dem åt mamma som alltid blev lika glad, åtminstone i min fantasi.

När jag var liten kunde jag stå i timmar och se vattnet droppa från istappar.

Sen var det någon annans tur att stå i timmar och titta på vatten som droppade. ”Mamma, jag blir lite sen från skolan – här finns en så fin istappe”. Någon annan som släpade in stövlar, och jag var plötsligt den där som konstaterade att vi har tur som har ett grovkök. Jag var plötsligt den där som inte alls såg det spännande i små smältande snöhögar och vattenpölar som kan vara grunda och lätta att gå i eller plötsligt bli till djupa gropar så att vattnet forsar in över kanten på ens stövel.

Jag såg på när hon hoppade på en snöhög och jublade över hur roligt det var när den smältande snön skvätte all världens väg, och plötsligt var det som om alla åren försvann och jag hoppade jag med!

”Mamma är du helt tokig?”

”Mamma, du stänker ju på mig!”

”Pappa, jag skulle hämnas på mamma och hoppa på en stor smältande snöhög, men vet du vad – hon tänkte hoppa innan mig!”

Tänkte, jag tänkte, men jag gjorde det inte – för det var din snöhög och det var ju trots allt du som behövde få hoppa på den just nu. Men i mitt sinne var det jag som sprang fram och gjorde världens högsta och hårdaste hopp och snön stänkte all världens väg!

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Denna dagen, ett liv. Och alla andra dagar också!

Ibland glömmer vi bort saker och ting. Vi om-berättar hela tiden vår historia och varje gång vi tar fram ett gammalt minne så ombearbetar vi det utgående från den person vi är just nu.

Ibland glömmer vi därför bort saker och ting och skapar helt nya minnen.

imgp7694

Plötsligt dök det upp en länk i min Facebookfeed som fick mej att komma ihåg varför jag ville bli psykolog!

imgp7953

När jag gick i gymnasiet bad jag min psykologilärare om boktips och ett sånt boktips var Viktor Frankls ”Livet måste ha mening”. Såhär sett i backspegeln var det precis i det ögonblicket mitt liv kurvade åt ett annat håll än jag var på väg. Innan tänkte jag mej något konstnärligt, att bli inredningsarkitekt eller nåt, men efteråt hade jag utan att jag insett det ändrat riktning i mitt liv.

Jag ville ha en mening med mitt liv och den meningen var att hjälpa andra.

Sen kom vuxenlivet emot och jag lyssnade för mycket på omgivningen som sa att jag var naiv. Jag fortsatte trots det att hjälpa andra så gott jag kunde, men på andra sätt än jag hade trott.

imgp8448

Så dök den då upp i min Facebookfeed, länken som gjorde att mitt liv på nåt sätt gick hela varvet runt. Att cirkeln blev sluten.

Utan att jag märkte det föll pusselbitarna på plats.

Min tonårshjärna visste mycket mer än min framtida vuxenhjärna!

Jag visste redan då vad jag ville bli i livet – nöjd med mej själv. Och det var det som jag behövde hålla fast vid!

Inte konstgjorda ambitioner som omgivningen försöker pracka på alla människor, utan det där som tonårshjärnan ville. Att hjälpa andra och på det sättet bli nöjd med mej själv. Att vara en del av familjen och samhället. Att hitta mening i mitt liv och i det jag gör, vare sig det består i att ta hand om mina barn eller att skriva om svåra saker på min blogg så att jag på det sättet hittar mening i dem.

imgp8290

Neuropsykiatern Dan Siegel sa annat bra också i sitt snack (kolla upp det här – scrolla fram till Dan Siegel). Bland annat om hur få människor kommer till en terapeut med en skräck över var de befann sig innan de föddes. Och om hur vi upplever tiden lineärt, men varje stund innehåller alla möjligheter. Det som har varit finns kvar nånstans – vi kan bara inte uppleva det eftersom vi upplever tiden lineärt.

 

Dan Siegel har varit med och skrivit den bästa boken som man behöver som förälder – The Whole-Brain Child

The Self is Not Defined by the Boundaries of Our Skin

”When we help others, we all win”

On the power of harmony, cultivating “mindsight,” and why you should learn to think more like a teen:.

”there’s no reason you have to choose between doing the things you enjoy and helping others”

 

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Minnen i drömmar

Inatt blev jag plötsligt medveten i en dröm om att jag drömde. Släktens sommarstuga har precis blivit såld och det har väckt känslor och minnen, och jag drömde ett tag flera nätter om somrarna därute. Om att ligga på en flytmadrass och guppa på vågorna och känna solskenet mot huden. Sånt där som inte finns på riktigt numera (nu finns fästingar, algblomning, arbetsläger…), som bara fanns då när man var barn och inte hade några som helst bekymmer eller konflikter eller något annat än just sol, vind och vatten.

Men inatt – inatt var jag på besök hos min mormor i hennes hus Silveråker. Hon satt på golvet i köket och lekte med mitt första barn som var runt två år gammal just då, och de satt mitt emot varandra och rullade en liten boll fram och tillbaka. Jag stod där i hörnet av köket, som om jag precis hade stigit upp från det röda köksbordet och skuffat in stolen under det, och såg på dem. Min mormor log mot min son och han skrattade, fokuserad på den där bollen. Jag log jag också.

Så var jag plötsligt i hallen och såg på dörren som ledde ner till källaren. Det var här som jag blev medveten om att jag drömde och jag insåg plötsligt att jag såg på dörren i helt fel vinkel. Jag skulle ju inte vara vuxen i det här minnet, nu behövde jag se dörren ur en annan vinkel och mitt synfält ändrades tills jag såg på den samma dörren och dörrhandtaget, men nu inte som en vuxen – nu var jag ett litet barn, kanske 6 år gammal. Och jag visste att vilket ögonblick som helst så kommer dörrhandtaget att vridas om och  min mormor kommer att komma ut ur den där dörren och hon har med sig tre glassar – en till mej, en till min bror och en till min kusin. Goda glassar, sådana där med nallar på det pastellfärgade pappret. Sådana glassar som hon en gång köpte åt oss när vi gick till en lokalbutik.

Sen var jag meddetsamma i det ena arbetsrummet, där jag alltid sov när jag blev äldre och sov över när min morfar hade dött. Jag såg på hyllan (som aldrig funnits där, men plötsligt dök upp i min dröm) och där stod alla böckerna som min morfar läste för mej. Jag förde handen över deras ryggar och kände läderryggarna och pappersryggarna och kände lukten av dammet som låg på dem och den där alldeles speciella känslan som kommer från frasiga böcker från förr i tiden.

Sen vaknade jag.

Så mycket av nuet kommer ibland emellan och ändrar på våra minnen.

Den vi är idag är inte den vi var då, och personen vi minns blir ibland fläckad av allt som kom efter – alla konflikter, alla släktgräl om arv och allt onödigt strul som tar energi. Då är det skönt att få en sån här fantastisk dröm där jag för ett kort ögonblick fick vara med om de där korta stunderna på nytt.

Lilla Nette som bara ville ha en glass, den nyblivna mamman som fick stöd av sin mormor och den älskade dotterdottern som inte kunde göra en enda sak fel i sin morfars ögon, och som älskade att bläddra i gamla böcker tillsammans med honom. Fast de inte finns här längre med mej så kommer de ändå alltid att finnas inom mej, djupt inbäddade i delar av det som är jag, som ögonblickspärlor att ta fram ibland när man minst anar det. Eller kanske just då när man behöver det.

 

 

291 297

039 (2)

Hej då, Monte Convallo – tack för alla fina minnen!

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Hur det skulle bli & hur det blev

037

Hur det skulle bli:

  • vi skulle bo i ett litet hus med 2-3 barn
  • några sömnlösa år medan barnen var små
  • jag var orolig att jag inte kunde få biologiska barn, ville så gärna bli gravid, men vi hade backup plan att adoptera
  • det skulle på nåt sätt vara lätt att ha barn, för jag var van vid barn, jag visste hur man gjorde för att uppfostra dem
  • jag skulle jobba som lärare eller skolpsykolog
  • jag skulle bo nära släkt och vänner
  • jag trodde jag kände personen jag gifte mej med
  • i övrigt var resten av framtiden ett enda frågetecken och oklarhet, men kändes ändå som en klar linje – gifta sig, barn, jobb, hus

 

Hur det blev:

  • vi bor i ett stort hus och två barn blev plötsligt tre
  • några sömnlösa år blev till många år, och nåt slut på sömnlösheten ser jag ännu inte. Men inte längre pga barn som vaknar på nätterna (även om det också förekommer), utan pga alltför långvarig stress som påverkat min kropp på olika sätt och vis
  • vi fick ett biologiskt barn för 12 år sedan och jag har ännu inte återhämtat mej från förlossningen och kommer kanske aldrig att göra det. Ungen kan inte vara mer perfekt för just mej om man så tog i beaktande alla faktorer man kan ta med i beräkningen! Och ändå skulle jag inte ha blivit gravid om jag hade vetat hur jobbigt det skulle vara efter förlossningen och hur min kropp skulle förändras till det sämre efteråt. Då hade jag missat massor, inte bara den fantastiska ungen, utan också all förståelse för hur det är att leva med ständig smärta, hur det är att ha PTSD, och en känsla av att vilja ta ut allt som bara är möjligt av livet så länge jag har det. Att våga mera.
  • Jag vet fortfarande för hur man gör för att uppfostra barn, men får jobba så mycket mer pga att jag har traumatiserade barn. Till på köpet fick vi såna barn som utmanar allt som vi är som människor – våra principer, vår trygghetszon. Vi måste stå på barrikaderna och försöka minska på rasismen runt våra barn, och lever hela tiden med skräcken om vad som kommer att hända när de är tonåringar eller vuxna. Rasister ser inte skillnad på bakgrund – de ger sig på alla som har annan hudfärg än majoriteten här vi bor. Vi måste kunna konfrontera vuxna i barnens omgivning för att ge barnen så trygg uppväxtmiljö som det bara går, och göra det medvetna om att en del ändå kommer att tycka att vi ”klagar i onödan” eller ”är hysteriska” eller ”överdriver, för hen är ju alltid så glad när hen är med mig” etc.
  • jag har ströjobbat med småsaker här och där, mellan verserna har jag studerat, bloggat och framför allt varit hemma och jobbat med att ha hand om mina barn. Jag vet fortfarande inte vad jag ska jobba med när jag blir stor, men inte är det lärare eller psykolog!
  • vi flyttade utomlands och fick sköta allt som en liten familj själva. Sen när det blev för jobbigt flyttade vi tillbaks till Finland igen och fick oss en kalldusch. Släkt och vänner – allt sådant har förändrats. En del finns kvar och med dem har vi ett bättre förhållande än någonsin. Andra har försvunnit av olika anledningar, ibland pga ett medvetet val från vår sida, ibland inte.
  • jag har insett att ingen av oss kände varandra eller oss själva när vi gifte oss – vi var för unga för det. Inte åldersmässigt, men när det gäller erfarenheter. Det är först när vi har gått igenom skärseldar tillsammans som vi har lärt känna oss själva och varandra
  • vårt liv har gått från vågtopp till dalgång, hit och dit, oftast utan att vi själva har kunnat påverka det. Ibland har livet varit fyllt av positiva överraskningar, ibland negativa. Vi har blivit prövade om och om igen, och jag har hittat min gräns för hur mycket jag står ut med – något som jag inte ens trodde fanns. Vi har blivit nya människor, mer slitna, mer härdade, mer medelålders på insidan än på utsidan. Två helt andra människor än de vi var när vi möttes för tjugo år sedan.

 

Vårt liv går i kringelikrokar och det är ju nog mer intressant än en rak linje, vad jag än tycker om vissa av krokarna.

Jag har i alla fall inte tråkigt!

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Mitt försök att ha det tråkigt

013

Om det är något jag är dålig på så är det att ha tråkigt! Till och med när jag har planerat att ha en tråkig kväll så misslyckas det totalt.

020 (2)

För några år sedan fick Niklas ett telefonsamtal från sin ena bror som hade tråkigt, och vi såg på varandra – tråkigt!

Det var något vi inte hade haft sedan förra årtusendet ungefär, typ ungefär innan vi flyttade till Danmark och innan vi fick barn. Sen dess har det varit full rulle precis varje dag, så mycket så man inte hinner ha tråkigt. Inte ens fast man skulle vilja det.

023

Ibland är det här en bra grej, ibland en dålig.

Det känns bra att få många saker gjorda och att göra nånting meningsfullt.

Det känns mindre bra att vara tvungen att göra saker hela tiden, för annars har man en unge som gnäller på en hela tiden eller ska ha ens uppmärksamhet på något sätt.

Så är det inte bara i vår familj – så är det i många familjer med traumatiserade barn. Föräldern får inte rikta sin uppmärksamhet på något annat, för då känns det hotande. Då känns det som att föräldern skall lämna en, att man blir ensam i världen igen.

Redan en sån liten grej, att föräldern sitter i telefon och pratar med någon annan kan vara så skrämmande för en som tillbringade sin första tid i livet med alltför många vårdare, och inte en egen förälder.

024

Så vi grejar på.

Speciellt jag, speciellt jag som är symbolen för mamman som har lämnat.

Jag som är lika med huset och hemmet och tryggheten.

Det fanns en tid då jag inte ens kunde prata i telefon eller ha en kompis på besök, för det var så hotande för barnets ömtåliga trygghetskänsla. I stället grävde jag täckdikning på gården, krattade och rensade, målade och slipade, gjorde pysselsaker och allt vad jag hittade på för att få tiden att gå, för när jag var sysselsatt med något sådant som hade med materiella saker att göra så fick jag vara i fred en liten stund med mina egna tankar. Annars var det fullt ös hela tiden, 100% mammabehov precis hela tiden om jag riktade minsta lilla smula av uppmärksamhet mot en annan person.

035

Så är det inte nu längre.

Jag kan ibland t o m ha min bästis på besök och sitta och dricka te i timmar och ”snarvla” utan att barnen bryr sig ett enda dugg om vad vi håller på med.

En dag i höstas tror jag t o m att jag nästan hade tråkigt!

Men i tisdags – då var det definitivt dags för åtminstone ett par timmar tråkighet hade jag tänkt. Att inte göra nånting alls, eventuellt gå på stickcafé eller nåt, men inte ha nåt som helst annat att göra. Barnen såg på TV, vi vuxna förundrades över hur tyst det var här hemma! Tills en propp gick och vi insåg att det berodde på att källaren var översvämmad…

017

Det blev att tömma källaren på vatten i stället, och just nu ligger det isbitar och trasiga utejulpynt lite här och där på gården, men det var trots det en rätt så lyckad kväll – barnen samarbetade jättebra, mina föräldrar dök upp och hjälpte med det sista så vi slapp vara ute på gården i kölden halva natten och frakta saker från källaren till ett av uthusen, och äldsta sonen jobbade som en hel vuxen och lyckades tömma källaren på vatten tillsammans med mej och Niklas. Och när vi föräldrar till sist kom in när vi väl var klara med allt i källaren möttes vi av julsånger och tre barn som kokade varm choklad på spisen!

037

Nästa dag, igår hade jag min ”tråkiga” kväll, som inte alls var tråkig utan som kändes som den där julaftonen som jag aldrig hann med!

Barnen såg på TV och spelade dator och vi föräldrar satt här nere och lyssnade på julmusik och läste böcker och jag drack  ett glas vin.

039 (2)

Fortsätter det såhär så är det kanske jag som om några månader eller så säger ”Jag har tråkigt”, och jag tror att jag kommer att le lite grann är jag säger det…!

(fast nej! jag är nog bara dålig på att ha det tråkigt har jag för mej. Det finns för många bra böcker att läsa och för mycket blommmor att lukta på för att jag ska hinna med sådant!)

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Fördelarna med att bo i sitt nya ”barndomshem” – det blir lite extra magiskt!

003 (2)     128 130

 

En gång när jag var liten trodde jag på magi. Eller många gånger. Riktigt riktigt många gånger, ända tills min hjärna hade mognat vare sig jag ville det eller inte, och jag med den, och det var slut med allt magiskt tänkande.

Jag var liten och satt i fören av en båt och såg hur min skugga speglades i vattnet, och från min skugga lyste det strålar åt alla håll där båten bröt vågorna. Jag var havsdrottningen, och jag hade speciella krafter som nu först uppdagades när jag satt där i båten och gled över vattnet.

Jag hade en magisk sten och man kunde ta bort vårtor och sår med den. Så hade släktens gamla gummor sagt åt mej, eller kanske dom mest hade pratat om bomullssnören och att knyta en knut runt vårtan och gömma den under en sten, men jag tyckte min lilla runda sten såg så magisk ut så den skulle säkert funka utan trådar och gömmor.

Jag satt framför krubban som jag hade radat upp och gjort stjärnor i soten i den öppna spisen, och jag tänkte att om jag koncenterar mej riktigt mycket så kanske, kanske världen kan bli lite mindre farlig, lite mer snäll, lite mindre krig. Kanske dom har rätt, dom vuxna att om man ber riktigt ordentligt och snällt så blir världen annorlunda?

När jag var liten kunde vuxna ibland läsa ens tankar och det var lite magiskt det också. Sen kunde dom plötsligt inte läsa några tankar alls, och magin försvann bit efter bit. Till sist hade jag också en sån där vuxen hjärna och jag glömde nästan bort hur det kändes att leva i en värld med magi.

126
Nu har min hjärna börjat trolla med mej igen, för trots att jag ibland inte minns vad jag gjorde igår, eller vart jag lade nycklarna så minns jag helt plötsligt den magiska värld som fanns när jag var liten.
Jag minns hur det kändes att leva i en värld av jättar, mäktiga jättar som var både kärleksfulla och lite skrämmande ibland. En del av dom där jättarna var fullständigt oberäkneliga och dom var man lite extra rädd för. Andra kunde förvandlas till en varm kram, till en människa som helt plötsligt var på ens egen nivå och som såg en i ögonen och som bara sa kärleksfulla saker till en. Jättar och jättemöbler, för stolarna var enorma på den tiden och bordet var högre än jag själv.

Med min vuxna hjärna vet jag varför jag minns så mycket helt plötsligt, för jag har lyckas återskapa min magiska barndomsvärld i mitt hem, med nästan samma bord, nästan samma stolar, och framför allt den här hösten – med samma magiska ljus, och till och med ibland med glada barn som leker som vi gjorde när jag var liten. Men min barnhjärna och jag vill inte veta nånting sånt, vi vill tänka på vårt eget sätt, så vi har kommit fram till att det var nåt helt annat som hände.

Någon sade: simsalabim, någon använde ett trollspö och en trollformel och vips fanns alla barndomsminnena där!

och en liten gnutta mer magi i mitt liv.
015

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Helt plötsligt så lever mina barn i en ny värld, en som jag inte känner till

Mina barn växer upp i en helt annan värld än den jag växte upp i.

002

Jag växte upp i barriga skogar, pinnar och svampar och hemliga kojor, och en mamma som skrev lappar om hon vart hon skulle och så skrev jag lappar tillbaks om vart jag gick. Vi åt bullar och saft på stranden och där fanns nästan bara vi och mamma och kompisarna och en hel sandstrand att leka på.

Jag växte upp med snöbollskrig med alla kompisarna på gatan, med polis och tjuv där dom äldre pojkarna ibland var med och då var det lite extra spännande, speciellt om man lyckades överlista dom. Vi gick hem från skolan tillsammans, alla vi som gick på samma klass, och sen åt vi mellanmål och så sprang vi ut och lekte med alla andra som också hade kommit hem från skolan.

Vi sprang från hus till hus och kände till alla som bodde i husen. En del hade inte barn och pratade finska, och dom var man lite rädd för. Ända tills man råkade springa över deras gård en dag och såg en kompis sitta där och äta en smörgås, och så fick man själv en knäckebrödssmörgås med lite smör på. Någon hade en spännande rottingstol som hängde i taket och som man gärna ville prova. Någon annan hade världens största Playmobilsamling med en linbana och allt – den var verkligen imponerande!

I alla andra hus bodde det barn. Barn som var lika gamla som jag, barn som var lite äldre, barn som var mycket äldre och så dom små – dom som ibland var med i lekarna, ibland inte. Dom som dom stora flickorna tyckte om att bära omkring på sina ryggar. Dom stora lärde oss yngre alla möjliga bra saker, som hur man bäst dribblar i fotboll och hur man ska åka för att kunna hoppa i ”klunken” när man åkte miniskidor.

Vi hade sommar-OS på fotbollsängen, vi var så många barn som bodde där i samma trakt, samma bostadsområde mitt i skogen, och nedanför våra gator fanns en obebyggd äng där vi kunde spela fotboll och leka fritt. Samma äng var en gång en arkeologisk utgrävning när jag och min kompis gick hem från skolan och glömde bort att gå hem. Tre timmar senare kom min mamma febrilt cyklande förbi och hittade oss där på ängen med dom trasiga porslinsfat som vi hade hittat. Hon hade nog varit en hel del orolig, och vi hade inte alls tänkt på att klockan gick och att det kanske hade varit smartare att gå dom där femtio metrarna till hemmet och säga till mamman var vi var och lekte.

Men hem kom vi, och där hemma lekte vi rockband (med bomullstussar i öronen så att vi kunde banka på kastruller för full volym), byggde en plommonfabrik (tomma toapappersrullar och en radiostyrd bil), klädde ut oss, skrev hemliga brev, och framför allt väntade på att det skulle bli bra väder så vi kunde gå ut på gatan och se vem vi kunde leka med. Utomhus. För det var där vi bodde största delen av tiden.

Mina barn växer upp i en helt annan verklighet.

Dom har inga horder av andra ungar som bor kring vårt hus. Dom har ingen skog att leka i. Dom vet knappt hur det är att hitta hemliga rum ute i skogen, och när vi rör oss ute i skog och mark så märks  det – dom är rädda för dom känner inte skogen, så som jag gjorde. Som var så självklart.

Mina barn har mobiler så dom kan ringa om dom blir sena. Jag kan ringa till dom om jag inte hinner hem, så vi skriver inte så många lappar till varandra. Dom lever en del av sina liv på nätet, skypar med kompisar som bor ute på landet eller i Sverige eller andra länder, och vi måste be dom att gå ut och leka. Inte tvärtom, som det var när jag var liten. ”Kom in, det är matdags!” var det många vuxna som ropade på våra gator, och ibland fick dom ropa många gånger innan vi ungar gick in för vi höll på med nåt som var så spännande att man bara inte kunde sluta med det.

Ibland åker vi ut till nåt naturområde bara så att barnen får en liten aning om hur det är att leka och vara i naturen.

Och jag inser att jag inte vet hur det är att växa upp och vara barn idag, för det är en helt ny värld, en som jag inte känner till. När jag var liten var det ute som var min värld, barnens värld, där som det var vi som bestämde och vi kände varenda träd och varenda stubbe och visste var det bodde grodor och var det lönade sig att gå eller inte gå när det hade regnat.

I ett blink så försvann den världen, och idag finns det nånting annat.

053 089

 

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Dricka te med önskebarn

På söndag är det morsdag här i Finland och i många andra länder världen över. Också i Sydafrika där en mamma kanske blir firad, men inte av alla sina barn för två av dom sitter här i köket och dricker te med mej.

On Sunday we celebrate Mother’s Day here in Finland and in many other countries around the world. Including South Africa where a mother perhaps gets celebrated, not by all her children because two of  them are here in my kitchen having tea with me.


047 (2)

Som jag längtade efter att få vara mor!

Morsdag kommer alltid att vara en speciell dag för mej bara därför. Jag hade nog aldrig känt mej som en hel människa om jag inte hade fått stillat den där längtan efter barnen, men alla känner inte samma längtan – det finns både män och kvinnor som är helt nöjda med att inte vara föräldrar, och det ska man ha lov att vara också. Men just jag funkade inte så. Jag längtade så jag höll på att längta mej fördärvad, efter att ha en eller flera små personer att följa med genom deras barndom. Att få läsa sagor, plåstra om, skjutsa i barnvagn och skjutsa till skolan och spela spel och dricka te tillsammans.

I longed so much for being a mother!

Mother’s Day will always be an extra special day for me because of that. I wouldn’t have felt like a whole person if I hadn’t been fortunate enough to have my dream come true. But not everyone feels  that same longing – there are both men and women who are quite content with not being parents, as they should also be allowed to be!  But I am not made in that way. I longed for children so much  that I sometimes felt that I would break. I longed for one or more little persons to follow through their whole childhood, to read stories, to tend to, to walk to school to play games and to have tea together with.

043

Egentligen hade jag tänkt länka till olika tips på vad man kan ge till sin mor på morsdag, men alla såna är helt plötsligt som bortblåsta ur mitt huvud!

Själv blir jag så glad bara över korten som barnen gör i skolan och förskolan, där det står ”Mamma är däst (bäst)” och allt sånt där! Allt annat är liksom extra strössel på tårtan, och en liten del av morsdagen går åt till att tänka på den där andra mamman i Sydafrika som säkert tänker på sina barn i Finland lite extra mycket såna här dagar. (varför kan inte internationella adoptioner också vara öppna adoptioner?!?)

 

I was planning on showing you links to different things to give your mother on Mother’s Day, but at the moment I can’t think of anything!

The best gift I have ever gotten on Mother’s Day is  the title Mom, and now that the kids are old enough I love their little cards that they make in school or preschool which say ”Mom is the dest” (best). Everything else is icing on the cake and a little part of each Mother’s Day is also spent by thinking of that other Mother in South Africa, who probably is thinking of her kids in Finland a little bit extra on days like that.

(and why can’t international adoptions be open adoptions?!? We would so like to send letters and perhaps skype and tell them how the kids are doing and get news on how they are doing)

11161365_881695128544892_1641430321310207224_n

Citatet och bilden ovan: Cecilia Ekhem

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Här målas det i mina naturfärger!

 

032

Här blir det naturfärgat minsann! Mer natur får man leta efter när jag är klar! typ leta efter det utanför fönstren eller i trädgården – det håller minsann på och blir full vår just nu!

016

Just nu håller jag på och målar för fullt och ibland måste jag ta pauser och gå ut och gräva lite i trädgården. Och oj, vad det växer så det knakar i trädgården just nu! Massor med sprickfärdiga knoppar på buskar och träd och blommor.

035

Tillbaks in i huset igen och tillbaks till mina målpytsar.

Än är det myyyyycket kvar innan jag är klar med det här rummet. Nästa vecka skall listerna på plats och vi skall förhoppningsvis gjuta badrumsgolvet, och sen är det kvar sånt som fixa badrumsskåp, måla badrumstaket och väggarna och kakla, och sen blir det lite paus för badrumsgolvet skall bli nånting speciellt har jag tänkt och det kommer att ta tid och jag behöver lite paus innan det. Jag och min far har hållit på och fixat på rummet nästan varje dag sen sportlovet!

 

Jag har förresten funderat över det där med naturfärger (kolla bara vad man får upp när man googlar naturfärger!) och det man syftar med ordet är ju kanske egentligen främst färger som man får om man använder sig av rötter och blad för att färga  t ex tråd. Inte färger som förekommer i naturen.För i naturen finns minsann alla färger, kolla t ex den här rosa sjön i Australien eller se bara på regnbågen!

Man kanske tänker sig naturfärger som endast det man ser utanför fönstret just nu här i Norden – grått, brunt, beige och vitt-blått (himlen) med bara pyttesmå färgklicka här och där i form av vårblommor. Kanske det är därför det heter naturfärger för att det är dom dominerande färgerna i naturen? Men det är inte hela sanningen! Det finns så många fler färger i naturen och framför allt grönt som ändå, trots att det är en dominant färg i naturen, inte räknas till naturfärgerna. Vilket får mej att gå tillbaks i argumentet och tänka att det kanske ändå är dom färger som man får från rötter och sånt som är det som man syftar på.

När det gäller växter så kan man få fram dom mest fantastiska färger genom färgning! T ex vejde var en gammal växt som man färgade garn blått med (det är samma växt som en del tror att pikterna målade sig med) och kolla på dom här fina färgerna som man fick från helt vanliga växter! Så länge som människan har funnits och experimenterat med olika färgämnen från naturen har det funnits tillgång till färger av alla möjliga slag. Inte alltid så allmänna pga att en del helt enkelt inte hade råd med dom dyraste färgerna (vilket är orsaken till att purpur ansågs vara en kejserlig färg).

Så det här med naturfärger är egentligen mest ett abstrakt koncept – vi liksom _vet_ vad det är, utan att behöva definiera det, för definitioner funkar inte så bra på just det här konceptet. Det är inte frågan om _natur_färger i sig, utan mer en föreställning om naturfärger. Lite sådär som man föreställer sig att folk förr i tiden bara hade det grått och brunt och beige överallt, möjligtvis med några dämpade färger här och där. Men kollar man på t ex kyrkor från medeltiden så ser man genast där att man minsann hade andra färger, trots enbart tillgång till pigment från naturen! Frågar man mina barn så har dom alla tre i nåt skede  trott att allting var svartvitt när jag var liten, så det är säkert alldeles mänskligt och vanligt att man föreställer sig att ”förr i tiden” på nåt sätt var färglöst. Det var det minsann inte och det fanns färger där man hade råd till det, och det här med nordiska ljusa färger i inredningen är ett relativt nytt koncept.

Det här att vi har nån slags gemensam idé om förr i tiden påverkar också hur man skapar TV insåg jag när jag läste den här artikeln om kläderna i Outlanderserien (se den! Den är suverän!). Vi har en förväntan om att kiltar och kläder från skotska 1700-talet skall vara i murriga och dova färger och det är det som showen ger oss, i stället för färggranna tyger som skulle distrahera oss tittare från storyn när vi i stället skulle börja titta på kläderna och till och med störa oss på hur grälla och granna och okorrekta färgerna är, trots att dom i så fall skulle vara mycket mer korrekta än dom nu är! Men jag gillar showen precis som den är – det hade nog varit lite väl distraherande med dom där röda och blåa kiltarna tycker jag, och jag älskar kläderna i serien och alla fina tidsperiodsinkorrekta schalar och stickade plagg!

 

I’ve been thinking about a Nordic concept – naturfärger, nature colors. Which totally gets lost in translation! If you google naturfärger you get this result – if you google nature colors you get my kind of colors! And yet, no Scandi person would ever consider my home to be full of nature colours or even Scandi lookihng! Which is a bit of a paradox, because if you go back in time a bit you get much more colourful homes here in Scandinavia. I feel as if my home is a modern twist on the old upper scale farmer’s house, where you would use colour everywhere you could if you could only afford it, as all the old bits of wallpaper and paint we find when we renovate prove.

We’re definitely not following the trend of painting your house only white – a trend that is slowly starting to ebb out. If you want to be really daring you also use some black in your interior decorating, or some marble sticky back plastic with a bit of copper here and there. The more daring ones have a wall wallpapered in a pattern, and that is the Scandi style at the moment. It’s a bit different from country to country – usually the Danes start with something (as with the white trend), and then about the time when they move on the trend has hit Finland! The Danes were really obsessed with different patterns when we lived there, and it has definitely rubbed off on me! But I like more colours to my walls than just white, and now we’re finally renovating _my_ craftroom and I get to really dig out my inner colour loving child and she seems to totally love green at the moment!    

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

 

 

Den här idén får gärna dö ut

Jag lyssnade på Freakonomics häromdagen och dom pratade om olika idéer som dom önskar skulle dö ut, bland annat den här idén om att en del är mer vänsterhjärna-dominanta och andra högerhjärna-dominanta (det man egentligen menar är att en del är mer kreativa, andra mer verbala) eller idén om att vi bara använder 10% av vår hjärnkapacitet (en myt som nån hittade på) eller idén om att vi har ett universum (det finns många teorier om den saken nuförtiden).

En idé som jag önskar skulle dö ut är den här föreställningen om att det finns saker som är normala och såna som är onormala, och att folk med psykiska problem alltid har symtom som ligger utanför det normala.

Man är konstig, ser konstig ut, gör konstiga saker.

Så är det inte alltid.

En stor del av personer med psykiatriska diagnoser ser helt vanliga ut, är inte det minsta konstiga och gör inte ens konstiga saker. Det dom gör är helt vanliga saker, men frekvensen eller intensiteten är utanför det normala, dvs dom gör sånt som vem som helst annan person men oftare eller längre.

I min familj har vi flera diagnoser och ingen av dom innebär att man håller på med nånting som folk tycker är onormalt. Flera av oss, inklusive jag, har periodvis problem med att sluta tänka på döden – jag kan liksom inte lite bli att tänka på att jag närsomhelst kan dö, och det är inte alls sunt! Man ska inte gå omkring och tänka så hela tiden för man mår inte bra av det. Det normala är att man ibland tänker på att livet är kort och kan ta slut närsomhelst och att det därför lönar sig att strunta i vad folk tycker och i stället fatta sina egna beslut som är rätt för en själv. Det onormala är att antingen aldrig tänka på döden och därmed inte skydda sig och sina närmaste mot saker som kan vara farliga, eller sen tänka för mycket på det vilket folk med PTSD lätt gör.

Det normala är att barn skriker ibland eller protesterar och trotsar. Det onormala är när dom gör det hela tiden, när det är intensivt och pågår i timtal. Det onormala är också att inte alls trotsa även om man skulle behöva göra det (alla barn behöver inte det, vi har ett sånt barn också).

Det finns mängder av diagnoser som innefattar beteenden och tankar som folk skulle tycka var normala! Men det är när man ser till helheten, när man kollar hur ofta nånting händer, hur länge det pågår och hur många andra såna här saker som personen också håller på med som man kan sätta en diagnos, för det är då när det blir för mycket eller för lite intensivt som det blir onormalt.

Det normala finns mitt emellan inte alls eller hela tiden – det normala är alldeles lagom.

 

Det är det här jag önskar att folk skulle bli bättre på att förstå. Det är tillräckligt frustrerande att leva med olika dolda handikapp och diagnoser och lägg sen till en bristande förståelse eftersom ”sådär gör ju alla barn” eller ”sådär har ju alla det ibland”. Det är skillnad på när nånting händer ibland och när nånting händer hela tiden, och det är normalt att bli frustrerad när man ständigt blir ifrågasatt!

062 (2)

P.S. Vi rockade sockor igår vi med, och jag är jätteglad att det blivit en så stor och synlig kampanj! Detta samtidigt som anti-rasismveckan pågår. Jag hoppas alla som rockade sockor också gillar annat olika i samhället, dvs synliga-osynliga handikapp, både fysiska och psykiska sådana, olika kulturer, olika åldersgrupper, olika kön, olika sexualitet och olika religion. Vi gillar olika – olika behövs, och olika gör att det normala blir ännu bredare och ännu mer välkomnande!

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook