Om det är något jag är dålig på så är det att ha tråkigt! Till och med när jag har planerat att ha en tråkig kväll så misslyckas det totalt.
För några år sedan fick Niklas ett telefonsamtal från sin ena bror som hade tråkigt, och vi såg på varandra – tråkigt!
Det var något vi inte hade haft sedan förra årtusendet ungefär, typ ungefär innan vi flyttade till Danmark och innan vi fick barn. Sen dess har det varit full rulle precis varje dag, så mycket så man inte hinner ha tråkigt. Inte ens fast man skulle vilja det.
Ibland är det här en bra grej, ibland en dålig.
Det känns bra att få många saker gjorda och att göra nånting meningsfullt.
Det känns mindre bra att vara tvungen att göra saker hela tiden, för annars har man en unge som gnäller på en hela tiden eller ska ha ens uppmärksamhet på något sätt.
Så är det inte bara i vår familj – så är det i många familjer med traumatiserade barn. Föräldern får inte rikta sin uppmärksamhet på något annat, för då känns det hotande. Då känns det som att föräldern skall lämna en, att man blir ensam i världen igen.
Redan en sån liten grej, att föräldern sitter i telefon och pratar med någon annan kan vara så skrämmande för en som tillbringade sin första tid i livet med alltför många vårdare, och inte en egen förälder.
Så vi grejar på.
Speciellt jag, speciellt jag som är symbolen för mamman som har lämnat.
Jag som är lika med huset och hemmet och tryggheten.
Det fanns en tid då jag inte ens kunde prata i telefon eller ha en kompis på besök, för det var så hotande för barnets ömtåliga trygghetskänsla. I stället grävde jag täckdikning på gården, krattade och rensade, målade och slipade, gjorde pysselsaker och allt vad jag hittade på för att få tiden att gå, för när jag var sysselsatt med något sådant som hade med materiella saker att göra så fick jag vara i fred en liten stund med mina egna tankar. Annars var det fullt ös hela tiden, 100% mammabehov precis hela tiden om jag riktade minsta lilla smula av uppmärksamhet mot en annan person.
Så är det inte nu längre.
Jag kan ibland t o m ha min bästis på besök och sitta och dricka te i timmar och ”snarvla” utan att barnen bryr sig ett enda dugg om vad vi håller på med.
En dag i höstas tror jag t o m att jag nästan hade tråkigt!
Men i tisdags – då var det definitivt dags för åtminstone ett par timmar tråkighet hade jag tänkt. Att inte göra nånting alls, eventuellt gå på stickcafé eller nåt, men inte ha nåt som helst annat att göra. Barnen såg på TV, vi vuxna förundrades över hur tyst det var här hemma! Tills en propp gick och vi insåg att det berodde på att källaren var översvämmad…
Det blev att tömma källaren på vatten i stället, och just nu ligger det isbitar och trasiga utejulpynt lite här och där på gården, men det var trots det en rätt så lyckad kväll – barnen samarbetade jättebra, mina föräldrar dök upp och hjälpte med det sista så vi slapp vara ute på gården i kölden halva natten och frakta saker från källaren till ett av uthusen, och äldsta sonen jobbade som en hel vuxen och lyckades tömma källaren på vatten tillsammans med mej och Niklas. Och när vi föräldrar till sist kom in när vi väl var klara med allt i källaren möttes vi av julsånger och tre barn som kokade varm choklad på spisen!
Nästa dag, igår hade jag min ”tråkiga” kväll, som inte alls var tråkig utan som kändes som den där julaftonen som jag aldrig hann med!
Barnen såg på TV och spelade dator och vi föräldrar satt här nere och lyssnade på julmusik och läste böcker och jag drack ett glas vin.
Fortsätter det såhär så är det kanske jag som om några månader eller så säger ”Jag har tråkigt”, och jag tror att jag kommer att le lite grann är jag säger det…!
(fast nej! jag är nog bara dålig på att ha det tråkigt har jag för mej. Det finns för många bra böcker att läsa och för mycket blommmor att lukta på för att jag ska hinna med sådant!)
Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook