Inatt blev jag plötsligt medveten i en dröm om att jag drömde. Släktens sommarstuga har precis blivit såld och det har väckt känslor och minnen, och jag drömde ett tag flera nätter om somrarna därute. Om att ligga på en flytmadrass och guppa på vågorna och känna solskenet mot huden. Sånt där som inte finns på riktigt numera (nu finns fästingar, algblomning, arbetsläger…), som bara fanns då när man var barn och inte hade några som helst bekymmer eller konflikter eller något annat än just sol, vind och vatten.
Men inatt – inatt var jag på besök hos min mormor i hennes hus Silveråker. Hon satt på golvet i köket och lekte med mitt första barn som var runt två år gammal just då, och de satt mitt emot varandra och rullade en liten boll fram och tillbaka. Jag stod där i hörnet av köket, som om jag precis hade stigit upp från det röda köksbordet och skuffat in stolen under det, och såg på dem. Min mormor log mot min son och han skrattade, fokuserad på den där bollen. Jag log jag också.
Så var jag plötsligt i hallen och såg på dörren som ledde ner till källaren. Det var här som jag blev medveten om att jag drömde och jag insåg plötsligt att jag såg på dörren i helt fel vinkel. Jag skulle ju inte vara vuxen i det här minnet, nu behövde jag se dörren ur en annan vinkel och mitt synfält ändrades tills jag såg på den samma dörren och dörrhandtaget, men nu inte som en vuxen – nu var jag ett litet barn, kanske 6 år gammal. Och jag visste att vilket ögonblick som helst så kommer dörrhandtaget att vridas om och min mormor kommer att komma ut ur den där dörren och hon har med sig tre glassar – en till mej, en till min bror och en till min kusin. Goda glassar, sådana där med nallar på det pastellfärgade pappret. Sådana glassar som hon en gång köpte åt oss när vi gick till en lokalbutik.
Sen var jag meddetsamma i det ena arbetsrummet, där jag alltid sov när jag blev äldre och sov över när min morfar hade dött. Jag såg på hyllan (som aldrig funnits där, men plötsligt dök upp i min dröm) och där stod alla böckerna som min morfar läste för mej. Jag förde handen över deras ryggar och kände läderryggarna och pappersryggarna och kände lukten av dammet som låg på dem och den där alldeles speciella känslan som kommer från frasiga böcker från förr i tiden.
Sen vaknade jag.
Så mycket av nuet kommer ibland emellan och ändrar på våra minnen.
Den vi är idag är inte den vi var då, och personen vi minns blir ibland fläckad av allt som kom efter – alla konflikter, alla släktgräl om arv och allt onödigt strul som tar energi. Då är det skönt att få en sån här fantastisk dröm där jag för ett kort ögonblick fick vara med om de där korta stunderna på nytt.
Lilla Nette som bara ville ha en glass, den nyblivna mamman som fick stöd av sin mormor och den älskade dotterdottern som inte kunde göra en enda sak fel i sin morfars ögon, och som älskade att bläddra i gamla böcker tillsammans med honom. Fast de inte finns här längre med mej så kommer de ändå alltid att finnas inom mej, djupt inbäddade i delar av det som är jag, som ögonblickspärlor att ta fram ibland när man minst anar det. Eller kanske just då när man behöver det.
Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook