När jag var liten betydde våren plask i smältande snöhögar. Att bygga dammar och göra rännilar som rann i spännande mönster och sedan släppa ner ett blad eller en pinne, eller en myra på ett blad i rännilen och se hur den åkte ner för forsarna och dammarna som man hade gjort.
När jag var liten betydde vår att gå hem från skolan och sjunga ”Lilla Tussilago, lilla tussilull, har du målat kjolen din av solens granna gull?” och leta efter de små gula blommorna i dikeskanterna. Ibland komma hem med en näve blommor som hade långa stänglar och rötter och ge dem åt mamma som alltid blev lika glad, åtminstone i min fantasi.
När jag var liten kunde jag stå i timmar och se vattnet droppa från istappar.
Sen var det någon annans tur att stå i timmar och titta på vatten som droppade. ”Mamma, jag blir lite sen från skolan – här finns en så fin istappe”. Någon annan som släpade in stövlar, och jag var plötsligt den där som konstaterade att vi har tur som har ett grovkök. Jag var plötsligt den där som inte alls såg det spännande i små smältande snöhögar och vattenpölar som kan vara grunda och lätta att gå i eller plötsligt bli till djupa gropar så att vattnet forsar in över kanten på ens stövel.
Jag såg på när hon hoppade på en snöhög och jublade över hur roligt det var när den smältande snön skvätte all världens väg, och plötsligt var det som om alla åren försvann och jag hoppade jag med!
”Mamma är du helt tokig?”
”Mamma, du stänker ju på mig!”
”Pappa, jag skulle hämnas på mamma och hoppa på en stor smältande snöhög, men vet du vad – hon tänkte hoppa innan mig!”
Tänkte, jag tänkte, men jag gjorde det inte – för det var din snöhög och det var ju trots allt du som behövde få hoppa på den just nu. Men i mitt sinne var det jag som sprang fram och gjorde världens högsta och hårdaste hopp och snön stänkte all världens väg!
Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook