Mina barn växer upp i en helt annan värld än den jag växte upp i.
Jag växte upp i barriga skogar, pinnar och svampar och hemliga kojor, och en mamma som skrev lappar om hon vart hon skulle och så skrev jag lappar tillbaks om vart jag gick. Vi åt bullar och saft på stranden och där fanns nästan bara vi och mamma och kompisarna och en hel sandstrand att leka på.
Jag växte upp med snöbollskrig med alla kompisarna på gatan, med polis och tjuv där dom äldre pojkarna ibland var med och då var det lite extra spännande, speciellt om man lyckades överlista dom. Vi gick hem från skolan tillsammans, alla vi som gick på samma klass, och sen åt vi mellanmål och så sprang vi ut och lekte med alla andra som också hade kommit hem från skolan.
Vi sprang från hus till hus och kände till alla som bodde i husen. En del hade inte barn och pratade finska, och dom var man lite rädd för. Ända tills man råkade springa över deras gård en dag och såg en kompis sitta där och äta en smörgås, och så fick man själv en knäckebrödssmörgås med lite smör på. Någon hade en spännande rottingstol som hängde i taket och som man gärna ville prova. Någon annan hade världens största Playmobilsamling med en linbana och allt – den var verkligen imponerande!
I alla andra hus bodde det barn. Barn som var lika gamla som jag, barn som var lite äldre, barn som var mycket äldre och så dom små – dom som ibland var med i lekarna, ibland inte. Dom som dom stora flickorna tyckte om att bära omkring på sina ryggar. Dom stora lärde oss yngre alla möjliga bra saker, som hur man bäst dribblar i fotboll och hur man ska åka för att kunna hoppa i ”klunken” när man åkte miniskidor.
Vi hade sommar-OS på fotbollsängen, vi var så många barn som bodde där i samma trakt, samma bostadsområde mitt i skogen, och nedanför våra gator fanns en obebyggd äng där vi kunde spela fotboll och leka fritt. Samma äng var en gång en arkeologisk utgrävning när jag och min kompis gick hem från skolan och glömde bort att gå hem. Tre timmar senare kom min mamma febrilt cyklande förbi och hittade oss där på ängen med dom trasiga porslinsfat som vi hade hittat. Hon hade nog varit en hel del orolig, och vi hade inte alls tänkt på att klockan gick och att det kanske hade varit smartare att gå dom där femtio metrarna till hemmet och säga till mamman var vi var och lekte.
Men hem kom vi, och där hemma lekte vi rockband (med bomullstussar i öronen så att vi kunde banka på kastruller för full volym), byggde en plommonfabrik (tomma toapappersrullar och en radiostyrd bil), klädde ut oss, skrev hemliga brev, och framför allt väntade på att det skulle bli bra väder så vi kunde gå ut på gatan och se vem vi kunde leka med. Utomhus. För det var där vi bodde största delen av tiden.
Mina barn växer upp i en helt annan verklighet.
Dom har inga horder av andra ungar som bor kring vårt hus. Dom har ingen skog att leka i. Dom vet knappt hur det är att hitta hemliga rum ute i skogen, och när vi rör oss ute i skog och mark så märks det – dom är rädda för dom känner inte skogen, så som jag gjorde. Som var så självklart.
Mina barn har mobiler så dom kan ringa om dom blir sena. Jag kan ringa till dom om jag inte hinner hem, så vi skriver inte så många lappar till varandra. Dom lever en del av sina liv på nätet, skypar med kompisar som bor ute på landet eller i Sverige eller andra länder, och vi måste be dom att gå ut och leka. Inte tvärtom, som det var när jag var liten. ”Kom in, det är matdags!” var det många vuxna som ropade på våra gator, och ibland fick dom ropa många gånger innan vi ungar gick in för vi höll på med nåt som var så spännande att man bara inte kunde sluta med det.
Ibland åker vi ut till nåt naturområde bara så att barnen får en liten aning om hur det är att leka och vara i naturen.
Och jag inser att jag inte vet hur det är att växa upp och vara barn idag, för det är en helt ny värld, en som jag inte känner till. När jag var liten var det ute som var min värld, barnens värld, där som det var vi som bestämde och vi kände varenda träd och varenda stubbe och visste var det bodde grodor och var det lönade sig att gå eller inte gå när det hade regnat.
I ett blink så försvann den världen, och idag finns det nånting annat.
Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook