FAQ : living with constant pain in a certain part of your body

Here’s the thing – I have a condition that I seldom talk about. I don’t complain about it most of the time, not even to my self, not at home, and then at most to Niklas. I maybe cry about it once a year or every two years or so on a bad day, but other than that, I try not to think about it.

It is debilitating, and it is the reason why I could never have a proper 9-5 job, but getting disability status would mean first going through years of not having treatment (which in this case means Niklas massaging me every day and me taking muscle relaxants plus sometimes pain medication) to show the doctors in how much pain I would be without it. I am simply not willing to do that, especially since I can function almost normally as it is now.

The fact is however, that I am in constant pain, not as much as I used to, but it is always there in the background. I tend to ignore bodily aches and pains (benefits and drawbacks of being an ENTJ), and I always try to look positively on things. Things could be so much worse. I am privileged. I have a husband, and a home and a possibility to at least write for a living some day, so I am not in such a bad state as for example many young women and girls in parts of Africa who have much worse injuries than I do, and still have to work and take care of families sometimes even without the help of pain medication.

So what are you rambling about? Why won’t you just come out and say what it is that ails you?

Because the part of my body that is damaged is the one part of the female anatomy that it’s not proper to talk about. My vagina. I have scarring on the side of my vagina and it won’t ever go away.

Are you sure? Have you done everything you can to look into it?

If by everything you mean consult with Denmark’s leading surgeon on the area, Denmark’s leading physical therapist on the area, one of Finland’s best gynecologists, then yes – I have consulted with them and plus other people. I have been through three surgeries, and consensus is that there is no point in further surgery, because my body would just create new scarring in the new cut.

There is a slight possibility that a specialized surgeon in the US could do something about it, but that would be extremely expensive and require resources that we simply don’t have.

How can one little scar affect so much that you say you are almost debilitated?

That one little scar is located in a place that is rich in nerve endings and seems to affect the muscles of the area, and when they get tense, all the rest of the muscles get tense, which builds up. After giving birth, before we knew what was wrong with me, I was in constant pain from my feet to my upper back, until my muscles were in such a bad state that I could not walk without some form of support. I was on constant pain medication, and always waiting for the four hours to go by so I could get my next pill.

Since visiting Birthe Bonde, an amazing physical therapist in Copenhagen, I got some massage help and she showed Niklas how to massage me to give my muscles relief. Since then it has been much better, which is why I don’t talk about it most of the time. I can live with this. Many people have it much worse.

Can’t you just tell people?

Yes, of course I can. These are my options, for example at a party:

I have aches, and don’t want to get up to fetch something, so I for example ask Niklas to fetch it for me.

  1. I say nothing, and people assume I am lazy or that Niklas is hen-pecked and they think (and sometimes say) ”Poor Niklas”
  2. I claim to have something else that ails me, like backache or something, which is sometimes also the truth, because the pains are spreading through my body. This is the most socially acceptable alternative, but sometimes people then look at me strangely when they see me do motions that they did not think I could do, because my explanation was a bit faulty. I.e. I come out sounding like a liar or a hypochondriac
  3. To say my vagina hurts. And, if people didn’t like me already – this is one sure to make them dislike me, and mean not getting invited to any more parties (not that we get that many invites as it is! Most women don’t really like me – statistically most women are ESFJ or ISFJ, which I personally don’t have any problem with seeing as I was raised by a bunch of them, but they already see from my appearance that I’m not conforming to social norms and that raises red flags to them even before I’ve opened my mouth).

No matter what I tell, it is something that either feels like a lie to me, or that is uncomfortable to people or both.

Most of the time I say nothing and let people think what they will. If they are so shallow that they judge me because Niklas fetches me things, then they’re not people I want to be around anyway.

Have you tried yoga or meditation?

Yes, thank you, it’s been 15 years now since this whole thing started – by now I’ve tried almost everything there is, but if you have an idea that doesn’t involve medication/massage/exercise/yoga – I’m all for it. Otherwise – just presume I’ve tried everything there is, except for really obscure things, so if you sit on an obscure treatment for scarring on the inside of the body, I’m happy to hear about it, but no homeopathy or new age-stuff, thank you. I prefer researched methods that work.

Oh, poor Niklas who has to cater to you all the time AND massage you, and then you write about this embarrassing thing on your blog!

As I recall, it takes both a sperm and an egg cell to produce a child and since he volunteered to mix his DNA with mine, we think of this as something we are both in together. Why should I feel bad that he massages me every night and has to fetch things for me? If it was the other way around, I would be the one doing the catering, and nobody would raise an eyebrow.

He usually reads my blog posts before I publish them, and he has approved this message.

In addition, there are plenty of more embarrassing things that people don’t talk about.

But why even say anything about it? This is such an uncomfortable subject?

Because I am certain I am not the only one who has these kinds of problems. Billions of women go through childbirth. It is most certain that some experience similar things that I did, that they get scarring, that they remain with pain.

I have no idea if I know some of them. I haven’t spoken about it. It is taboo – and all things taboo remain unspoken of, until someone breaks that taboo.

People/women don’t talk (or didn’t used to talk) openly about their periods, and about having pain.

People don’t talk about problems with their rectum (even though that can be really debilitating when you’re out and about).

People/women don’t talk about when their vagina hurts from all kinds of reasons.

Certain parts of the anatomy are taboo to talk about. It is perfectly fine at a party to say you have a headache, but it’s not fine to say you have menstrual cramps. It is perfectly fine to say you go to physical therapy because of hurting your knee, but it’s not fine to say you do it because you got an injury in a certain female part while giving birth.

Or you can just talk openly about it and watch people get uncomfortable and not get invited to any more gatherings.  I guess I’m the latter category now, because by now, I’m just so sick and tired about having to come up with excuses all the time for something that will never ever go away. That will be with me for the rest of my life.

…but then again, I’m ENTJ, so the probability of me discussing anything that bothers me physically and that I need help with is closer to zero! 99% of the time, I pretend everything is fine. Today just happens to be an anomaly, a day when I was just so fed up with explaining things that I needed to get it out of my system.



RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

World Mental Health Day – and I kind of don’t feel like talking about it

There are so many words inside me that sometimes want to come out, sometimes just want to hide from everyone including myself. Like the fact that I am in constant pain. One of the perks/drawbacks of being an ENTJ is that you most often just ignore your own feelings, which is what I do regarding many aspects of my health.

Suffice it to say, I think it’s great that there is focus on mental health, or health in general. But I can feel with myself that I’m not ready to describe to people exactly what I am going through (mainly stuff left from giving birth and the following surgeries and complications).

Instead I’ll leave you with more fall pictures today. This is where I charge my batteries:



RSS | Instagram | Pinterest | Facebook


Idag är jag så trött, men jag ville ändå skicka iväg ett inlägg så här kommer lite höstbilder från mina promenader.

Ibland känns det som att jag ser fler saker om jag har kameran med. Kanske både för att jag rent fysiskt gör det 🙂 Har dålig syn nämligen, men också för att när jag har kameran med så letar jag efter guldkorn. Och om man är fokuserad på att hitta guldkorn är sannolikheten större att man gör det, än om man går omkring i sina tankar och inte lägger märke till någonting.

Ha en skön måndag!


RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Vi skördar!

Finns det något godare på salladsbordet än nyplockad grönkål? Vi plockar de sista bladen och njuter av dem för fullt. Och kaninerna blir bortskämda med blad lite nu och då!

Sista chilina skördade. Plantorna är nedklippta och står i källaren i väntan på vintern. Av chilina gör vi mojosås – godaste chilisåsen som vi äter året om till nästan vad som helst. Receptet hittar du i det här inlägget.


RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

I skogen – vårt Unesco-arv

I år är det 10 år sen vi flyttade från Köpenhamn, och det fanns många anledningar att flytta därifrån (och många att bli kvar! Saknar fortfarande storstadslivet och våra kompisar där!) – en av dem är allemansrätten och skogarna här i Finland.

Det känns lyxigt att bo en kort promenad från skogarna.

Att kunna gå omkring ensam i ett naturskyddsområde och bara njuta av naturen.

Jag går omkring och ser på hur naturen ändras under årets gång, träffar på ekorrar och hjortar och allehanda fåglar.

Dessutom är det ju nuförtiden trendigt med forestbathing som det heter på trendspråk!

Jag går kors och tvärs i skogen, och lyssnar på fåglarna och på mina podcaster och ljudböcker, och njuter av att komma bort från civilisationen en stund.

Den här ensamheten och stillheten fanns liksom aldrig i de skogar vi besökte i Danmark. Eller så kallade skogar som vi tänkte på dem – det kändes mer som parker som besöktes av mängder av människor.

Det här är fördelen att bo i ett glest befolkat land som ännu har en massa orörd natur kvar.

Men vem vet hur det blir i framtiden?

Allemansrätten är något unikt för Norden (minus Danmark) – vi har alla lika stor rätt att gå ute i naturen och njuta av den, och har altlid haft den rätten. Den behöver vi behålla tycker jag, och ett sätt att befästa den är om den tas upp på Unescos lista över immateriellt kulturarv.

För det är ju ett kulturarv det här, att få gå ute i naturen och ströva precis var du vill.

Följa djurstigarna och se på allt det fina som finns gömt där långt borta från alla hus och bebyggelser.

Jag registrerar mina skogsturer i kampanjen ”Vi drar till skogs”, och hoppas det bidrar lite grann till att lyfta fram det här som jag ser som det bästa i landet Finland – naturen.

Här trivs jag, här skogsbadar jag, här mediterar jag och här går jag med mina barn och bara kopplar av. På stigar som trampas av både människor och djur, som vi alla delar på.


RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

MBTI in my family

When we started a family, we knew a lot about attachment and the way our own attachment would affect the process of having children. What we didn’t know was how hard it would be to work through all of our own attachment issues at the same time as trying to raise reasonably well attached kids who all had to deal with some form of trauma.

What I wish I had known then, is that I already had one tool that could help us – I had learned about the Myers-Briggs Type Indicator (MBTI) and its way of looking at how people think. The thing was, I had no idea it was actually applicable to relationships and to parenting, but now looking back I wish it was a part of training adoptive parents or new parents in general, because it has given us so many.

The MBTI is not a perfect instrument, far from it, but it has some validity and above all the functions that Jung and Isabelle Myers posited seem to have validity and now there is even brain scans to back them up. And learning about the functions has been just the key that we needed to grow as a family! Now that we understand that two of us are feelers and the rest are thinkers, so many things fall into place. We also realized we have one introvert in the family. As an ISFJ he is the most extroverted of introvert, but the introversion definitely shows up as being inclined to conserve energy unlike the rest of us who are extroverts.

I’ve spent the last decade wishing I could understand how this particular kid thinks, and now I think I’ve got it. Turns out, he is sort of a introverted version of my mother and most of my relatives on that side, and that already gave me lots of clues to how to treat him. We give him much more responsibility now, let him decide this and that concerning relationships and traditions, and try to take in consideration that he is an introvert. Which is not easy! I really have no idea how much to let an introvert stay introverted for themselves, and how not to, especially as this kid has extroverted feeling so high in his stack that he needs to be around people most of the time, which the rest of us extroverts actually don’t that much. Both us ENTJ:s in the family (myself and our oldest son) are happy reading books for hours or doing things in quietude, but not our little ISFJ. He needs people around him in quite another way, which takes an effort from me to understand.

MBTI has also been helpful in understanding how the PTSD in our family works. I realized all of a sudden half a year ago that I had been telling myself the wrong probabilities. When I corrected that, most of my PTSD symptoms disappeared. I still have fears, but most of them have gone away. Being an ENTJ I couldn’t help seeing danger everywhere, the potential of catastrophe, but being an ENTJ I rely heavily on probabilities, so when I could change how I thought about potential catastrophes, I could change my response to those unlikely events. I’ve tried to apply this thinking to our younger ENTJ also, but so far it hasn’t really taken a hold. He is much more cautious than I was as a child, because of his Introverted intuition (Ni) pared with extrovert thinking (Te) that makes him see possibilities everywhere.

Our ENFP also has her own way of dealing with trauma, and now that we know her personality type we can also deal with her emotions much better. She needs almost constant stimulation and is easily distracted when she is spiraling into negative emotion, and usually I can do that without engaging any of my own emotions (a perk/disadvantage of being ENTJ). It is harder for Niklas, our resident ESTP, who has the same EP-being in the moment not wanting routine-issues as his daughter. Usually when one of them blows up, one of us ENTJ:s step in and try to calm down the situation.

There is a lot of overlap between the personalities of our family, but the biggest gap is between us E:s and our ISFJ. All the rest of us are okay with plans changing in the last minute (our EP:s even crave that, and us ENTJ:s have Extrovert Sensing (Se) as a tertiary function and can function really well in sudden changes), but he really wants routine and everything to go just as planned. I sometimes feel bad for our tradition loving, relationship loving little extraverted feeler, who has been dropped into this Thinker family! 🙂

But then I think back to my own childhood, growing up surrounded by Extraverted Feelers (Fe)  who had no understanding for my way of thinking. It was a struggle sometimes, especially since I could feel their wishes for me to conform (something I’m very ill suited to do – my personality is more of a trail blazer), but now looking back I can see that I learned a lot from that. I’ve learned systems for handling feelers of all kinds, and try to sort of pass for a normal woman for at least a few minutes (my idiosyncratic way of thinking tends to pop out sooner or later, I’ve got the brain of a dude…!), and right now I am so grateful for that because without it, I have no idea how I could ever understand my youngest child.

There are perks to growing up with people with your sort of personality. You can have an ease of understanding  that you can’t with others. But you can also enhance each other’s weak spots, because we all have weak spots and they tend to follow certain patterns. Extroverts tend to skip their introverted functions and vice versa, and if you grow up with a parent of your own personality who does that, the chances are high that you too do that. And that is not helpful for anyone.

It is rough growing up surrounded by personalities that are far removed from your own, but it can also be a boon. I hope that our little ISFJ will grow up to be a person who isn’t that afraid of change or of changing traditions, and of objective impersonal arguments that often aren’t the sort of arguments that an extroverted feeler is attuned to. And I hope our TJ son will grow up understanding feelers as well as I did, or even better, because he is growing up with two different kinds of them. At the very least, I am grateful for having this opportunity for growth, which has been greatly enhanced by typing our family and understanding what we have in common and accepting our differences.


P.S. It can take a lot to type yourself and your family! I have the advantage of being a psychologist and have read up extensively on the subject, which is why I can say with certainty what types we all are. Otherwise psychologists tend to use the MBTI in addition to interviews and/or live observations. The instrument itself is usually not enough to give a definite analysis of a person’s thought patterns.



RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Finncon 2018

This summer Finncon was in nearby Åbo, and we happened to have a day off so we took the opportunity to visit the con and meet two of the guests of honor.

Lauren Beukes had come all the way from South Africa and she held an amazing talk about how we are the stories we tell. You can listen to some of it in her TedTalk – it is definitely worth a listen! She talked a lot about growing up in apartheid South Africa, and about getting to write the stories of the disenfranchised.

We also met with Maria Turtschaninoff and got her to sign her brand new book. It was such a treat! (I reviewed the book in Swedish yesterday)


RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Breven från Maresi – finlandssvensk fantasy

Vi var på Finncon i somras och träffade Maria Turtschaninoff och köpte hennes nyaste bok – ”Breven från Maresi”. Boken kom ut i augusti och det är alltid något speciellt med böcker som man får tag på innan de ens kommer ut i bokhandeln (!). Och signerade! Och kan ge åt en av författarens största fans som present till på köpet!

Nu har jag äntligen haft tid att själv läsa igenom boken och det var en skön och avkopplande läsning. Turtschaninoffs stil i böckerna från hennes fantasyvärld påminner mej om läsupplevelser som jag hade som liten när jag besökte Ursula K. LeGuins övärld, speciellt boken om gravkamrarna i Atuan. Det är nåt med stämningen, den detaljerade worldbuildingen och det ålderdomliga språket som ger en unik fantasyupplevelse. Old school fantasy med en finlandssvensk twist.

I den här boken är Maresi en ung kvinna som beger sig hem efter många år som lärling på en klosterö. Hon tampas med upplevelserna av att vända tillbaka när alla andra har funnits på samma ställe i många år – en upplevelse som jag kände igen mej i. Hon lever naturnära i en natur som känns finlandssvensk med midsommarfirande och barrskogar och riter och ritualer och skolgång som känns som nånting som om det inte har funnits i vår gemensamma historia, så kunde det ha funnits i den. En alternativ fantasivärld att leva i för en stund.

Men nu vet jag att världen är så mycket större än Sáru, eller än hela Rovas, och min plats har grott igen utan att någon märkt det.

Maresi försöker hitta sin plats i livet och vi får följa med henne via brev som hon skriver till sina vänner kvar på klosterön. Det är ett vackert språk som förmedlar stämningar via alla detaljer – via dofter, via ordval, via sinnesstämningar. Turtschaninoff har lyckats uppfinna ett eget fantasyvokabulär med namn och ålderdomliga ord och manérer som passar till hennes historieskildring. Det är inte så mycket action, men man får besöka en främmande värld som också innehåller magi (precis som Övärlden) och man får sin verklighetsflykt för en stund. En bra inkörsport till fantasy för finlandssvenska ungdomar tycker jag.

…det enda tråkiga var sista brevet som hoppar framåt tidsmässigt lite väl mycket för mig, som vill veta mer om Maresis äventyr, men vem vet – kanske vi kan få en bok till om den åldrande Maresi också, om vi ber riktigt snällt?! Det skulle vara urcoolt med en sista bok om Maresi som gammal!

RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

3 år utan BH – och det känns …befriande!

För tre år sen bestämde jag mig för att skippa BH:n. Jag hade gått hos en massör under en längre tid och jag hade alltid tjocka ömma punkter under armhålorna och på ryggen och plötsligt en dag gick det upp för mig – det är precis där som BH:n trycker in. Och det här berodde inte på att jag hade en fel storleks BH – jag hade precis innan varit och köpt en bunt nya BH:ar från en specialist, och de skavde ingenstans eller kändes fel. Men de gjorde ändå att slaggprodukter samlades under mina armhålor. Hur jag än försökte med diverse BH:n så var det ändå alltid nånting som skavde nånstans förr eller senare.

…jag orkar liksom inte bry mej längre! Jag är jag, och så är det med den saken!

Min brösthistoria

När jag var tonåring och fick bröst så var det inte först en självklarhet att skaffa en BH. Inga vuxna kvinnor hade BH, bara gamla tanter tyckte jag då! Men så dök Madonna upp med sina Jean-Paul Gaultier utstyrslar och sexiga underkläder och helt plötsligt blev det mode med BH. Jag tror att jag och min mamma var och skaffade våra första BH:n ungefär samtidigt, så jag har vuxit upp med en kvinnlig förebild som aldrig gick med BH.

I början var det kul att använda BH, speciellt då på den tiden när min byststorlek var relativt normal 75C. Jag tänkte inte ett ögonblick på vad det var modevärlden försökte sälja när de sålde pushup-BH.ar – det hörde liksom bara till. Så blev jag gravid när jag var 29 och plötsligt från en vecka till en annan förvandlades mina små runda äpplen till enorma meloner – 75C till 75F på en vecka. Aj, vad ont det gjorde! Inga kläder passade heller efter det och alla påstod (dvs gravidtidningar och folk i gravidbutikerna) att bröststorleken skulle gå tillbaka till den tidigare efter amningen. Men icke – mina revben spändes ut under graviditeten så vid slutet hade jag en 85F BH.

Boobsen minskade en aning efter amningen, men här är jag nu femton år senare med 80E. På gränsen till att få en bröstreducering gratis via hälsovården. Halvt kilo extra som hänger på vänster och höger sida av bröstkorgen och som sliter på ryggen, som gjorde att jag gick hukad både pga den extra tyngden och pga den extra uppmärksamheten. För det är inte roligt då när man var ung och slank och hade stora meloner! Killar kunde liksom inte låta bli att stirra, vilket gjorde att jag hellre gick klädd i tält och såg ut som ett stort hus än hade tajta kläder. Tänk dig själv hur kul det är att sitta på en fin fest och försöka konversera med bordsgrannen mittemot och det går inte att hålla en konversation igång för han stirrar  hela tiden ner i din urringning! (och det här var redan när jag hade mina små 75C – blev inte lättare när de svällde och blev större).

Så jag hade alltså två problem:

  1. män (och ibland kvinnor) som stirrade på mina bröst och som gjorde mig hukryggad
  2. stora bröst som gjorde att jag hade ont i ryggen och strama muskler vid bröstbenen


Problem 1 löser jag (för det är en pågående process) genom att fortsätta upprepa mina rationella argument för mig själv. ”Det är inte mitt problem – det är deras problem om dom stirrar.” ”Jag är ändå samma person trots att jag har stora boobs.” ”Det här är kulturen, och vill jag låta kulturen styra över mig, eller vill jag vara mig själv?” Om jag har tajta kläder så är det inte för att jag vill att folk ska stirra på mej. Det är för att jag inte orkar bry mej längre om dom stirrar. Inte så lätt alla gånger, men jag märkte idag när jag var ute och gick att jag gick mycket mer rakryggad än jag gjorde för tre år sen, så det känns som om det börjar ge resultat (till saken hör också att folk stirrar mindre på kvinnor över 40, än på tjejer på 20!).

Jag har mycket mindre ont i mina axlar som en påföljd av detta.

Problem 2 var enkelt – skippa BH:n. Det går inte att vara helt utan nåt stöd för brösten, för om jag har en lös T-shirt på mig så skaver bröstvårtorna eftersom det ännu inte i vår kultur är ok för kvinnor att gå utan T-shirt ens när det är superhett på sommaren.  Det är liksom skillnad på mäns och kvinnors bröst och hur vi ser på dom. Mäns bringor får sexualiseras OCH visas upp utan att de behöver skämmas, men kvinnors bröst behöver i stort sett alltid täckas över. Tänk bara på hur det har blivit med amning! När jag var liten kunde kvinnor amma var de ville. Fram med bröstet, ungen behövde mat. Fastforward några decennier och plötsligt ska man ha skilda amningsfiltar och sitta diskret nånstans så inte nån tant eller farbror dånar av fasa över att se en baby äta mat.

Tillbaka till skavningen. Jag köpte en bunt billiga tajta linnen som spänner åt lite grann över bysten och håller bröstvårtorna på plats. I början använde jag BH alltid när jag gick hemifrån, men efter ett år eller så slutade jag med det. Nu har jag bara BH om jag ska på en fest eller när jag har en klänning som är sydd enligt BH-mått. Annars är det linnen som gäller. En sportBH behövs också om jag ska ut med mountainbiken eller göra nåt som är mer fysiskt ansträngande, för då räcker linnena inte till.

Och jo, brösten söker sig neråt pga gravitationskraften. Men det skulle de göra också om jag använde BH, om inte mer! Det finns inga hälsoargument för att använda BH – det finns bara kulturella argument.

Jag är också glad som mamma till en liten flicka som så småningom kommer att få bröst, för jag har redan argument emot lågstadieflickor och BH:ar. Hon kan inte säga som sina klasskompisar ”Jag behöver gå med BH, för stora bröst behöver stöd” (och hur många småflickor har ens stora bröst? Ungarna som säger sånt här brukar ha pyttesmå tonårsbröst och inte behöva minsta lilla BH om det inte vara för att grupptrycket säger åt dem att de borde ha en). Min dotter har en mamma med skumpande meloner som klarar sig hur bra som helst utan en BH!

Jag hoppas kulturen börjar svänga snart och inse att en BH inte är en nödvändighet – det är ett uttryck för hur man kan bära upp sina bröst som vår kultur har valt att använda. Det är som att använda smink eller modeplagg eller höga klackar – ett sätt att sända ett budskap, men inte nödvändigt för kroppen, utan bara en extragrej som man ibland kan få en kick av, och ibland kan strunta i fullständigt.

Jag kan liksom inte rå åt hur min kropp ser ut. Varken om den ser snygg eller ful ut pga vad som finns skrivet i mitt DNA, om brösten är små eller stora eller hängiga eller inte. Det där sköter naturen helt och hållet åt mig. Men jag kan göra mitt bästa för att säga stopp om kulturen försöker tränga in mig i såna fållor som jag inte passar in på. Där det gör ont i både sinnet och i kroppen pga att jag tvingas in i sådant som jag inte är bekväm med.

P.S. Jag är inte enda som skippat BH:n! Här hittar du några fler tips på hur man kan strunta i BH och ändå klara av att leva ett liv som kvinna… (märkligt nog så går det!)


RSS | Instagram | Pinterest | Facebook