Selfie-projektet Vecka 4. Jag inser att jag har blåa ögon

Så har ännu en vecka gått av selfieprojektet – det är kul det här!

Jag börjar märka att jag vänjer mej vid att se mitt ansikte på bild, både dåliga vinklar och bättre vinklar, men dom dåliga vinklarna gör inte så mycket nu mer som dom gjorde nån gång tidigare, för jag vet mer och mer att det där är ju bara en stund, en vinkel, en sekund och en annan sekund ser jag ut på ett helt annat sätt. Det är en bra process det här, att ta bilder på sig själv varje dag, för det gör nånting åt ens självbild på nåt sätt.

Den här veckan hade jag ambitioner om att testa på allt möjligt – rekvisita, ljussättning, olika miner – men så gick jag och blev sjuk så dit for dom ambitionerna. Det gjorde precis noll, för jag har ju föresatt mej att hålla på med det här projektet ett helt år så jag hinner minsann testa allt möjligt!

Marina sade förra söndagen: Det är som om det bor många kvinnor inom dej. Precis så har jag det! Det känns kul att det också märks utåt, för om det är nåt som har retat mej under åren är det att bara bli bedömd på mitt utseende, för jag är så mycket mer, och jag är annorlunda på insidan än jag ser ut. Jag ser rätt så feminin ut så när folk mötte mej första gången, speciellt då när jag var 20-nånting, så utgick dom oftast från att jag var en sån där känslig kvinnoperson, lite förfinad eller så. Det tog tid att få folk att fatta att jag var mycket mer än så, att jag läst Fantomen sen jag var 7 och gillar piratfilmer, att jag lika gärna (eller hellre) läser deckare än romantiska böcker, att jag gillar både mörkt och ljust – att jag är en hel människa jag också, och inte bara en kvinnokliché.

Allt det här kan jag visa upp när jag fotar!

Jag kan vara både ett konstverk, både glad och arg – jag kan vara naturlig, onaturlig, precis vad jag vill! En hel människa, en som är många olika saker olika gånger, precis så som det skall vara. Man skall inte behöva pressa sig in en mall och vara precis likadan hela tiden, för det om något är onaturligt. Vilket antagligen är just det som syns på en del människors selfies, dom där selfisarna som folk driver med, killar och tjejer med duckface eller vad det nu är på alla bilder. Dom är inte sig själva, dom visar upp en alltför ensidig bild av sig själva ibland tror jag.

På tal om duckface så slog det mej mitt i veckan att aj ja, det var ju just det som jag hade tänkt pröva på! En massa tonårsselfieposer. Så jag tog och testade lite duckface, som inte alls funkade på mej som har en så liten mun med smala läppar! Sen testade jag en sparrowface och en frogface också när jag nu var igång. Sen bara garvade jag och gav upp! Min karriär som testare av olika tonårsselfieposer blev väldigt kort med andra ord.

Jenny på Dos Family är också anhängare av olika selfies, delvis på grund av hennes fascination med Cindy Sherman. Jag hade en sån där vag uppfattning om vem Cindy Sherman var, men när jag googlade så såg jag att hon ju gjort precis det som jag tänkte kunde vara intressant – göra om sig själv som olika historiska porträtt. Jag råkade på en artikel om Sherman i en fototidning jag hade hemma och oj, vilken fascinerande konstnär! Sherman har fotat sig själv, inte bara som historiska porträtt utan som en massa annat också: scener ur filmer, kommentarer om porrindustrin och mycket mycket mer. Hon gör enbart självporträtt. Jag blev så fascinerad av henne, så jag behöver lägga till en sak till som jag vill göra innan jag dör: ta ett självporträtt som Cindy Sherman. Min favorit är det här porträttet. Det är nåt med det som gör att man blir och stirrar på det, tittar på detaljer, vill veta mer.

Det är inte bara Dos Family som gillar selfies, jag råkade också på Elaine Eksvärd som också hon är anhängare av selfies, och inte vilka selfies som helst utan powerselfies. Hon är trött på alla ”jag är så kåt”-selfies säger hon, dom där där folk är halvnakna och plutar med munnen, så det är dags för selfies som visar kvinnor i såna poser som män ofta befinner sig i, dvs powerposer. Vilket får mej att tänka att det här definitivt också är en generationsgrej, för inte en chans att jag eller nån som jag känner skulle visa upp sig halvnaket eller pluta med munnen! kanske när vi var tonåringar eller tjugonånting, men inte nu som snart 40-åring! Det faller mej liksom inte in, ingen av dom där som folk klassar som ”typiska selfieposer” är nånting som ens faller mej in att testa på, och om det är nåt som får mej irriterad så är det när man drar alla över en och samma kam – en selfie kan vara så mycket mer än en viss pose eller min! En selfie är bara ett sätt att uttrycka sig på tycker jag, precis som vilka kläder man tar på sig, vilket hus man bor i, vem man omger sig med. Allt vi gör visar vilka vi är som personer. Skillnaden på att ta en bild själv eller bli fotograferad av en annan är att man bestämmer själv vilken bild man vill visa upp! Man tar makten över sitt narrativ, över berättelsen om sitt liv – ”jag är bra!” i stället för ”jag blir alltid dålig på bild, ingen tycker om mej, jag duger inte”.

 

 

Jag testade lite med stativ också den här veckan

Testade att slänga håret upp i luften och fota samtidigt. Det var rätt kul!

En bild rakt av, med smink. Jag orkade inte ta så många bilder, borde ha fixat mer intressant beskurning än så här, men så här bidde det den här gången!

På med scarfen och svartvitt i stället för färg. Ville testa hur det blev att få ljusdagrar i ögonen, så jag satt rätt så nära kameran och fönstren.

 

Urkass som jag är på instagram och hashtaggar, så fattade jag inte själv att jag såklart borde lägga haschtaggar på dom bilder jag tar så att andra också hittar till just rätta bilder, men Kamomilla, som är mer guru på sånt, införde just en sån hashtagg här i veckan – #selfieproject

Så haka på du också om du törs!

På Instagram heter jag nbahne, och eftersom jag som sagt är lite sådär korkad på just det här instagramområdet så får du jättegärna skriva här i kommentarsfältet vad du också heter så jag kan följa dej, för ibland glömmer jag att kolla runt på olika användare eller känner inte igen dom och sen glömmer jag bara bort det, vilket känns otroligt pinsamt sen när man äntligen inser att nån bloggare som man jättegärna läser och kommenterar följer en själv på Instagram, men man själv gör det inte trots att man trodde det… Lång dålig förklaring, hej hej Anna – nu har jag äntligen hittat dej!

Det är så roligt att se alla selfies! Än så länge är vi inte så många som håller på med det här, men det lönar sig definitivt – man lär sig saker om sig själv bara genom att plåta sig själv! Hanna – jag är jättenyfiken på att höra dina tankar kring det här, du har så mycket intressant att säga alltid! Ullis – jättekul att se dina bilder, jag blir lika glad alla gånger! Kamomilla – du är ju guru du på fotografering vilket är allmänt vedertaget och minsann syns på dina selfies, jag skulle behöva en instagramkurs hos dej känner jag! Jag kan inte ens det här med hashtaggar ju…!

#selfieproject heter det alltså, och det är andra mänskor världen över som också experimenterar med selfies insåg jag när jag surfade lite runt på just den där hashtaggen. Jätteintressant att se, hittade bland annat en fotograf som också han har bestämt sig för att ta en bild på sig själv varje dag!