Att tillhöra en minoritet

När jag växte upp tänkte jag inte så värst mycket på min kulturella identitet. Den fanns där nånstans i bakgrunden och var nånting så självklart så jag hade ingen aning om vad den egentligen var förrän jag flyttade utomlands och fick syn på min kultur och religion lite mer utifrån. Jag växte upp som finländare helt enkelt, och förstod inte riktigt varför en del mänskor hade såna problem med att jag var det – jag var väl som alla andra mer eller mindre, bara pratade ett annat språk än majoriteten, så varför var språket och mina bristande finskakunskaper en anledning till att diskriminera mej?

Vi flyttade till Köpenhamn och fick personligen uppleva hur det är att vara utlänningar. Vi var vita privilegierade utlänningar, så vi hade bara fördelar i motsats till dom med mörkare hudfärg. Fick höra kommentarer som ”dom kommer hit och tar våra jobb”, men då syftade personerna i fråga inte på oss utan på andra utlänningar med mörkare hudfärg trots att vi precis lika mycket om inte mer, var utlänningar som kom dit bara för jobbets skull och sen reste hem igen. Vi fick barn och vår unge behövde ett dagis och efter att ha letat runt ett slag hittade vi till slut ett alldeles underbart litet dagis. Det var ett judiskt dagis och judendomen var en del av dagisverksamheten på så sätt att dom firade dom judiska högtiderna och firade shabbat varje fredag, men annars var det som vilket dagis som helst. Bara lite  bättre och underbarare med alldeles härlig personal!

Det var verkligen spännande med ett judiskt dagis tyckte jag som alltid har varit intresserad av andra kulturer och religioner. Här fick jag mig en liten förstahandstitt på hur det var att vara jude i Danmark, och mer än så – jag fick mej en hel del tankeställare om hur det är att tillhöra en minoritet, vilket har påverkat min egen syn på mig själv som finlandssvensk.

Det var på nåt sätt lättare att se mönstren när man såg dom utifrån än när jag växte upp och det bara var en inbyggd del av livsvillkoren. Dom judiska familjerna var precis så olika varandra som vi finlandssvenskar också är – dom kom från fullständigt olika bakgrunder, vilket innebar att en del hade mycket pengar, andra lite pengar, en del var konservativa, andra liberala. Dom blev ändå behandlade av en del mänskor i det omgivande danska samhället som om dom alla var precis lika, som om det att man var jude automatiskt t ex betydde att man hade pengar. För en del var det jätteviktigt att hålla fast vid kulturen, medan andra försökte att assimilera sig i majoritetskulturen, antingen för att man själv ville det eller för att man ville skydda sig själv eller sina barn.

Precis så är det med finlandssvenskarna idag också. En del håller stenhårt fast vid sin kultur (som är annolunda än finnarnas, vilket jag inte insåg förrän vi flyttade utomlands. Vi har en svensk kultur med lucia och midsommar och snapsvisor och körsång och lär oss inte baka karelska piroger från det att vi är små! typ!), andra tycker att det inte är så viktigt och är mer eller mindre tvåspråkiga eller rentav förfinskar sig själva och sina barn. Det finns också konspirationsteoretiker i Finland som har för sig att finlandssvenskarna styr allting i Finland med sina pengar  (låter det bekant på nåt sätt?) och att vi borde ta vårt pick och pack och flytta ”hem” (hur länge skall man behöva bo på ett ställe för att det skall vara ens hem? en del av oss har bott här i minst tusen år).

Trots det är jag tacksam över att Finland har blivit så pass nordiskt under århundradena att man här inte tar till mera extrema åtgärder, utan att största delen av fördomarna och våldet hålls på en relativt låg nivå. Vi är privilegierade jämfört med judarna, som inte bara blev utsatta för massutrotelse utan också får se hur folk förnekar att förintelsen överhuvudtaget har hänt. Dom judiska barnen får inte gå på stan och visa upp sin judiskhet, utan pojkarna måste gå med keps i stället för kipa på grund av risken för överfall. Det går beväpnade civilklädda vakter runt dagis- och skolkvarteren för att förhindra våld mot barnen och byggnadern,a för israel-palestinakonflikten lever överallt i världen där det finns expats från den trakten.

Vi finlandssvenskar kan för det mesta leva ute i samhället utan att vara rädda för liv och lem. Fast vissa ställen skall man inte prata svenska när det blir mörkt, då är det risk att man blir överfallen både om man är tjej eller kille. Själv har jag förresten blivit överfallen två gånger för att jag pratade svenska. Ena gången var mitt på dagen i Åbo, andra gången var mitt på dagen i Köpenhamn. Båda gångerna var det en karl som blev provokerad för att han inte förstod vad jag sade och tyckte att han behövde ge mej en omgång (jag förstår inte varför vuxna karlar kan tycka att det är legitimt att antasta eller slå på unga 20åriga tjejer!). ”Sluta prata ett språk som jag inte förstår!” ropade den ena.

Det är väl där som skon klämmer allra mest, att jag provokerar genom att prata nånting som andra inte helt förstår eller behärskar. Fördomar är rädsla satt i system. Rädsla för att inte kunna, att inte duga, rädsla som sen blir till avundsjuka som sen blir till ”jag skall nog visa dom”.

Om du vill lära dej mer om Finland och svenskheten så rekommenderar jag varmt serien ”Finland är svenskt” som gick på TV i våras. Där tas alla såna här saker upp på ett mycket bättre sätt än jag kan förklara det. Jag lärde mej btw en massa nytt när jag såg på den serien, inte så mycket om historiken eller sånt, men om fördomar – jag har tydligen lyckats växa upp i ett hörn av Finland utan att inse alla fördomarna som fanns mot mej och andra finlanddsvenskar! Vilket kanske är lika bra det.