I år är det 10 år sen vi flyttade från Köpenhamn, och det fanns många anledningar att flytta därifrån (och många att bli kvar! Saknar fortfarande storstadslivet och våra kompisar där!) – en av dem är allemansrätten och skogarna här i Finland.
Det känns lyxigt att bo en kort promenad från skogarna.
Att kunna gå omkring ensam i ett naturskyddsområde och bara njuta av naturen.
Jag går omkring och ser på hur naturen ändras under årets gång, träffar på ekorrar och hjortar och allehanda fåglar.
Dessutom är det ju nuförtiden trendigt med forestbathing som det heter på trendspråk!
Jag går kors och tvärs i skogen, och lyssnar på fåglarna och på mina podcaster och ljudböcker, och njuter av att komma bort från civilisationen en stund. 
Den här ensamheten och stillheten fanns liksom aldrig i de skogar vi besökte i Danmark. Eller så kallade skogar som vi tänkte på dem – det kändes mer som parker som besöktes av mängder av människor.
Det här är fördelen att bo i ett glest befolkat land som ännu har en massa orörd natur kvar.
Men vem vet hur det blir i framtiden? 
Allemansrätten är något unikt för Norden (minus Danmark) – vi har alla lika stor rätt att gå ute i naturen och njuta av den, och har altlid haft den rätten. Den behöver vi behålla tycker jag, och ett sätt att befästa den är om den tas upp på Unescos lista över immateriellt kulturarv. 
För det är ju ett kulturarv det här, att få gå ute i naturen och ströva precis var du vill.
Följa djurstigarna och se på allt det fina som finns gömt där långt borta från alla hus och bebyggelser.
Jag registrerar mina skogsturer i kampanjen ”Vi drar till skogs”, och hoppas det bidrar lite grann till att lyfta fram det här som jag ser som det bästa i landet Finland – naturen.
Här trivs jag, här skogsbadar jag, här mediterar jag och här går jag med mina barn och bara kopplar av. På stigar som trampas av både människor och djur, som vi alla delar på.