En sak jag inte hade tänkt på innan jag fick barn var hur viktigt det är att prata med sina barn om precis allting. Som förälder är du ditt barns viktigaste förebild så länge barnet är litet. Det är du som ”tillverkar” barnets överjag/samvete, och om du undviker att prata om vissa saker – ja, då kommer såna saker ändå att sippra in i ditt barns medvetande, men från andra håll än ditt. Barnet kommer inte nödvändigtvis att lära sig vad du tycker på såna områden, utan kommer att påverkas mer av t ex Youtube eller kompisar.
Jag vet att många tänker att de låter bli att prata om t ex hudfärg för att de tänker att barnen får växa upp och se alla människor som lika värda, som att hudfärg inte är något som man behöver lägga märke till. Men det är inte den verklighet som barnen själva växer upp i! Barnen själva ser och lägger märke till vilka som hör till majoriteten och vilka som sticker ut. Vilka som är annorlunda. Och barn reagerar på det.
Om barnen inte själva då har ord hemifrån för hur man pratar respektfullt om andra människor – då är det lätt hänt att de snappar upp andra ord. Ord som sårar mycket mer, speciellt om man har vuxit upp med föräldrar som aldrig pratade om t ex hudfärger. Det blir mer spännande, farligt och förbjudet och kan vara roligt att överskrida gränserna, än om man t ex hela tiden har pratat öppet om det.
Vi är hela tiden med om att andra föräldrars barn använder n-ordet till våra barn. Ibland omedvetet, ibland mycket medvetet. Ibland omskriver barnen det och i stället för öppen rasism som vilken som helst förälder skulle känna igen, så omskriver barnen det ”brunt är bajsfärg” eller ”idag ska alla flickor i klassen ha håret i ponnysvans och se om killarna märker nåt” (när det finns en som inte har långt hår, och som inte kan ha håret i hästsvans). Ibland sjunger de rasistiska sånger som de har lärt sig från Youtube.
Det skulle vara alldeles fantastiskt underbart att leva i en värld där man inte behöver prata om rasism, sexism, ableism och alla möjliga sorters ismer, men det är tyvärr inte en sån värld vi lever i. Om vi vill uppfostra våra barn till toleranta varelser, så behöver vi föregå med gott exempel och då behöver vi ge våra barn ord.
Vi hjälper våra barn när vi hjälper dem att hitta respektfulla ord. Om inte vi uppfostrar våra barn på det området, så då gör någon annan det. Och jag vill i alla fall inte att Youtube skall vara min medfostrare på det här området!