Förra veckan hade vi besök av en av Annikorna från programmet Familjeliv på Radio Vega. Familjeliv råkar vara ett av dom få radioprogram vi lyssnar på, antagligen för att det kommer så lämplig tid för oss – lördagar klockan 9. På lördagarna brukar vi bli väckta 8-tiden vare sig vi vill det eller ej av ungar som tycker att det är dags att stiga upp och för att få lite extra lugn och ro brukar vi låta dom se på TV då. TV:n står i sovrummet, så vi vuxna brukar pallra oss ner och sitta i köket med en kopp te och lyssna på radion. Så när jag hörde att dom efterlyste en familj med barn både med och utan speciella behov så tänkte jag genast att det programmet vill jag gärna delta i, för det programmet känns både seriöst och roligt och som att det har substans. Jag frågade maken som genast var med på noterna och så i söndags blev vi intervjuade här hemma.
Nu har jag inte ännu hört hela programmet, bara inslaget med föräldracoachen Petra Lantz Lindgren och oj, vad jag blev upprörd när jag hörde hennes inslag! Det hade varit skoj att få höra det innan vi gjorde vår intervju så att vi hade kunnat reagera på det, men det gick tyvärr inte så nu tar jag och kommer med min respons här på bloggen i stället (eller min och min, maken och jag lyssnade båda på inslaget och har samma åsikter på det här området, så det här är våra bådas åsikter).
Petra snackade om hot, mutor och belöningar och jag håller fullständigt med henne om att hot inte är bra. Det är när hon börjar prata om belöningar som vi har olika åsikter. Vad menar hon egentligen att belöningar är? det blev lite luddigt trots att Annika i slutet av inslaget försökte få henne att specificera vad det var hon menade. Det känns som om det hon menar med belöningar främst är nånting fysiskt, nånting påtagligt. Redan där känns det som att olika personer i så fall kan prata om olika saker när man snackar belöningar, för en sak är att ge saker åt barnen för att dom skall göra olika saker, en annan är om föräldern blir extra glad eller ger en kram.
”Om du inte städar efter dig nu så blir det ingen BUU-klubb och om du inte kan bete dig vid matbordet så får du ingen efterrätt.” hade Annika som exempel, och avslutade artikeln med dom orden.
Vi brukar säga: ”Om du inte orkar äta upp maten, så är du inte hungrig alltså orkar du inte med efterrätt”. På det sättet är det barnen själva som styr om dom äter maten eller inte. Sen brukar vi försöka säga att det är okej att inte tycka om allting (att man behöver smaka på nånting ca 20 ggr innan man lär sig tycka om det), men man skall ändå smaka på det även om det är en liten pyttebit man smakar. Huvudsaken är att man har smakat.
”- Jag tror att när vi verkligen funderar på det, så vill vi att allt som våra barn gör antingen skall ha sin grund i deras egen vilja eller i deras hänsyn och respekt för andra människors behov. ”
Det är här läran om barns kognitiva utveckling kommer in – barn föds inte med en vuxen hjärna som kan ta ställning till allting på samma sätt som vuxna!
Petra menar vidare att vi vill att barnen skall duka av, plocka upp sina grejer, bädda sängen, svara artigt och hjälpa till med tvätten helt enkelt för att de vill göra det. ”För att de upplever att det är bäst för hela familjen. Inte för att de får en belöning för att göra det.”
Herregud ändå! alltså ungar är inte vuxna mänskor! Barn har inte den kognitiva kapaciteten att ta ställning till allt det där hela tiden. Och vad är det för fel på att göra saker bara för att man får en belöning på det?
Jag trodde att vår sak som föräldrar var att uppfostra barn som passar in i samhället, och i samhället är definitivt det att man förväntar sig en belöning (t ex lön) för att man har gjort nånting något som är legitimt och som till och med bygger upp vårt samhälle. Om alla barn växer upp och bara gör saker och ting för att dom vill göra det – vad får vi för samhälle då? Ska vi guilt trippa våra ungar att göra saker, för annars blir mamma och pappa så ledsna? Vi skall bara göra saker och ting för att vår chef skall älska oss eller för att våra medarbetare skall ha respekt för oss – vad är det för fel på att jobba bara för att få en lön?
Som maken sade: man jobbar inte nödvändigtvis för självförverkligande, man jobbar för en lön. Jag ger dej min tid, du ger mej pengar. Det är en belöning. Men våra barn skall tydligen inte fungera på det sättet – hur skall dom göra när dom sen kommer ut i arbetslivet?
Det känns som den här coachen har en rätt så naiv och begränsad syn på barn och på samhället och på föräldrar! Och det funkar definitivt inte i alla familjer med barn som har speciella behov, t ex barn med traumabakgrund. Hon kommer säkert från en ”normal” familj med ”normala” problem, och har man ”normala” problem så funkar det mesta för att lösa dom. Dom flesta föräldrar är faktiskt helt tillräckligt bra föräldrar utan nån utbildning som helst! ”the good enough mother” är ett begrepp som används inom psykologin för just det, för för det mesta så går det faktiskt riktigt bra med barnuppfostran oberoende av om man funderar på det här med belöningssystem eller inte. Men när vi har föräldrar som själva har problem med empati, t ex på grund av egna tidiga trauman eller anknytningsproblem (vilket väldigt många i vårt samhälle har utan att vi vet om det) så ställer det till med problem för hela familjesystemet, och allra främst för det växande barnet. Då behövs det ibland tips och hjälp för hur man klarar av föräldraskapet, och belöningssystem är nånting som funkar!
Det är vi vuxna som skall lära våra barn hur man fattar beslut. Det är inte nånting som är medfött, kunskapen om hur man bäst fattar beslut – det enda som är medfött är våra behov. Petra gav ett exempel på hur hon om morgonen kan ha en debatt med sin unge om varför man skall äta upp maten på morgonen, för annars blir man försenad till skolan. Har man en unge som är traumatiserad så funkar det inte att ta den approachen, att man bara förklarar vad konsekvensen är! Ungen kanske skiter fullständigt i om den hinner till skolan den dagen, ungen kanske har ett inre kaos just då som gör att hen inte tar till sig alls vad den vuxna säger, det enda ungen känner är Behovet. Jag håller med om det Petra sade att oftast skall man inte lösa problemen i själva konflikten, men med traumatiserade barn är det just i själva konflikten som läkandet sker. Genom att den vuxna inte fortsätter cirkeln av kaos och aggression, utan förhåller sig lugn och sansad och empatisk. Det är först då som barnet känner sig tryggt.
Vidare sade Petra ”det är för att vi älskar varandra och så mycket känslor inblandade så därför blir reaktionerna så mycket större” – nä, det är det inte alls! Det är för att vi upprepar mönster från vår barndom. När vi går i affekt (blir upprörda) tar vårt undermedvetna inlärda mönster över och vi upprepar det vi blivit utsatta för. Det har inget att göra med om vi älskar våra barn eller inte. Vi reagerar TROTS att vi älskar våra barn.
”dom man umgås med börjar man gilla”
det stämmer ju inte alls det! i så fall skulle vi inte ha några skilsmässor alls om folk bara bodde ihop, eller arbetsplatsmobbning för den delen. Det är dom mänskor man reder ut konflikter med som man gillar.
Artikeln avslutas med ett exempel från Annikas eget liv:
Snälla mamma kan vi få saft? Om du ger oss saft nu så lovar vi att städa undan allt sen.
– Ni kan själva komma till köket och ta vatten.
– Då städar vi inte heller efter oss.
I vårt fall så hade exemplet i slutet av artikeln slutat så här: Kommer ni ihåg att vi har pratat om att det är vår allas uppgift att se till att huset är i fint skick? Minns ni varför det är som vi vill ha det städigt här hemma? det är för att man skall ta hand om sina saker så att dom håller längre och man skall städa så att alla hålls friskare här hemma. Det är okej om ni inte vill städa nu, bara ni ser till att ni har det städigt sen när ni känner att ni vill ha saft.
Hemma hos oss får man inte belöningar för att man sköter dom sysslor som hör till vårt mikrosamhälle, vår familj. Dvs beroende på ålder har vi olika sysslor. Äldsta sonen skall klä på sig, äta frukost, tvätta tänderna, äta vitaminer, föra bort smutstvätt, hålla sitt rum städigt, sköta läxorna utan att få belöningar. Vill han greja med datorn skall han först ut och leka/läsa böcker plus se till att rummet är städat innan. Småttorna har inte så många sysslor dom skall göra, det enda är att om dom vill spela på datorn (vilket dom gärna får pga motorikövningar!) så skall deras rum vara städat innan. Datorn är en belöning. Vill dom inte städa rummet, så blir det ingen dator heller och detä r ju inte ett straff – det är nåt dom väljer själva. Belöningar ger vi också för en mängd olika andra saker, speciellt när barnen är små och inte ännu har internaliserat belöningssystemet utan behöver nånting konkret att sträva emot. Eller bara för att dom har varit så duktiga och bemästrat nånting som varit jättesvårt (t ex lära sig läsa eller sova bra en natt). Då ger vi belöningar utan att vi ens har sagt innan att dom ska få en belöning. En belöning kan ibland vara en rolig dag, en ledig dag från dagis eller en dag som vi bara pysslar eller nåt sånt.
Som vi avslutningsvis snackade med Annika när hon var här på besök – det handlar om att förstärka positivt beteende och ignorera sånt som är dåligt. Belöningar, beröm = bra, hot = dåligt.
Vi snackade en massa annat också, sånt som inte hinner med i programmet och så hade jag lite hjärnsläpp och glömde bort allt jag skulle säga om terapeutiskt föräldraskap, men jag känner att jag ändå vill förklara det så det blir till ett eget blogginlägg om det.
…nu såg jag att programmet redan är lagt upp på nätet, hjälp vad nervöst det skall bli att höra hur vi låter!
Ska bli kul att höra radioprogrammet! Bra inlägg igen, väntar riktigt på inlägget om terapeutiskt föräldraskap!
Tack ska du ha, jag blir alltid lika glad av dina kommentarer! 🙂
Jag vill först säga att jag följt din blogg ett tag och tycker den är jättebra och jag tycker att du säger många kloka saker. MEN när jag läser det hör inlägget blir jag upprörd.
Petra Krantz Lindgren har samma filosofi som Jesper Juul och det är som du skriver, att barn är mer kompetenta än vi tror. Deras filosofi går mycket ut på att en som förälder ska sätta egna gränser så att barnen lär sig sätta egna gränser, inte samhällets gränser. Jag håller inte med dig angående att vi ska uppfostra barn att passa in i samhället. Jag tycker det är att forma barn till något de inte är och sammalika och jag ser inget utvecklande med det. Jag tycker också att belöna det bra och ignorera det dåliga är att forma barnens personlighet.
I mitt eget liv så upplever jag barn som är mycket mer kapabla att ta egna beslut än innan den livssyn kom in i mitt liv. Jag har dock inte barn med speciella behov? Sen är det ju så att allt passar inte allt alla. Men jag vet att många upplever ett bättre liv med denna filosofi. Om du inte läst den så rekommenderar jag dig att läsa Jesper Juuls ”ditt kompetenta barn”. Inte för att få dig att tycka så utan snarare att det kan vara intressant att analysera iom ditt yrke. Nina Ruthström har också ett inlägg i sitt bloggarkiv om varför hon väljer den livssyn.
Efter detta sagt så tycker jag som sagt att du har en härlig och mångsidig blogg! Jag kommer fortsätta följa dig 🙂
Om Petra Krantz Lindgren har samma filosofi som Jesper Juul, så måste han ha ändrat på sin filosofi sen jag läste hans böcker (har dom alla), för nåt sånt som hon pratar om i det här inslaget snackar han definitivt inte om. Delar jo, men inte allt – vad jag har förstått är han t ex inte emot belöningar. Han skriver själv i en av sina böcker: ”fram till puberteten behöver barn faktiskt föräldrar som har mod att veta bättre och som handlar utifrån detta bättre vetande, denna insikt och denna erfarenhet”. Dvs allt i livet är inte bara jag och mina behov vs dej och dina behov, utan en del handlar också om kunskaper och erfarenheter.
Jag skrev kanske lite otydligt när jag skrev att barn skall passa in i samhället, jag menade att dom skall vara en DEL av samhället. Dvs dom skall passa in i samhället, dom skall inte vara anti-samhälle, gå runt och vara elaka med folk och bara uttrycka sina egna behov hela tiden, utan dom skall socialiseras av oss (lära sig samhällets osynliga och synliga regler). Precis som igen Jesper Juul skriver. Det är ju det som har varit målet med all uppfostran så länge det har funnits en mänsklighet (eftersom vi är flockdjur) – att våra barn skall bli en del av samhället. Sen kan man ha olika värderingar och se olika på hur man skall vara i samhället, men målet för en någorlunda vettig förälder är att barnen skall delta i samhället. Motsatsen är väl att man uppfostrar barn att bli anarkister eller eremiter, och det ser jag inte som en kärleksfull uppfostran faktiskt. Är man inte en del av samhället är man en enstöring av nåt slag, man klarar inte av att vara tillsammans med folk.
Jag rekommenderar också dej att läsa just ditt kompetenta barn! om du läser om den, så ser du att det står precis det här som jag nämner nu, fast i mer teoretiska ord ofta, och man måste verkligen försöka förstå tankegångarna bakom för att hänga med. Det är det enda minuset med Jesper Juul – det är lättare att missförstå honom än vi tror. Han skriver själv också att hans ord inte är meningen att användas som regler, bara som inspiration till eget experimenterande, men ibland känns det som att folk ändå tar det som regler.
Jag hade helt missat att det fanns en person som den här Petra, och jag reagerade enbart utgående från inslaget i radioprogrammet och där sade hon en massa som var mer eller mindre dravel och som definitivt inte fungerar i alla familjer.
Hittade den här artikeln av just JJ, där han lite går in på sånt som den här Petra, men om man lusläser så är det inte helt ett argument emot all slags belöningar – bara belöningar som används uppfostrande: http://www.dagbladet.no/2011/09/09/magasinet/jesper_juul/barn/foreldre/18037049/ Dvs ok med belöningar i skolan etc, och som jag ser det – helt ok med belöningar hemma också i så fall om dom används på samma sätt. Dvs som vi t ex gör, man får inte spela dator om man inte först har städigt rum. Inte som en maktkamp, inte om viktiga saker som mat och sånt som ger självkänsla, utan om sånt som det behöver övas lite mer på (t ex om en av ungarna måste gå på fysioterapi som kan vara jobbigt, och sen vet att när fysioterapin är över så får dom en belöning)
Det samma gäller oss vuxna, vi får inte det ena eller det andra om vi inte först har gjort det eller det. (jag får inte läsa en roman om jag inte först har det eller det – belöningssystem som jag lägger upp för mej själv). Det är när man använder belöningar som går ut över barns självkänsla som det blir fel. Men belöningar behövs, speciellt om man har barn med speciella behov som behöver styras lite extra mycket av föräldrarna. Så jag håller inte helt med JJ på det här området. Skulle vara intressant att se vad han tyckte skulle funka i familjer med traumatiserade barn till exempel, för dom där exemplen som han drog till är sånt som funkar sådär allmänt i familjer, och jag håller med om att man inte skall gå överstyr med belöningssystem för än det ena än det andra, men att det inte skulle fungera – det stämmer ju inte, det säger ju t o m han att det gör, bara att han inte tycker man skall använda sig av det.
Intressant diskussion! Om ni vill läsa mer om Petra Krantz Lindgrens tankar, så kan ni gå in på petrakrantzlindgren.se. Kan vara intressant hur folk kommenterar hennes teorier där.
Hej igen!Jag har läst Ditt kompetenta barn flera gånger och jag anser inte att jag har missförstått Juul. Jag har plockat det JAG tycker låter vettigt och som passar min familj och mitt liv. Det gillar jag också med Juul och Krantz Lindgren, att ens egenverklighet /egna gränser är navet att utgå ifrån. Juul (hans böcker) och Krantz Lindgren (hennes blogg) har länge varit inspirationer för mig. Jag vet inte exakt vad Krantz Lindgren sa i intervjun men delen angående att hjälpa till hemma skriver Juul nästan ordagrant om i Ditt kompetenta barn.
Självklart vill jag att mina barn ska bli fungerade delar av samhället men jag vill helst att de ska vara det för att de trivs med det, inte för att de får ”lön” för det. Jag vill att mina barn ska hjälpa till hemma för att de känner att de har en roll att fylla, att de trivs med det och att det gör att familjen mår bra. Jag vill inte att de ska göra det för att de får nånting för det. JAG tror inte att barnen då lär sig känna efter hur de själva vill agera i situationer (både med hänsyn till sig själv och till andra). Utan att de agerar utifrån hur samhället vill att de ska agera. Genom Juul och Krantz Lindgrens tankesätt (utan uppfostrande belöningar) tror jag att individers självkännedom och välmående ökar = gynnsamt för samhället.
Ett försök att förklara lite bättre hur jag ser på det.
hej igen igen! alltså jag menade inte att inte du har läst JJ – det har jag ingen aning om, det enda jag hade att gå på vad var PKL sade i sin intervju (som du kan läsa om här och lyssna på nätet här: http://svenska.yle.fi/artikel/2013/10/11/hot-mutor-och-guldstjarnor) och det var nu en del sånt där som var lite för generaliserande för att jag skulle gilla det. Hennes blogg är säkert mer genomtänkt, det är svårt att låta lika smart på radion som i en text! man säger ofta sånt som låter dumt om man analyserar det, så det kan ju vara därför det lät lite konstigt. Det är när man generaliserar lite väl mycket och inte definierar och avgränsar vad man egentligen menar som det blir fel – som att säga att det är dåligt med belöningar (som tydligen både PKL och JJ säger). Har man barn med speciella behov så måste man ibland ha belöningar! alla barn är inte likadana, en del har mer i bagaget än andra (funktionshinder, trauman etc) och då är det inte bara bra utan jättebra om man kan styra beteendet med belöningar och på så sätt bryta ett dåligt mönster.
Jag tror jag förstår vad du säger, men samtidigt – det behövs definieras vad man menar med belöningar. Eller uppfostrande belöningar. Var drar man gränsen? är en kram en belöning? vad är det för fel på en sån belöning i så fall? man styr ju också med att mamman blir glad/sur över något, dvs om mamman blir glad är det en belöning. Är såna belöningar också dåliga? Jag tror inte att PKL eller JJ menar det, för det är ju själva gruntanken i JJ:s funderingar att förälderns behov och barnets behov skall få uttryck och att man skall göra saker för att man vill samarbeta dvs göra den andra glad. Vilket ju också är en belöning som sagt. Så det där att bara säga allmänt att ”belöningar som uppfostran är dåligt” är en alltför bred generalisering för att man ska kunna ta det som en regel. Man måste först definiera vilken slags belöningar man syftar på. Fysiska saker, guldstjärnor – allt sånt kan vara bra det också, om det är i rätt kontext. Så vilken är fel kontext? det var det som inte PKL svarade på i intervjun, och som jag gärna hade sett ett svar på.
(Nu vet jag inte riktigt vad du menar såhär på rakan med JJ och hjälpa till hemma – har lite dåligt minne ibland!)
Hej! Jag har inte hört intervjun (ännu iallafall) och kan därför inte uttala mig om den. Men jag har läst hennes blogg då och då. Och även om mycket LÅTER bra så provoceras jag. Mycket. Jag tror att mina reaktioner beror på att jag vet och märker att det mesta inte fungerar med barn som har speciella behov, och att jag är på sätt och vis är rädd att alla dessa metoder och råd ökar på attityden att barnets beteende beror (bara)på förälderns förmåga att ”göra rätt”. Och att detta ”rätt” skulle vara helt fel i många familjer. Jag är själv så självgod att om vi hade två ”vanliga” barn skulle jag antagligen tro att detta berodde till stor del på vår förträfflighet som föräldrar, och att föräldrar med ”specialbarn” bara borde göra lite annorlunda så skulle det nog bli bättre. Nej huj, jag hoppas och tror att jag inte skulle vara så förresten, men man kan ju aldrig veta!
Det var ett tag när barnen var på samma dagis men olika avdelningar. Närjag hämtade det ena barnet var jag den perfekta mamman på alla sätt och vis, och när jag gick till dörren bredvid för att hämta den andra blev jag plötsligt helt oduglig som förälder. Trots att det nog minsann var det andra barnet som jag ägnat tid, energi, tålamod och mina pedagogiska talanger…
Dethär blev en roman! Men sammanfattningsvis så antar jag att min negativa reaktion på PL’s metoder beror på att jag uppfattar en lite naiv ”gör såhär så blir det bra” attityd som inte överensstämmer med VÅR familjs verklighet. Men det är säkert bra för någon annan!
Välkommen in på min blogg om du är intresserad av vad jag står för.
Varför jag är kritisk mot belöningar och vad jag menar med belöningar kan du tex läsa här: http://petrakrantzlindgren.se/category/belona-barn/
Vill du läsa mer om hur jag tänker när det gäller respektfull gränssättning kan du läsa här: http://petrakrantzlindgren.se/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/
(Nej, jag skriver inte om traumatiserade barn, inte heller om barn med NPF. Jag hade heller ingen aning om under intervjun att det jag sa skulle kontrasteras mot en familj med era utmaningar.)
Petra Krantz Lindgren
ok, tack ska du ha – ska se när jag har lite tid över att läsa vad det är du skriver. Tack för att du tittade in!
…det är lite knepigt ibland det där med media, och hur man blir framställd och kontrasterad emot! själv blev jag en gång intervjuad om vår bröllop, rätt så neutralt trodde jag, och sen visade det sig att den intervjun ingick i en grej om hur kvinnor lite väl mycket fokuserar på sina bröllop…! Vilket jag inte hade nån aning om på förhand – så kan det gå!
Det var ju dumt att du inte visste om det på förhand, ser fram emot att läsa dina texter och se vad det står där.