Om att vara eller inte vara

Dags att göra ett nytt blogginlägg, men just nu känner jag inte för att skriva om glada saker och om oviktiga saker, om pynt och volanger och guldkanter och allt sånt där smått och gott som när man är glad liksom förhöjer den där glädjekänslan.

Idag vill jag prata om självmord

Jag kan liksom inte låta bli att tänka på Robin Williams och hans självmord. Det surrar i huvudet, speciellt som flödet i Facebook hela tiden fylls på med Robin Williams-videor och texter, så i stället för att försöka ignorera allt det jobbiga så tar jag och skriver ner en bit av det och delar med mej för om det är nåt jag har tänkt på mycket är det just självmord.

Jag har känt mänskor som har begått självmord. Jag har känt mänskor som inte ville leva längre. Jag har själv varit deprimerad. Jag vet hur det känns att vara där i mörkret och känna att man är alldeles ensam, trots att allting i ens liv visar på nånting helt annat. Om man bara tänker efter rationellt så visar alla fakta på att man är inte ensam, att man har det inte värre än nån annan och man är bara en helt vanlig människa vars hjärnkemi råkar vara lite rubbad just då.

Men det hjälper liksom inte.

När hjärnkemin är rubbad, då är den det. Då hjälper inte vilka fakta som helst i världen. Då behövs det hjälp att få den i balans igen, antingen genom vänner och närstående som ser hur det står till och som hjälper till att minska på stressen och öka på dom roliga sakerna i livet (ibland kan det vara att gå på bio eller köpa en bukett blommor eller göra sånt som man visste var roligt innan man blev deprimerad). Ibland behövs det mediciner som gör att kemin i hjärnan så småningom balanseras igen, och gör att man kommer ut ur sin dimma och börjar leva livet igen.

Vi behöver alla göra vårt för att hjälpa våra medmänniskor, och om det är nåt vi behöver bli bättre på som samhälle så är det att känna igen när någon har det svårt. Vi behöver bli bättre på att lyssna, vi behöver bli bättre på att prata. Vi behöver bli bättre på att berätta när vi har det jobbigt och när vi behöver hjälp. Vi behöver bli modiga och inte tycka att det är en skam att säga att vi är deprimerade eller inte orkar och att vi behöver någon som hjälper oss upp ur avgrunden.

Vi behöver bli dom människor som vi har potential att bli – såna som både lyssnar och pratar när det  finns behov för det, för om det är nåt det finns för lite av i den här världen så är det empati.

Nästa gång du är ledsen eller känner att nu har du varit ledsen lite väl länge, nu går det för långt, nu håller hjärnan på att bli påverkad på ett negativt sätt – fatta mod och berätta för nån hur du har det. Har du ingen närstående som kan lyssna, så tag kontakt med en samtalslinje eller en psykolog på orten där du bor.

Nästa gång någon berättar om nåt jobbigt för dej – ta mod i dej och verkligen lyssna. Vifta inte bort ditt eget obehag med orden ”Det går säkert om snart” utan be personen att berätta lite mer, och våga sitta där med ditt eget obehag, för just dina egna små obehagliga känslor är antagligen inget emot vad personen som berättar känner. Att just du lyssnar kan vara skilladen mellan att vara eller inte vara.

Dikt & bild av Cecilia Ekhem

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

 

Om lek

Jag har funderat lite på det där med lek och vad som är lek. Har man vuxit upp med föräldrar som har låtit en leka från det man var liten bebis, så sitter det i ryggraden. Har man varit mer begränsad, så kanske man har med sig osynliga regler som begränsar leken och som gör att man inte riktigt kan delta i sina barns lek för man bara förstör eller stör leken, och då kan det vara på sin plats att fundera lite på vad som lek egentligen är.

Leken är en process. Lek är nånting som inte har ett mål, vars syfte inte är att vara produktivt. Vilket gör att reglerna hela tiden kan ändra, att vad man håller på och leker hela tiden kan ändra beroende på vem som är med och leker.

leka med pinnar

Det betyder att:

den vuxna skall inte komma in och bestämma över leken, för lekens syfte är som sagt inte att komma till ett bestämt mål (”om ni leker att vi alla är städare så får vi rummet städat samtidigt”) eller öva en specifik situation (”det här ser inte ut som köttbullar!” ”Jag beställde ju inte maskrossoppa!”) – lekens mål är själva processen. Att testa olika saker och situationer, fantasier och funderingar. Att känna efter hur det känns när man gör olika saker och är olika saker. När barn leker är det dom som bestämmer, för annars är det inte lek. Det är dom som får testa på olika situationer och vara herrar över dom, vara dom som har all makt.

Lek med barn kan vara:

  • att leka tittut och gömma sig bakom händerna ”Var är mamma? Här är jag!” (öva separationsångest)
  •  bygga klossar och fälla ner dom (öva destruktiva känslor på ett roligt sätt)
  • att leka rollekar av olika slag, t ex ha en butik, restaurang, skola (öva på olika situationer, men med lekdeltagarna som bestämmer över allt och därmed har makten över nåt som dom annars inte har makten över)
  • att testa olika saker, som t ex hur långt en pinne kan åka i en bäck eller vad som händer om man låter en boll falla nerför en trappa (lära sig fantasi plus om naturlagar)

och tusen miljoner andra saker.

Lek är roligt, om det inte är roligt är det inte lek.

Vuxna kan också leka. När man gör nånting bara för att det är roligt att göra det och utan nåt specifikt syfte – då är det lek! Som att t ex rada snäckor på sitt köksbord och testa om det går att göra en krona av det och känna hur roligt det är, känna tillfredsställelsen av att bara göra nåt utan några som helst krav på vad det skall bli av det, eller att att leka med ord, att rimma på sin unges namn till exempel. ”Ninette är mätt och lätt som en plätt, har man sett!”

Det är alltid lek då man gillar processen och inte funderar på själva slutprodukten. Att leka kan vara vad som helst som du gillar! Jag leker när jag pysslar, när jag njuter av att kratta, när jag rensar ogräs, när jag kastar snöbollar mot ett plank, när jag hittar några pysselgrejor i min hörna och funderar ut vad jag kan göra av dom. När det inte finns några krav, inte några förväntningar på ett resultat utan bara processen. När jag får vara mej själv och uttrycka mej själv och njuta av att vara just jag!

Att leka

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

5-års krönika: Om att sakna vänner och leva livet

Så har vi plötsligt bott fem år i vårt hus. Fem år då det har hänt massor och samtidigt mycket mindre än vi hade trott. Ibland har det varit så urbota tråkigt att bo här, att gå och sakna Köpenhamn och vännerna där, ibland har det varit så fullt upp och så många roliga saker att jag inte kan föreställa mej nåt annat!

När vi bodde i Köpenhamn kändes fem år som en lång tid, eller i varje fall en händelserik tidsrymd. Vi bodde närmare 7 år i Köpenhamn och under dom 7 åren hann vi med att

  • lära oss ett nytt språk
  • lära oss en ny kultur och en ny stad (det blev lite kulturkrockar med festande grannar ibland till exempel)
  • köpa vår första egna lägenhet
  • renovera lägenheten från början
  • ställa oss i adoptionskö
  • i stället få en unge via insemination
  • chock chock chock i 7 månader, sen förlossning där jag höll på att dö
  • sen två år av konstant PTSD som jag inte minns sådär värst bra
  •  fysioterapi med barnet i fem år, massor av läkarbesök och botoxinsprutningar med jämna mellanrum
  •  sen adoptionsprocess på nytt
  • hitta många nya goda vänner och så småningom bygga upp ett nätverk där vi alla hjälpte varandra
  •  jag hann påbörja studier i ekonomi
  • få en unge efter 9 månaders väntetid
  •  träffa ungens biologiska föräldrar
  • njuta av livet som småbarnsföräldrar i 10 månader
  • planera att bli bröllopsfixare och ta körkort
  • få en överraskningsunge via adoption. Sånt händer väldigt sällan!
  • åka på världens bästa adoptionsresa i Sydafrika – tre helt fantastiskt underbara veckor!
  • sälja lägenheten och shoppa hus över Internet

Vi fick se både kungligheter, skådisar och andra kändisar, ibland bara råkade man gå förbi nånstans där det hände nånting, som protester eller bombhot eller ekologisk marknad eller loppisar längs med vägarna. Vi gick på promenader på alla möjliga fina ställen i stan, till Kastellet, picknick i Kongens Have, innan barn varje söndag till Botanisk Have. Jag hade årskort till Glyptoteket och Tivoli som blev mina stammisparker. Det var jag och en massa pensionärer som gick däromkring och såg på tavlorna och blommorna kändes det som, och jag gillade det!

Ibland fick vi nog av att känna oss som utlänningar, trots att jag annars älskar det (för man får hitta på sin egen identitet) så då tog vi tåget över till Malmö och njöt av att få gå omkring och prata vårt eget språk hela tiden. Ibland var Malmö mer hemma än Köpenhamn. Mer hemma än Finland också, för det där att få prata sitt modersmål hela tiden – det känns på ett speciellt sätt.

Ibland skrapade vi ihop lite extra pengar (Tack Niklas mormor i himlen!) och då satte vi dom pengarna på resor. Vi reste till Korsika två gånger, till Mallorca en gång. Jag var med om två operationer och efter en av dom åkte vi till Korsika och jag fick inse att min kropp inte längre lydde mina order – det gick inte att bergsbestiga bara några veckor efter en operation visade det sig. Det var en stor grej för mej det där, att inse att jag har en kropp som gör som den vill oberoende av vad jag vill och att jag inte alltid kan bestämma över den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi ville flytta längre utomlands, vi kollade lite halvt på allvar på jobb i Italien och södra Frankrike, och planerade hur vi skulle flytta till Sverige till Täby, men till sist blev det ändå tillbaks till Finland. Lite i paniken efter att plötsligt ha fått ett barn som vi inte hade planerat. ”skräckblandad förtjusning” skrev jag i min dagbok. Plötsligt hade vi tre barn och det äldsta var 4,5 år gammalt, och det var bara 11 månader mellan dom två små. Inte precis som vi hade planerat!

Vi lade våra planer på is, eller slängde dom i soptunnan (jag skulle börja en bröllopsplaneringsfirma tillsammans med en fransk tjej, och jag skulle ta körkort), och köpte hus i Finland efter att våra Sverigeflyttarplaner också rykt i soptunnan (för dåliga lånevillkor). Så dök vi upp med vårt pick och pack och hade ingen aning om vad som väntade oss.

Innan vi flyttade utomlands hade jag ingen aning om att jag var en person som gillade utmaningar, men det är jag, och det är tur det, för utmaningar dyker upp hela tiden! När vi flyttade till Köpenhamn kändes det som ett jättestort steg, men sen märkte vi båda hur det kändes som ett äventyr nästan hela tiden. Det var roligt att vara utlänning, det var roligt att få resa hela tiden (mellan Danmark och Finland, mellan Danmark o andra länder ibland när vi hade tur). Det var roligt att få skapa sitt eget liv på sina egna villkor och sin egen identitet utan några som helst krav från andra.

Det var roligt när det hände oväntade saker. Speciellt när man märkte efteråt att man klarade av dom. Jag kände mej starkare av alla såna händelser.

När vi kom tillbaks till Finland trodde vi på nåt sätt att äventyret skulle fortsätta. Att det skulle vara lika spännande att renovera ett stort hus, vårt drömhus, och att det skulle kännas som att flytta till ett nytt land igen bara för att vi hade fler erfarenheter med oss, men att vännerna och släktingarna i Finland skulle vara dom samma.

Så blev det inte alls.

Det har varit jättetungt och jättetufft ibland. Att flytta tillbaks var oändligt många gånger tyngre än att flytta utomlands. Vi hade ändrat oss, vi hade fått erfarenheter. Det händer nåt med en person när man byter land, när man upplever andra kulturer, när man utmanas i sina fördomar som man inte ens visste att man hade. Det händer inte alls samma saker i en person om man alltid lever kvar i samma stad, i samma land omgiven av samma människor och samma åsikter.

Det var jättesvårt att flytta tillbaks och uppleva att det plötsligt fanns krav på mej, för nu var jag ju inte utlänning längre – nu var jag ”finlandssvensk”, och skulle pressas tillbaks i det facket på nåt sätt. Jag har aldrig känt mej riktigt bekväm i ett fack, och jag funkar mycket bättre i det danska samhället med min frispråkighet och öppenhet och extroverta personlighet. Så det blev något av en omvänd kulturkrock att märka att man plötsligt hade anpassat sig till ett annat samhälle utan att man märkte det, och att man inte passade in lika bra där som man kom ifrån.

Huset är fortfarande vårt drömhus, det är fortfarande lika kul att renovera nu som det var för fem år sen. Vi gillar att greja, vi gillar båda två att göra nåt med våra händer och att fixa själv så vi njuter när vi får fixa på vårt fina hus och göra det till vår vision, till det som vi drömde om då den där gången för 6 år sen när vi såg huset på nätet.

Det är också skönt att bo så centralt som vi gör. Jag klarar mej hur bra som helst utan körkort, men jag sakar jättemycket tågförbindelserna i Köpenhamn. Det var så skönt att kunna hoppa på ett tåg och så vips var man i Malmö!

Detta bildspel kräver JavaScript.

På våra fem år i huset har vi hunnit med att:

  • renovera huset till största delen, två rum återstår att fixa
  • få oss en återflyttningskulturkrock som vi ännu inte riktigt helt har återhämtat oss från. Men det tänker jag skita i, för det har också betytt att jag är annorlunda än tidigare på bra sätt som att jag t ex vågar både prata finska och skriva finska offentligt nuförtiden!
  • gräla med en del vänner och släktingar, brytit med en hel del (såna som vi trodde skulle finnas där för alltid och som var en stor anledning till att vi flyttade tillbaks till Finland). Definitivt största minuset med återflytten och det som tagit mest energi – mycket mer än renoveringen, eller att ha barn med speciella behov eller att ha småbarn överhuvudtaget.
  • fått prova på hur det är att inte ha fått sova ordentligt på fem år. Det är ingen höjdare att ha barn med sömnproblem!
  • insett att vi inte klarade av ungarnas problem själva, så vi har sökt hjälp via BUP och från släktingar och vänner. Vi har börjat terapier med alla barn och oss själva, något som hade kostat skjortan i Köpenhamn och tagit många långa år av väntetider och köer och övertalningar, men här hade vi tur att vi bodde på en lagom liten ort så vi fick hjälp
  • efter många om och men börjat få nya vänner! Det var inte så lätt att få nya vänner på sin gamla hemort, för folk umgås så mycket i sina vanliga kretsar, men så småningom börjar vi ha riktigt många fina nya vänner här i Pargas. Plus att min kärnkrets av vänner som vi hade innan vi flyttade fortfarande finns kvar och är som stammen i livets träd, liksom finns där som en trygg och välbekant kärna hela tiden.
  • jag har startat en blogg efter att bli galen på alla som hela tiden frågade vad jag har för jobb. Plus att jag hade det urtråkigt här hemma med bara ungarna och dammsugaren som sällskap stora delar av året (på sommaren är trädgården min vän).  Så nu är jag bloggare! och snart kommer förhoppningsvis min o väninnans pysselbok ut.
  • pysselbok alltså! – det är grejer det!  en liten bit av äventyr i mitt liv igen

 

Det jag saknar mest med Köpenhamn: Vännerna, tågförbindelserna, känslan av valmöjligheter (att kunna resa vart man vill, att kunna göra vad man vill, att kunna bli vad som helst)

Det jag skulle sakna om vi flyttade härifrån är: Vännerna, skol- & förskolesystemet & BUP som varit helt fantastiska, känslan av att mina barn får en fast grund att ta med sig ut i livet här i vårt fina hus med en mamma som alltid är hemma och pysslar om småskråmor. Att mina barn kan cykla hem till mormor och morfar när dom vill, att dom kan gå eller cykla till alla sina hobbies och till stranden.

Så är det alltså.

Här bor vi, och här trivs vi och här har vi tråkigt omvartannat. Typ livet.

Här stannar vi, och jag försöker vänja mej vid att sakna det jag inte har. Jag saknar mina vänner: dom i Danmark, dom i Tyskland, dom i Sverige, dom på andra ställen av Finland – alla dom som jag inte kan umgås med så ofta som jag skulle vilja (eller ens alls – en del av er känner jag ju bara över nätet hittills). Hade jag haft mycket pengar hade jag åkt på nån slags runda och träffat er allesammans alltid nu och då (eller bjudit hit er! Pargas är fantastiskt vackert på sommaren), men som det är nu är jag så glad att jag lever i internätets tidsålder så jag inte behöver sitta hemma ensam i mitt hus med mina barn som har sommarlov (gah! sommarlov är definitivt ingen bra grej när man har barn som behöver rutiner) och känna att livet var ett äventyr då i Köpenhamn, men här i Pargas är det bara dag ut och dag in samma sak. I stället tack vare nätet är livet fortfarande ett äventyr, men det är ett annat slags äventyr. Det går fortfarande att ha kontakt, men på ett annat sätt. Det går fortfarande att göra spännande saker, men dom är annorlunda spännande saker som att t ex skriva såna här bloggtexter som får mej att känna att jag på nåt sätt ändå är delaktig i en liten del av den stora världen. Livet är fortfarande ett äventyr, men det är ett annorlunda äventyr.

013 (2)

Ibland är det en skräckis, ibland en deprimerande finsk film, ibland en amerikansk komedi där man får skratta – just nu en sommarlovsfilm med fem personer som alla försöker leva tillsammans under ett och samma tak med alla sina egna behov och förväntningar och drömmar. Ett äventyr, för man vet aldrig vad som kommer att hända – precis som det skall vara!

P.S. Kolla vilken fin present jag fick av min kära väninna May-Britt i Köpenhamn! Den kom precis lagom efter en superjobbig dag med barnen, en riktigt mögdag verkligen. Såna här dagar är jag verkligen tacksam över mina vänner som tänker på mej ibland, precis som jag tänker på dom! Tusind tak, käre May-Britt! (og nu tuder jeg lidt igen!)

068

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Hur det gick med vår TV- & internetfasta

Ja, det gick ju inget vidare det!

Vi hade planerat att vi alla bara skulle se på TV/använda internet en halvtimme om dagen så länge som ungarna var hemma och vakna. Första veckan gick rätt så bra, men det var tungt att hitta på nåt åt ungarna att göra hela tiden som inte inkluderade TV/mobil/dator. Det är så mycket enklare att låta 1-3 ungar greja med sånt i stället för att gräla och slåss! Det är dessutom en lätt lösning när man t ex vill prata i telefon i fred en stund eller skriva blogginlägg (som detta som redan har blivit avbrutet två gånger). Plussidan med mycket tv/dator är att jag/vi vuxna får vara i fred och göra lite saker för oss själva också ibland. Minussidan är humöret som ibland blir påverkat av för mycket mobiler. En av ungarna har inga problem med att se för mycket på TV/greja på datorn/mobilen. Dom andra två är det värre med – dom blir rena zombies av att se alltför mycket på sånt, plus att alla tre har varit lite dåliga med att få ut och leka på gården. Vi ville testa och se om det gick att få ungarna mer aktiverade om vi satte lite mer begränsningar på tv/datorer, så att det blev mer så som det var när vi var små och vi såg på TV max en halvtimme om dagen (antagligen främst därför att det inte kom mer barnprogram än så på TV!), så vi tog och började med vår tv/datorfasta som skulle pågå ända till påsken var det tänkt. Vi hade också märkt att vi vuxna har en tendens att kolla våra mobiler lite väl ofta, checka in med instagram eller facebook eller mailen lite väl mycket, så det här skulle bli ett test för oss på två nivåer: 1. att få oss att hitta på nya kreativa sätt att underhålla barnen 2. att avvänja oss själva vid att hela tiden kolla mobilen. Sen på påsken skulle vi frossa i TV & datorn, och bara slöa och se på gamla klassiker hade jag tänkt.

Det blev ju bara pannkaka av det!

En vecka gick som sagt, sen gick jag och blev sjuk och jag har varit sjuk eller allergisk ända sen dess, så ända sen jag började min TV-fasta har jag nästan inte gjort nåt annat än legat i sängen och sett på TV! Å andra sidan brukar jag aldrig annars ligga i sängen och se på TV, jag brukar stå och diska eller pyssla eller virka och se på TV i köket, eller sitta vid datorn och skriva blogginlägg eller läsa bloggar eller tidningar eller kolla på bilder. Nu blev det TV från morgon till kväll i en hel månads tid med några timmars undantag per dag. Vilket betydde att maken behövde hitta på sätt att underhålla barnen medan han jobbade, vilket betydde dator och TV igen… Så det gick ju inte alls. Nästan! Lite fick vi testat och speciellt ungarnas datortid har minskat en hel del. Antagligen pga att vädret är bättre och dom hellre är ute, så jag tror inte det hade med det här experimentet att göra! Tror vi får ta och testa det här på nytt på hösten när det börjar bli mörkare igen, för nu när det blir ljusare och varmare är det så mycket enklare att bara vara ute hela tiden, vilket gör det lite fuskigt att säga att vi datorstrejkar. Lite som att säga att man har godisstrejk när man inte ens tycker om godis!

085 Det är lite svårt det här med barn och TV & datorer. Hur mycket är lagom och hur mycket är för mycket (eller för lite, med tanke på att man behöver hänga med i samhället och utvecklingen också)? Hur gör man när man är en familj med lite speciella utmaningar och föräldrarna behöver få lite andningspauser i tillvaron? Är det okej att zombifiera sina barn bara för att få dricka lite te i lugn och ro ibland? Vilket är bättre för barnen: att få en mer kreativ vardag med mindre dator/tv men samtidigt slutkörda föräldrar, eller att få se på tv/spela dator och ha föräldrar som orkar lite bättre när dom har haft en paus? Skitsvår balansgång!

En sak vet jag: jag behöver definitivt komma bort från min ovana att kolla på mailen/facebook stup i kvarten! Det har varit jätteskön att bara ligga i sängen och se på TV utan att göra nånting annat samtidigt också. Jag hade liksom glömt bort hur det känns att göra det för det är många år sen jag senast riktigt har sett på TV. Det är nog mer avkopplande när man verkligen sugs in i en TV-serie eller en film, när man inte gör nåt annat än bara tittar på filmen och inte hela tiden sitter och räknar maskor eller målar köksväggar eller diskar tallrikar. Nästan som att vara på bio!

Nackdelen med min månad av TV-tittande är att jag inte alls har hunnit sitta vid datorn och läsa mina favoritbloggar. Och jag är lika trött idag som jag var för en vecka sen, eller två-tre veckor sen. Det skulle liksom gärna få gå om det här med trötthet och feber nu. Tror det här pollenläget just nu inte riktigt hjälper situationen… Nå, jag har hursomhelst lite sådär halvförälskat mej i Netflix, så det var kanske största behållningen från vår TV- & internetfasta – att jag ironiskt nog har upptäckt Netflix, och ser mer på TV än nånsin tidigare! Så det var väl det som var huvudresultatet av vår fasta: vi såg mer på TV som familj än någonsin tidigare! Det var minsann ett ironiskt resultat, eller ett superdåligt resultat kanske, men jag är inte så besviken som jag borde ha varit – man kan liksom inte rå åt om man blir sjuk ibland, och jag är så tacksam att vi har kommit så långt bort från min barndom att vi faktiskt har både Netflix och barnkanaler som hjälpmedel såna gånger som mamman bara behöver vila och pappan är på jobb! Det har minsann gjort min ”sjukledighet” som hemmaförälder hundra gånger lättare!

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

 

Saker som är lätta & svåra & dumma

Saker som är lätta fast dom kanske inte verkar det

att skriva personliga blogginlägg – blir lättare för varje gång

att måla hallen rosa

att säga ja till att vara på TV trots att maken har scenskräck

att fixa om från början saker och ting som jag redan satt ner tusentals timmar på

 

Saker som är svåra

att trösta en som förlorat en nära person

att besöka sjukhus med slangar och sånt som får mej att ramla i det svarta hålet

att acceptera jobbiga situationer som jag inte kan förändra

att se på när barn far illa och jag inte kan göra nåt åt saken

att gå till tandläkaren med s-k-r-ä-c-k och ptsd (att ens tänka på t-ordet)

att med flit förlora mot ungarna i UNO (tycks vara omöjligt)

 

Saker som är dumma

att tycka att det är pinsamt när jag har ett stavfel i bloggen

att tycka att det är ännu mer pinsamt när jag skriver nåt fel på engelska

att tycka att det är tusen gånger mer pinsamt att skriva dålig finska!

när jag känner mej pinsam när jag tror att nån hälsar på mej och så hälsar dom på nån annan

när jag glömmer bort en persons namn

att ha ett sjuttons ilandsproblem när det gäller min kropp, så nu tänker jag sluta med det!

Hur man kan hjälpa rasister/chauvinister/välj själv utan att vara medveten om det

”Alltså hörde du vad dom där svenskarna nu igen blev upprörda över – jultårtor!”

”Förbjuda ”Den blomstertid nu kommer” – hur tänker man där liksom? Skall man låta muslimer styra över skolavslutningarna på det här sättet?”

”Vart är samhället på väg mot när man blir upprörd över XXX som inte är nån stor grej”? (fyll i t ex ”N-boll”, namn på olika glassar/godis, att några stjärngossar inte fick ha stjärnor på struten, att alla ungar inte fick bestämma vad dom ville vara i luciatåget)

”Jag har alltid sagt XXX/gjort XXX och aldrig menat något illa med det, så varför skall det nu förbjudas? PK-maffia!”

”Alltså har du ingen humor? Ser du inte att det var ett skämt?” (sagt om rasistiska/chauvinistiska/diskriminerande kommentar)

 

När man inte funderar över hur man själv ingår i strukturer så bidrar man till att upprätthålla strukturerna. Genom att okritiskt ta till sig medierapportering så kan man ibland få en felaktig uppfattning av hur saker och ting är i samhället – hur många blev egentligen upprörda över att några jultårtor aningen liknade svastikor på ett tidningsomslag? Knappast så värst många, men det uppförstorades och vidareberättades och blev till bränsle för alla finskspråkiga tidningar med mindervärdeskomplex mot Sverige. Eller dom som har en dold agenda som går ut på att svartmåla allt svenskt, inklusive oss finlandssvenskar.

Det lönar sig att fundera en eller två gånger innan man blir upprörd över tidningsrubriker. Precis på samma sätt som det lönar sig att fundera efter lite när man ser nyheter som folk delar på facebook. Ibland är det en icke-nyhet, nånting som någon har hittat på, eller nånting som nån har förvrängt, medvetet eller omedvetet. Låter det för bra för att vara sant är det ofta  det.

Själv är jag skyldigt till en hel del av det där ovan, har kläckt ur mej allt möjligt dumt tidigare i olika sammanhang. Jag minns hur jag tyckte att typiskt amerikaner att överdriva när jag hörde om kvinnan som stämde McDonalds för att hennes kaffe var för varm och hon brände sig när hon körde bil och försökte dricka kaffe. Sen läste jag på om vad det var som egentligen hände, och då skämdes jag. Sen dess tar jag mej en funderare när det dyker upp nåt i media som man märker är vinklat så att man skall bli upprörd över det (som  t ex nyligen när det dök upp en nyhet på facebook om att en man skilde sig från sin fru för att hon födde så fula barn, pga att hon var skönhetsopererad när dom gifte sig – det visade sig inte finnas nån fog i den historian, men den berättas fortfarande år efter år av riktigt respekterade tidningar också. Dom citerar nämligen alla bara varandra. Ja, och mannen var kinesisk, alltså kunde man bli upprörd över hur knäppt det är i Kina).

Varför är det meningen att man skall bli upprörd? Vem är det som vinner på det? Tidningen som säljer fler exemplar, eller förtryckare av olika slag som rasister/chauvinister/diskriminerare? Som vi läste nyligen i SD-skandalen så är det en liten handfull debattörer som är ute och ställer till med bråk på diverse diskussionsforum och det ligger i deras intresse att folk blir upprörda över sånt som att man förbjuder en älskad psalm på skolavslutningarna (trots att det antagligen inte var muslimer som förbjöd den, utan sekulariserade etniska svenskar). Vill man hjälpa rasisterna och alla andra som diskriminerar – varsågod, tro blint på alla nyhetsrubriker, och bli för all del upprörd!

Mina barndomsminnen och deras

Innan vi fick barn hann jag fundera en hel del på vad det var jag ville göra med mina framtida barn, varför just jag ville vara förälder, och jag hann fantisera ihop både ett och annat som jag ville uppleva med mina fantasibarn. Jag ville ge dom en så fin barndom som jag själv fick, och ge dom lika fina minnen. Min egen barndom var (såklart!) den enda referensramen jag hade,  så jag tänkte att det här vill jag också ge mina barn – massor av lika fina minnen som jag själv har.

Mina soligaste barndomsminnen var bland annat att sitta i min mammas famn i gungstolen medan hon hade lillebrorsan på armen och jag pillade på hennes guldberlocker, speciellt den med mina initialer och den med en barnvagn. Eller när jag fick hjälp av mamma att öppna adventskalendern som var fasttejpad på fönstret i barnrummet (vi öppnade varje lucka försiktigt med en knappnål och det var så fina bilder i varje lucka!) och pappa byggde ett kartonghus åt oss i barnrummet med en skild hundlucka för min leksakshund Ludde. När jag hörde ”Barnkvarten” på morgonen innan jag skulle iväg till Kyrkans barntimme eller vad det nu var. Trasmattorna på golvet hemma hos min morfarsmor. Att höra spinnrocken spinna hemma i min mormors kök och få ananaskarameller av min mormorsmor. Att spontant bli över natten hos en faster eller moster eller kusiner och leka. Att pyssla påskpynt eller julpynt eller presenter. Att ha en mamma som alltid var hemma, och som bakade pepparkakor med oss och som alla kompisarna önskade var deras mamma.

Vissa saker i min barndom var inte så kul såklart, för vems liv är perfekt? men jag hade ändå en solig bild av barndomen som jag ville föra vidare till mina egna barn. Jag såg fram emot att själv få sitta i en gungstol och amma mina barn, att gå ut och gå med dom i barnvagnen, att höra dom säga ”mamma” för första gången. Att pyssla med barnen, att våga släppa taget om dom så mycket att dom fick vara hemma hos andra spontant över natten och få nya erfarenheter utan att jag var där. Att finnas där för dom och lyssna på deras problem och så inbillade jag mej att jag skulle hålla mej lugn och sansad vad som än hände och inte tappa humöret.

Sen blev jag äntligen mamma och det blev helt annorlunda än jag hade tänkt mej. Speciellt den där hålla humöret-biten är minsann inte lätt alla gånger! jag har ett långt tålamod, men även det tar slut ibland har jag fått erfara. Sömnbrist är nåt som jag knappt kände till innan vi fick barn,  nu är det svårt att hållas vaken till efter kl 22 på kvällarna och minnet är inte vad det har varit (det tog mej fem minuter att komma på ordet barnvagn alldeles nyss! fick helt plötsligt hjärnsläpp).

Nån gungstol kan vi inte ha hemma, och ungarna har knappt blivit ammade ens. Guldberlockerna kan jag inte gå med, så dom får dottern ärva i stället och skapa egna minnen med dom. Barnvagnen – ja, den biten var precis så fantastisk som jag hade föreställt mej! Tror knappt det finns nån som gått runt med sin barnvagn och varit lika stolt som jag! Vissa saker som jag hade föreställt mej på förhand har visat sig vara helt annorlunda sen när dom väl händer. När första ungen sade mamma första gången var det inte alls så omvälvande som jag hade föreställt mej, för han sa ju mamma om precis vad som helst! Men häromdagen när han ville mej nåt och ropade ”Mamma!”, då fick jag just den där känslan – den där att tänk att jag får vara hans mamma! Så den där känslan kom, men nio år senare än jag hade trott. Andra saker är annorlunda helt enkelt för att världen är annorlunda, för att vår släkt är annolunda än när jag var liten, för att det finns så mycket mer teknik och sånt som begränsar våra liv nuförtiden samtidigt som det underlättas. Det går inte att spontant skicka hem ungarna till nån och leka som när jag var liten utan vi rings och funderar och kommer överens med föräldrar. Samtidigt är jag jätteglad att mina barn kan ringa mej om det händer nåt, så jag förstår inte hur jag skulle ha klarat mej utan mobiltelefoner!

Allt det här gör att mina barn får helt andra minnen än jag själv hade, men jag hoppas dom är lika soliga och varma som mina var. Även om dom består av fler mobilsamtalsminnen än skogsutflykter, mer kaos än en harmonisk vardag, mer struktur och mindre spontanitet. Men också med två föräldrar som är närvarande, som är hemma nästan precis varje dag och som läser böcker och samtalar om allt mellan himmel och jord. Skall bli kul att snacka med ungarna när dom är stora och höra vad det är dom minns från sin barndom!

www.familjenbahne.com

Själv kommer jag att minnas från deras barndom hur glad jag var när jag fick vara där när dom lärde sig läsa eller lärde sig cykla eller bakade själva eller hade vardagsrumsdisco och spelade ”the Fox” tjugomiljonertvåhundra gånger på rakan, eller bara sade ”mamma!” åt mej ibland och gav mej en kram!

Behöver ett liv vara långt för att ha mening?

I helgen dog äldsta sonens lilla hamster helt plötsligt och utan förvarning. Sen dess har det blivit många funderingar kring livets allvar och varför sånt måste hända i vår familj. En del mänskor  kanske tycker  det är dumt att sörja ett litet husdjur, speciellt kanske ett sånt litet husdjur som en hamster som bara lever 2-3 år som bäst, men den här lilla hamstern var vår speciella kära lilla kompis. En liten krabat med egen personlighet och som levde, som fanns på riktigt, som kände och som njöt och visade det när hon fick springa ute i rummet och leta godis tillsammans med oss.

En del kanske tycker att vadå, det var ju bara en hamster, men såna mänskor kanske aldrig vågar öppna upp sina hjärtan till andra personer helt och hållet?

Såna mänskor tycker kanske också att ”glöm det här missfallet, ni kan ju få fler barn” eller ”nå, barnet dog vid födseln –  då är det säkert lättare för ni hann inte fästa er vid det” eller  ”det här kommer ni säkert över hur snabbt som helst att ni inte fick adoptera den här ungen, för ni hade inte ens träffat henne” eller ”det var ju bara en hund/katt” och en mängd likadana okänsligheter.

”varför är du ledsen över att den och den kända personen/bloggaren dog? du kände ju inte honom/henne”.

Igår dog Kristian Gidlund, en person som jag inte kände ett endaste dugg. Det enda jag visste om honom var hans sommarprat som jag lyssnade till i somras, och så några blogginlägg som jag orkade läsa. Resten orkade jag inte läsa, jag hade inte ork just nu att läsa en döende persons tankar och funderingar.  Han fick leva alldeles för kort, men hans liv hade mening ändå. Han nådde ut till så många personer och fick säkert både en och annan att sätta lite mer pris på just sitt eget liv, och sätta sina egna krämpor och små bekymmer i perspektiv.

Vår lilla hamsters liv hade också mening. Hon var en glad och snäll liten typ som var bästis med vår äldsta unge. Lite sådär Kalle och Hobbe-aktigt. En bästis glömmer man aldrig, en bästis ger mening redan bara genom att existera. Och nu efteråt får vi som familj ännu mer mening också när vi får tillfälle att både sitta med den döda hamstern i en fin liten ask, fixa fint åt henne en sista gång, ordna  begravning och prata om livets förgänglighet och hur glada vi är att vi tog varje tillfälle i akt att ge henne ett så bra liv vi bara kunde och vara tillsammans med henne så mycket det bara gick. Lite öva inför kommande hemskheter, för sånt drabbar alla förr eller senare. Det är ju det enda som är säkert här i livet, att ingen av oss kommer ur det levande så att prata om döden och fundera kring det och öva inför det är bland de viktigaste saker man kan göra med sina barn.

Vi har funderat en del dom senaste dagarna på vad det är som gör ett liv lyckligt. Är det att ha en massa saker? Finns det regler för hur man skall leva sitt liv som säger att om du gör si eller så eller har det och det så är du lycklig? En liten hamster är lycklig om den får leva just så  bra som en liten hamster kan få leva. Med någon som leker med den varje dag, ger mat åt den, som  ger den ett stimulerande hamsterliv. Att leva sitt eget liv, ett autentiskt liv, det är det som ger mening med ens liv. Att ha förmånen att bo i ett rikt land, att ha någorlunda hälsa, att få välja sitt eget liv och vad man gör med det – det är rena rama lottovinsten i mänskolotteriet. Att sen våga välja vad man vill – det är det som gör en lycklig, som den här seriestrippen så träffande visar i bilder och ord.

031

Tack Kristian Gidlund, tack lilla hamstern, tack alla ni som varit med och format mej och stöttat mej och varit där för mej och som inte längre finns på denna jord längre. Ni betydde nånting, ni var stjärnskott som lämnade kvar spår på himlen och i våra hjärtan. Ni betydde nånting fast ni bara var här en kort stund.

Om hemmamammakritik

Jag fick två frågor som lite hänger ihop med varandra.

Bara Anna :
Jag skulle vilja fråga; hur länge planerar du att vara hemmamamma?

och Anna frågade:
Jag undrar hur du tänker kring att vara hemma med (också lite äldre) barn? Jag är själv hemma med en 2- och en 4-åring och har inga planer på dagis än. Så länge jag grejar på för mig själv hemma är jag övertygad om att vi valt det som passar oss bäst, men ofta då man pratar om hemvård för barn, speciellt då det gäller folk som inte känner en så bra, så brukar folk nog höja på ögonbrynen lite. Inte så att folk säger direkt fult, men det känns som att det finns en underliggande allmän opinion om att dagis är det enda rätta. Och som den lättinfluerade person jag är börjar tankarna på vad som egentligen är bäst att rulla…..

Det där med att vara hemma med barn eller inte är minsann nåt som väcker reaktioner, från både dom som själva är hemma och dom som går på jobb. Det är inte lätt att vara kvinna i vårt samhälle alla gånger, för hur vi än gör så gör vi fel! Går vi på jobb så är vi hemska mammor som lämnar våra små barn alltför tidigt, och blir vi hemma är vi hemska mammor som inte låter våra barn få den sociala uppfostran dom behöver eller så lever vi på samhället och utnyttjar understöd. Pappor som jobbar är det ingen som höjer på ögonbrynen över, för dom gör ju bara sin plikt och försörjer familjen och bidrar till att bygga upp samhället. Pappor som stannar hemma med sina barn är rena superhjältar, förebilder som alla behöver se upp till och som man behöver berömma så mycket man bara kan.

Vill man undvika att få kritik i våra samhällen så skall man följa Jantelagen (”du skall inte tro att du är någon”), följa normen så gott det bara går och skaffa sig en någorlunda mainstream utbildning, skaffa sig ett heterosexuellt förhållande i någorlunda rätt tid (inte för tidigt och inte för sent), tillhöra kyrkan, men inte gå på gudstjänster eller prata om religion öppet, få 2 eller kanske 3 barn (noll är konstigt, 1 är för få barn för då är det ju synd om det barnet, 4 och uppåt är konstigt), vara hemma med barnen tills dom är 1-3 år gamla beroende på vilket nordiskt land du bor i, och sen jobb, volvo, eventuellt hund/katt & sommarstuga, några utlandsresor (inte för få, inte för många) och överhuvudtaget hålla huvudet lågt och inte sticka ut.

Sticker man ut får man räkna med kritik från en eller annan avundsjuk person, från dom som egentligen vill sticka ut, men själva inte vågar.

Att stanna hemma med sina ungar eller att ha dom på dagis(vi här i Finland säger fortfarande dagis btw!) – det borde vara vars och ens ensak och inte någonting som andra lägger sig i tycker jag.

Det verkar som om konsensus när det gäller forskning kring dagvård är att om barnet trivs på dagis eller inte beror på kvalitén på dagvården, dvs om man går i ett stort dagis med stora grupper vs små grupper med specialiserad personal, om man är hemma med en glad dagmamma vs en som inte ens gillar barn osv. Dagvården bidrar knappast till att dom barn som går där lyckas bättre än såna som är hemma eller vårdas under andra omständigheter – det viktigaste för att ett barn skall ”lyckas” här i samhället är fortfarande kvalitén på familjen barnet växer upp i. Det är vi som föräldrar som främst formar våra barn, och det är vår sak att välja om vi har våra barn i dagvård eller hemma och det allra viktigaste är att vi själva är nöjda med just vårt beslut. Att vi själva kan känna att vi har valt det som är  bäst för oss som föräldrar och för våra barn.

Själv har jag valt lite det ena och det andra. Först valde jag att stanna hemma och sen valde jag sätta ungen i dagis när jag fick fnatt av att vara hemma (han var två år gammal och jag ville börja studera), och det var ett jättebra beslut – ungen stortrivdes på sitt dagis och när han fick ett lillasyskon så fick han fortsätta vara på dagis vilket vi alla var nöjda över. Jag och lillasystern fick njuta av varandra och storebrorsan fick leka med sina kompisar på dagen och var lika nöjd han med. Sen blev det andra omständigheter när vi fick tredje barnet och som jag redan skrivit flera gånger så har jag sen dess varit hemma med barnen. En av ungarna började dagis vid 4, den andra försökte på ett år dagis, men det funkade inte så vi höll ungen hemma i stället tills det blev dags för förskoleklass.

Under alla år och med alla kombinationer, hemma med barn/barn på dagis/hemma med en unge & en på dagis/hemma med annan unge & en på dagis o en i förskola etc etc så har vi fått höra kritik. Med ”vi” så menar jag egentligen ”jag”, men jag uppfattar det som kritik mot oss som familj eftersom min make och jag är partners – vi delar på ansvaret och fattar gemensamma beslut när det gäller familjen. Det som främst provocerar folk just nu är att jag är hemma trots att vi har barn i förskola/skola, att jag ändå väljer att inte ha ett jobb. Det känns inte lönt att argumentera med såna mänskor som ifrågasätter det för dom tar ändå inte till sig den information som jag ger (som att vi har barn med diagnoser och det är  tungt att vara hemma, och jag behöver dom där några timmarna paus som skolor etc ger plus att vi aldrig skulle klara logistiken om vi båda arbetade!). Folk ser ibland det dom vill ser, och bortser från sån fakta som inte understöder just deras livssyn.

Det jag menar med hela den här långa texten är att jo, det kommer att komma kritik om man stannar hemma med äldre barn, men det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv – inte mot dom där självutnämnda kritikerna. Det är du som känner dig själv och dina barn bäst och du som måste leva med konsekvenserna av dom val du gör för er. Att bryta med normen innebär kritik, men kritik får man nästan oberoende av vad man väljer här i våra nordiska länder för alltid finns det nån som har åsikter om allting. Ju mer fast övertygad man är över att man har fattat rätt beslut, desto lättare blir det att bortse från kritiken tycker jag och sen hjälper det också att hitta nån slags ”stödgrupp” med folk som kan heja på en när man berättar om jobbig kritik eller andra som är i samma situation som man själv

Jag tycker det överhuvudtaget är skönt med stödgrupper, oberoende av vad det gäller som samhället har åsikter om. Det är skönt att hitta likasinnade, andra som vet hur jobbigt det är med just den där speciella biten som gör att man sticker ut, oberoende om det är ens religion, sexualitet, hudfärg, handikapp eller  vad det nu sen är som gör att folk har åsikter. Ibland skulle jag också vilja gömma mej och vara osynlig och slippa kritik, men å andra sidan är jag rätt så nöjd över att vara mej själv och att sticka ut och sen får alla avundsjuka personer helt enkelt leva med det!

Som svar på den första frågan: jag planerar att stanna hemma så länge det behövs och så länge som jag står ut med det! Som det ser ut så är jag gärna hemma så länge som ungarna går i skola och tills dom flyttar hemifrån. Vi tycker det är rätt så praktiskt med en person som sköter grundsysslorna här hemma och som kan stanna hemma när nån unge är sjuk och läsa läxor och sånt efter skolan och överhuvudtaget hinner med barnen på eftermiddagen så att vi på kvällarna kan göra saker som familj eller så pappan hinner med barnen i stället för bara skjutsande eller husstädande. Sen kan jag bra tänka mej att ha nåt projekt på sidan om att vara hemma med ungarna – det är inte så att jag går sysslolös bara för att jag inte har ett jobb, tvärtom! Ju äldre ungarna blir och ju mindre krävande det blir att ta hand om dom, desto mer kan jag tänka mej att det börjar klia i fingrarna att göra nånting annat också än att bara sköta hemmet så vi får se vad framtiden för med sig – det tar vi sen när det kommer! men just nu är det en dag i taget som gäller.

 

003

Att våga sticka ut och våga visa vem man är – det är det viktigaste man kan göra för sig själv som människa, för det är när vi förverkligar oss själva som vi uppnår vårt potential. Det gäller att släppa loss våra inre djur och verkligen känna efter vad som är bra för oss själva och skita i dom andra! Vi som vågar är T-rex dom andra är bara små menlösa lämlar, grrr!

 

 

Jag funderar vidare på lycka.

Jag har kommit fram till att det svenska språket saknar några ord för att särskilja olika begrepp. Vi pratar om lycka, lycklig, att lyckas, lyckad som om det nästan är utbytbara ord ibland, men om man närmare analyserar dom så handlar dom om helt olika saker. Det skulle minsann göra det enklare om vi hade helt skilda ord för dom här  begreppen!

Lycka – eufori, stunder av lycka

Lycklig – harmoni med sig själv (enligt mej alltså, som tydligen är en stoiker)

att lyckas – att åstadkomma nånting som man har föresatt sig att göra

lyckad – en stämpel som samhället eller man själv sätter på sig själv. Ibland känns det som att folk blandar ihop lycka och lyckad, som om status och pengar är lika med ”lycka”, medan man i själva verket menar ”lyckad”

028 (3)

Att vara lycklig är alltså nånting helt annat än att uppleva lycka. Att uppleva lycka är ett känslotillstånd, eufori, nånting som rusar genom kroppen och som känns härligt, men som vi skulle bli knäppa av att uppleva precis hela tiden eller mänskligheten skulle i varje fall inte nå särskilt långt om det var det enda känslotillståndet vi upplevde!

Att vara lycklig är enligt mej (och i viss grad stoikerna) att  leva i harmoni med sig själv. Att uppleva både positiva och negativa saker och att analysera känslorna när dom kommer och sen leva vidare. Att acceptera saker och ting som dom är. Lättare sagt än gjort, speciellt som vi lever i ett samhälle där vi tillsammans har gjort upp osagda regler för vad man får prata om eller inte, vad man får göra eller inte och där såna osynliga regler blir internaliserade och styr också oss när vi är ensamma. Jag tror vårt samhälle skulle må bättre om vi alla redan som små lärde oss att känna igen våra olika känslor och lära oss hantera dom. Ju mer i harmoni med oss själva vi är, desto mer är vi i harmoni också  med andra.

 The Guardian hade händelsevis en intressant artikel om just lycka och ens inställning till livet igår. Artikeln handlade till en stor del om riskerna med positivt tänkande och att man ibland kan bli mer olycklig av att enbart tänka positivt. Det var en massa bra pointer i den där artikeln, men jag tycker dom lite blandar ihop begreppen. Jag tänker att man kan vara optimist och ändå vara pragmatisk. Frågan är vad det är man är ute efter, vad som är ens målsättning.

Artikelförfattaren jämför också två personlighetstyper: såna som har en omedveten förställning om att våra färdigheter och förmågor är medfödda och såna som anser att man förvärvar sina färdigheter genom att öva. Om man är en ”naturbegåvning” så är det ingen point med att träna, för man är ju redan så himla bra! Misslyckas man med nåt så betyder det att det är man själv som inte duger. Den andra sortens mänskor ser på misslyckanden som att man helt enkelt inte var så bra på det som man trodde, man måste öva mera.

Dom snackar också om hur det här att vara positiv och våga och tro på sig själv och vara envis lika ofta leder till misslyckanden som till framgång. Att framgångssagor alltid skrivs av sådana som ju redan har lyckats och att det finns minst lika många, om inte fler som har haft samma personlighetsdrag och drive och misslyckats totalt.

Det var som sagt en jättebra artikel, med många bra poänger, men det är här jag tycker artikeln är lite ute och cyklar, för om det är nåt som krävs för att lyckas så är det just precis att man skall våga, att man skall tänka positivt! Vågar man inte så gör man inte grejen , vad det nu sen är, så då är det ju helt säkert att man inte lyckas! Det handlar ju om två delvis olika saker: att ha lycka i sitt liv, och att lyckas.

Lycka behöver inte uppstå på grund av någon handling. Lycka kan vara ett tillstånd som uppstår helt av sig själv.

Att lyckas kräver däremot att man utför en handling innan, och man kan helt klart inte lyckas om man aldrig ens försöker! Det är här positivt tänkande kommer in känner jag – som en led i målet att lyckas med nånting. Om man inte har positivt tänkande så är det svårt att lyckas med nånting alls, för då sätter man aldrig igång. Positivt tänkade bidrar däremot knappast till lyckokvalitén i livet, men det bidrar till att lyckas med en specifik grej tänker jag. Visst, ibland misslyckas man också, men det är här det pragmatiska tänkande kommer in – man tar det med en axelryckning och tänker att äh, jag gör det bättre nästa gång, eller det här var tydligen inte nånting för mej, jag är tydligen inte bra på det här och så gör man nånting annat i stället, dvs man tar inte åt sig och ser sig själv som misslyckad bara för att man misslyckas. Positivt tänkande + pragmatism är enligt mej ett vinnande koncept – det positiva tänkandet kan få en att styras åt rätt håll och pragmatismen gör att man inte tar det så hårt om man misslyckas. Det här gäller enligt mej alltså sånt som man är ambitiös gällande, t ex projekt som man vill genomföra, en karriär som man vill ha en tårta man vill laga.

Positivt tänkande är enligt mej inte alls det samma som att hela tiden tänka positivt, utan mer ett konkret verktyg för att nå ett mål. Att hela tiden tänka positivt är att förneka en massa känslor och drifter i sig själv och bidrar definitivt inte till mer harmoni. Det är väl därför som perfektionister har det så jobbigt, dom har hela tiden krav på sig att allt skall vara perfekt och accepterar inte dom små felen och bristerna som finns i precis allting här i världen. Vilket gör att dom inte alltid får lika mycket gjort, som oss som är slarvmajor! Att vara perfektionist, eller att kräva lycka eller positivt tänkande precis hela tiden – det är att göra livet onödigt krångligt för sig själv. Genom att vara okej med dom som vi är med fel och brister precis som alla andra mänskor, kan vi bli långt mer lyckliga med oss själva, och till på köpet bra förebilder för andra inklusive våra barn – sen vi fick barn är jag oändligt mycket mer okej med att jag gör misstag och fel, för om det är nåt det är bra att få växa upp och se så är det att se att ens förälder gör misstag och att hon vet om det och att hon är okej med det. Att det är mänskligt att fela.