Det var lite kul att få vara i tidningen!

Den största finlandssvenska dagstidningen heter Hufvudstadsbladet och när Fredrika som jobbar frilans kontaktade oss och ville göra en grej för just Husis, så sade vi genast ja! Hon kom hit och intervjuade både mej och Kamomilla, och sen gick vi husesyn och snackade feminism och resultatet blev en alldeles härlig artikel i Husis i lördags!

034

Det bästa var att vi har fått så fin feedback på artikeln efteråt! Släkt och vänner är glada, helt främmande mänskor har tagit kontakt och varit uppmuntrande och sporrande gällande vår familjesystem. Sånt blir man ju verkligen glad av!

Alla Fredrikas bilder eller hela långa text rymdes inte med i tidningen (så brukar det vara), men det var minsann kul att få visa upp ett helt uppslag åt min 90-åriga farmor i lördags! Gissa om hon var stolt! Det var nästan lika bra som att vara med i lokaltidningen har jag för mej! (lokaltidningen är nästan helig här som vi bor – ALLA läser den, ofta från pärm till pärm)

Jag kommer minsann att leva länge på Fredrikas fina beskrivning av vårt hus – kolla på det här:

”Huset ligger likt Villa Villekulla inbäddat bland kontiga lönnar ett stycke från Pargas stenkyrka i den mest romantiska delen av Gamla Malmen. På insidan möts årtionden, färger, mönster och stilar fritt utan gränser och stämningen är som en fusion av Berlins gatukonst och virkad tantromantik”

– så fint skrivet! Tänk att det är vårt hus som beskrivs!

Det blev minsann en härlig text med roliga inslag, och en del kul rymdes inte med som t ex  att jag önskar mej en egen fantomengrotta plus alla möjliga fina bilder, och sen en lång diskussion vi hade om jobb förr i tiden och jobb idag. Jag tycker nämligen det är knäppt att man har ändrat definitionen av vad som är arbete (nuförtiden: sånt som är avlönat tidigare: sånt som man gjorde för att få huset/gården/familjen att hållas rullande), men inte alla talesätt och idéer om att arbete är det viktigaste, vilket har lett till att dom som liksom jag gör en hel massa arbete i tidigare tiders hänseende, inte räknas som såna som jobbar med det moderna samhällets definition. Det finns så mycket fördomar och förutfattade meningar om folk som är hemma med barn – en del tror att man lever nån slags lyxtillvaro till och med, som nån slags fantasibild av en 1950-tals husfru.

Jag tror en del människor blandar ihop estetik med ideal. Bara för att nån gillar retromönster och förkläden och att baka cupcakes och 50-talsestetik betyder inte att man vill leva som på den tiden! Lika lite som om man gillar 1700-tals klänningar och möbler – man vill knappast bo på 1700-talet ändå! (korsetter och inga underkläder – huvaligen!) Jag själv råkar inte vara en sån där som klär sig i 50-talskläder, är för lat för att klä mej i annat än slarviga byxor och t-shirts, och inte är jag en ung  tjej heller vilket många som anklagas för att försöka få tillbaks nån slags fantasibild av 50-talet är, men jag kan känna av dom där vibbarna från folk som tycker det är bakåtsträvande att vara hemma med barn. Det är definitivt inte bakåtsträvande tycker jag! Om något så är det normbrytande just nu, för normen i vårt samhälle är att båda föräldrarna skall jobba. Hela samhället är uppbyggt kring idén att båda föräldrarna arbetar, vi har t ex ingen sambeskattning som man har i en del andra länder. Dessutom – när har det nånsin varit så att alla hemmafruar har varit några sorts lyxhustruar? Det har säkert funnits den del som har haft nån slags lyxtillvaro, det har ju funnits en överklass, men största delen har jobbat och slitit hårt från morgon till kväll. Sen när kvinnorna begav sig ut i arbetslivet så blev dom i praktiken dubbelarbetande, och skulle klara av att sköta både jobb och hem.

Jag och min man, vi är ett team. Vi delar på arbete, hemarbete, uppfostran, praktiska göromål. En är bättre på vissa saker, en annan på andra saker. Vi fattar alla större beslut gällande hemmet och barnen gemensamt. Jag har huvudsakliga ansvaret för inredning och projektledning – det är mitt naturliga område, det är det jag är medfött bra på. Maken har hand om att bromsa mej och mina värsta idéer, att bygga och göra såna praktiska saker som kräver fysisk styrka. Det är det som han är bra på. Tillsammans blir teamet starkare genom att alla får sköta den del dom är speciellt bra på, och allt sånt som t ex städning som vi är lika dåliga på det delar vi på. Det bästa är att teamet håller på och utökas hela tiden, för barnen blir större och större och får mer ansvar hela tiden, så nuförtiden är det faktiskt hela familjen som sköter städningen (och snart tvätten) – det är nog drömmen det, att leva i en familj på fem där alla drar sitt strå till stacken!

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Kvinnodagen & förkläden

Idag är det Internationella kvinnodagen, en dag som jag nån gång i tiden tyckte var rätt så onödig (då på den tiden när jag var så privilegierad att jag inte ens fattade att jag var det!), men som, ju mer jag funderar på saken tycker är alltför nödvändig. Det är jättebra att man på det här sättet uppmärksammar kvinnor tycker jag, och speciellt om man uppmärksammar kvinnor som lever under undermåliga förhållanden helt enkelt bara för att dom är kvinnor och det jobb dom gör inte uppskattas tillräckligt. För mej var den stora aha-upplevelsen när vi var i Sydafrika för 7 år sen och fick se hur städerskorna (eller rättare sagt pigorna, för att ta det ord som mest säger vad det var dom gjorde för arbete) där jobbade med att städa vår stora fina lägenhet med dåliga redskap och för en så futtig liten summa. Vi hade tre tjejer som kom in varje dag och sopade våra golv, diskade vår disk och tvättade vår tvätt och för det fick dom motsvarande 200 euro i månaden. Hälften av den summan gick åt till bussbiljetter för att ens ta sig till jobbet, och resten av pengarna gick åt till mat och allting annat. Dom ansåg sig lyckliga att dom alls hade ett jobb, och dom kunde inte förstå hur inte vi som var så rika hade en hel stab med mänskor hemma som skötte om vårt hus för oss. Det fick mej verkligen att känna mej privilegierad, och varje dag på Kvinnodagen tänker jag på dom här tjejerna och på hur dom har det och hur deras liv är, och jag hoppas att dom fortfarande har kvar sina jobb och att dom kanske någon gång kan se fram emot en löneförhöjning (eller ens en dammsugare som skulle underlätta deras arbete).

Själv jobbar jag helt gratis här hemma. Jag är hemarbetande, både frivilligt och ofrivilligt. Vi skulle inte ha klarat av att ha båda föräldrar på jobb med tanke på vår familjesituation. En av oss hade i så fall varit tvungen att vara sjukskriven eller så hade vi blivit det av stressen som situationen skulle ha lett till, så sett ur det perspektivet är jag tvingad till att vara hemma. Ett misslyckande, för att lite låna ord från Ellen Hageman. Men jag ser det inte så! Jag ser det som ett val som jag har gjort, eller rättare sagt som vi har gjort. Vi har gemensamt valt att ha det på det här sättet att den av oss som är mer hågad att jobba kontorstimmar gör det och gör karriär på det området, och den av oss som är bättre på att organisera och klarar av kaos är hemma och sköter om den biten. Tillsammans får vi in x antal pengar som gör att vi kan bo i vårt hus och äta vår ekologiska mat, och tack vare att en av oss är hemma minskar det på kaoset och gör att vi har mycket mer genuint bra familjetid. Tid – det är det som kommer att vara framtidens lyxvara är jag helt säker på!

Jag lever ett privilegierat liv, som har valmöjligheten att vara hemma (även om ett annorlunda val alltså skulle innebära stor påfrestning för vår familj, så är det ändå en valmöjlighet som jag har). Det gör inte alla kvinnor. Alltför många är fast i situationer dom inte vill ha, eller utför jobb som inte värdesätts. Det är nåt som behöver uppmärksammas, så jag är mer än glad att få delta på mitt pyttelilla sätt i Ellen Hagemans förklädesaktion!

Ellen har bestämt sig för att gå med förkläde varje dag i ett års tid. Först övervägde jag om jag också skulle göra det, men så kändes det som att det skulle kännas som utklädning när jag redan nu nästan alltid går med huvudduk (både hemma och till butiken). Plus att jag nästan alltid bara är hemma så då blir det inte så mycket till aktion direkt. Det skulle behövas uppmärksammas i media också för att det skulle bli nån poäng med mitt förklädesgående, så i stället för att haka på med ett års förklädesanvändning så kommer jag att gå med mitt förkläde lite nu och då och passa på och Instagramma om det (#forkleaksjon) för om det är nåt jag brinner för och gärna vill uppmärksamma så är det kvinnors obetalda omsorgsarbete!

forkleaksjonen Heja Ellen! Hoppas du får mycket uppmärksamhet för din aksjon, i all sorts media! Du har så fina förkläden också, i fantastiska färger och former! (och ett helt fantastiskt kök – kolla i den här nyhetsfilmen så ser du Ellens fina kök!)

Själv har jag hela två förkläden som jag brukar gå med, det här svarta Bahne-förklädet och ett litet blått retroförkläde (det är alltså ett förkläde Sandra! Såg bara ut som byxor på Instagram insåg jag efteråt, sorry!). Lite väl tråkigt, borde kanske ta och sy mej några nya förkläden. Till sist lite hur det gick till när jag provade att gå med ett förkläde på mej från morgon till kväll i en veckas  tid:

”Varför tar du på dej förklädet, mamma”

för att jag vill testa hur det känns

”för att du är en piga?”

*garv*

”men du ser inte ut som en piga – du borde ha såna kläder som askungen”

Förkläde = piga. Det fattar till och med små barn. Och piga, det är ett jobb som är lågavlönat, som har låg status, men som är så himla viktigt och väsentligt i vår värld!

Utan oss kvinnliga och manliga pigor stannar samhället! Utan allt det oavlönade arbetet, utan allt gratis städande & tvättande, gratis lagande av mat, gratis pussande och kramande av ungar och läsa läxor och ta hand om mänskor – utan det finns inte limmet som håller ihop oss som en enhet, som en familj, som ett samhälle och som en mänsklig ras. Det är det här vardagsjobbandet som ibland är så osynligt även om det finns framför näsan på varenda en kotte som behöver uppmärksammas, för allt det andra mer ”flashiga” jobbandet – det får nog sin uppmärksamhet ändå av bara farten. Men alla kramar och pussar och omsorg som ges utan att få varken pengar eller status tillbaks – det är minst lika mycket värt utan att märkas, så fram för fler synliga förkläden i våra samhällen och i våra tidningar!

P.S. Tror jag definitivt behöver sy några lite finare förkläde åt mej! Det skall ju märkas att jag egentligen är en hemlig prinsessa, och inte ”bara” en piga!

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook