Det finns ingenting som heter politisk korrekthet

Det finns ingenting som heter politisk korrekthet.

Det finns bara något som är anti-politisk korrekthet. Anti-politiska korrektheten är en uppfinning från amerikanska universitet (ursprungligen från vänstern till på köpet…) som har gått och blivit mainstream och som gör att högern kan skörda vinster här och där på vårt jordklot.

Det behövs en gemensam fiende för att förena folk. För att få dem att bortse från sina skitjobb, skitvillkor, skit allting. För att vilseleda och rikta uppmärksamheten mot de mer komplexa och svårförklarliga fenomenen som ligger bakom arbetslöshet och hopplöshetskänslorna.

 

En sådan påhittad fiende är den politiska korrektheten.

 

”Nuförtiden får man inte säga som det är!”

(enligt vem?)

 

”Allt ska vara så himla politiskt korrekt hela tiden”

(det du nu är upprörd över är att folk tycker att man ska behandla andra med respekt)

 

”Ja, jag har alltid sagt ___ eller gjort ___ och jag har inte menat nåt illa med det – nu får jag inte ens göra det!”

(det har du alltid fått göra – men andra får också tycka att du är en fördomsfull idiot som säger ___ eller gör ___)

 

”I Sverige/Finland/fyll i valbart land får man inte tycka vad som helst nuförtiden utan att PK-maffian sätter igång!”

(jo, det får man – har du inte märkt? Det blåser högervindar världen över. Det är du som tycker att man inte får tycka vad som helst – du som säger att man inte får tycka att det du säger är respektlöst. Här i _fyll i land_ är det lika vanligt om inte vanligare att anti-PKmaffian sätter igång och pepprar diskussionsfälten med sina argument än tvärtom)

 

Det vi behöver motarbeta är inte den politiska korrektheten, som aldrig har funnits.

Det vi behöver motarbeta är anti-politisk korrekthet. Att få bete sig som ett svin på andras bekostnad.

 

Läs mer här:

Political correctness: How the right invented a phantom enemy.

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Pojkböcker är bara för pojkar

”Om jag läser boken Vargbröder så kommer det att växa ut en snopp på mej!”

”Men mamma – herregud som du låter!”

”Det är med flit – ibland när man pratar med folk och dom säger nåt absurt, så märker dom det inte ifall man inte själv poängterar det absurda. Det är det jag gör – säger att jag kan få en snopp om jag läser pojkböcker. Som om det skulle hända liksom! Men vad tror dom händer om en flicka läser det som dom kallar en pojkbok, eller om en pojke läser det som dom kallar en flickbok? Det enda som händer är att den som läser antagligen blir bättre på att förstå hur andra människor tänker.”

”Knäppt”

”Jepp. Det är som när du var liten och du och en annan pojke hade på er strumpbyxor. Ni var alltså bebisar, och den där andra pojkens farfar sa åt pojkens mamma: ”hur kan du ha strumpbyxor på ungen – tänk om han blir homosexuell?”. Han skämtade, men nånstans därunder så fanns det allvar. Han var på riktigt rädd att pojken skulle växa upp och inte bli lika macho och så kallat manlig som sin far och farfar.”

”Det är såna där som röstar på Donald Trump”

”Just det. Och dom där så kallade machotyperna – en av dom svimmade redan bara av att vara med på ett ultraljud när frun var gravid.”

”På riktigt?”

”På riktigt. Kommer du ihåg din kompis S? Minns du hur han hela tiden gick omkring med en sopborste? Vad tror du en del människor skulle ha tyckt om det?”

”Att han kanske höll på med sånt som kvinnor gör. För förr i tiden var det bara kvinnor som städade”

”Jepp. Är det inte absurt? Nu går vi och städar köket”

 

Att tänka på:

  • J.K. Rowling heter inte Joanna Rowling på bokomslaget – för i så fall skulle hon inte ha sålt lika många böcker till pojkar, eller framför allt till vuxna som köper böcker till pojkar.
  • Folk klagar på att pojkar inte läser så mycket böcker. De har också kommit fram till att pojkar mest läser böcker riktade till pojkar medan flickor läser böcker riktade till alla. Så prackar de ”pojkböcker” på pojkarna som redan läser lite, och sen blir folk förvånade över att nästa generation, och nästa, och nästa, växer upp och fortfarande har kvar samma gamla stereotyper… Och pojkar som läser mycket blir stigmatiserade för att de läser böcker skrivna av alla. Också det som inskränkta personer kallar flickböcker.
  • Lättaste sättet att lära sig ett nytt synsätt är att befinna sig inne i någon annans huvud – telepati i bokform.
imgp3920

När ska 1950-talet ta slut?! ”Flick-” och ”pojkböcker” hör inte hemma på 2000-talet!

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Det var lite kul att få vara i tidningen!

Den största finlandssvenska dagstidningen heter Hufvudstadsbladet och när Fredrika som jobbar frilans kontaktade oss och ville göra en grej för just Husis, så sade vi genast ja! Hon kom hit och intervjuade både mej och Kamomilla, och sen gick vi husesyn och snackade feminism och resultatet blev en alldeles härlig artikel i Husis i lördags!

034

Det bästa var att vi har fått så fin feedback på artikeln efteråt! Släkt och vänner är glada, helt främmande mänskor har tagit kontakt och varit uppmuntrande och sporrande gällande vår familjesystem. Sånt blir man ju verkligen glad av!

Alla Fredrikas bilder eller hela långa text rymdes inte med i tidningen (så brukar det vara), men det var minsann kul att få visa upp ett helt uppslag åt min 90-åriga farmor i lördags! Gissa om hon var stolt! Det var nästan lika bra som att vara med i lokaltidningen har jag för mej! (lokaltidningen är nästan helig här som vi bor – ALLA läser den, ofta från pärm till pärm)

Jag kommer minsann att leva länge på Fredrikas fina beskrivning av vårt hus – kolla på det här:

”Huset ligger likt Villa Villekulla inbäddat bland kontiga lönnar ett stycke från Pargas stenkyrka i den mest romantiska delen av Gamla Malmen. På insidan möts årtionden, färger, mönster och stilar fritt utan gränser och stämningen är som en fusion av Berlins gatukonst och virkad tantromantik”

– så fint skrivet! Tänk att det är vårt hus som beskrivs!

Det blev minsann en härlig text med roliga inslag, och en del kul rymdes inte med som t ex  att jag önskar mej en egen fantomengrotta plus alla möjliga fina bilder, och sen en lång diskussion vi hade om jobb förr i tiden och jobb idag. Jag tycker nämligen det är knäppt att man har ändrat definitionen av vad som är arbete (nuförtiden: sånt som är avlönat tidigare: sånt som man gjorde för att få huset/gården/familjen att hållas rullande), men inte alla talesätt och idéer om att arbete är det viktigaste, vilket har lett till att dom som liksom jag gör en hel massa arbete i tidigare tiders hänseende, inte räknas som såna som jobbar med det moderna samhällets definition. Det finns så mycket fördomar och förutfattade meningar om folk som är hemma med barn – en del tror att man lever nån slags lyxtillvaro till och med, som nån slags fantasibild av en 1950-tals husfru.

Jag tror en del människor blandar ihop estetik med ideal. Bara för att nån gillar retromönster och förkläden och att baka cupcakes och 50-talsestetik betyder inte att man vill leva som på den tiden! Lika lite som om man gillar 1700-tals klänningar och möbler – man vill knappast bo på 1700-talet ändå! (korsetter och inga underkläder – huvaligen!) Jag själv råkar inte vara en sån där som klär sig i 50-talskläder, är för lat för att klä mej i annat än slarviga byxor och t-shirts, och inte är jag en ung  tjej heller vilket många som anklagas för att försöka få tillbaks nån slags fantasibild av 50-talet är, men jag kan känna av dom där vibbarna från folk som tycker det är bakåtsträvande att vara hemma med barn. Det är definitivt inte bakåtsträvande tycker jag! Om något så är det normbrytande just nu, för normen i vårt samhälle är att båda föräldrarna skall jobba. Hela samhället är uppbyggt kring idén att båda föräldrarna arbetar, vi har t ex ingen sambeskattning som man har i en del andra länder. Dessutom – när har det nånsin varit så att alla hemmafruar har varit några sorts lyxhustruar? Det har säkert funnits den del som har haft nån slags lyxtillvaro, det har ju funnits en överklass, men största delen har jobbat och slitit hårt från morgon till kväll. Sen när kvinnorna begav sig ut i arbetslivet så blev dom i praktiken dubbelarbetande, och skulle klara av att sköta både jobb och hem.

Jag och min man, vi är ett team. Vi delar på arbete, hemarbete, uppfostran, praktiska göromål. En är bättre på vissa saker, en annan på andra saker. Vi fattar alla större beslut gällande hemmet och barnen gemensamt. Jag har huvudsakliga ansvaret för inredning och projektledning – det är mitt naturliga område, det är det jag är medfött bra på. Maken har hand om att bromsa mej och mina värsta idéer, att bygga och göra såna praktiska saker som kräver fysisk styrka. Det är det som han är bra på. Tillsammans blir teamet starkare genom att alla får sköta den del dom är speciellt bra på, och allt sånt som t ex städning som vi är lika dåliga på det delar vi på. Det bästa är att teamet håller på och utökas hela tiden, för barnen blir större och större och får mer ansvar hela tiden, så nuförtiden är det faktiskt hela familjen som sköter städningen (och snart tvätten) – det är nog drömmen det, att leva i en familj på fem där alla drar sitt strå till stacken!

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Kvinnodagen & förkläden

Idag är det Internationella kvinnodagen, en dag som jag nån gång i tiden tyckte var rätt så onödig (då på den tiden när jag var så privilegierad att jag inte ens fattade att jag var det!), men som, ju mer jag funderar på saken tycker är alltför nödvändig. Det är jättebra att man på det här sättet uppmärksammar kvinnor tycker jag, och speciellt om man uppmärksammar kvinnor som lever under undermåliga förhållanden helt enkelt bara för att dom är kvinnor och det jobb dom gör inte uppskattas tillräckligt. För mej var den stora aha-upplevelsen när vi var i Sydafrika för 7 år sen och fick se hur städerskorna (eller rättare sagt pigorna, för att ta det ord som mest säger vad det var dom gjorde för arbete) där jobbade med att städa vår stora fina lägenhet med dåliga redskap och för en så futtig liten summa. Vi hade tre tjejer som kom in varje dag och sopade våra golv, diskade vår disk och tvättade vår tvätt och för det fick dom motsvarande 200 euro i månaden. Hälften av den summan gick åt till bussbiljetter för att ens ta sig till jobbet, och resten av pengarna gick åt till mat och allting annat. Dom ansåg sig lyckliga att dom alls hade ett jobb, och dom kunde inte förstå hur inte vi som var så rika hade en hel stab med mänskor hemma som skötte om vårt hus för oss. Det fick mej verkligen att känna mej privilegierad, och varje dag på Kvinnodagen tänker jag på dom här tjejerna och på hur dom har det och hur deras liv är, och jag hoppas att dom fortfarande har kvar sina jobb och att dom kanske någon gång kan se fram emot en löneförhöjning (eller ens en dammsugare som skulle underlätta deras arbete).

Själv jobbar jag helt gratis här hemma. Jag är hemarbetande, både frivilligt och ofrivilligt. Vi skulle inte ha klarat av att ha båda föräldrar på jobb med tanke på vår familjesituation. En av oss hade i så fall varit tvungen att vara sjukskriven eller så hade vi blivit det av stressen som situationen skulle ha lett till, så sett ur det perspektivet är jag tvingad till att vara hemma. Ett misslyckande, för att lite låna ord från Ellen Hageman. Men jag ser det inte så! Jag ser det som ett val som jag har gjort, eller rättare sagt som vi har gjort. Vi har gemensamt valt att ha det på det här sättet att den av oss som är mer hågad att jobba kontorstimmar gör det och gör karriär på det området, och den av oss som är bättre på att organisera och klarar av kaos är hemma och sköter om den biten. Tillsammans får vi in x antal pengar som gör att vi kan bo i vårt hus och äta vår ekologiska mat, och tack vare att en av oss är hemma minskar det på kaoset och gör att vi har mycket mer genuint bra familjetid. Tid – det är det som kommer att vara framtidens lyxvara är jag helt säker på!

Jag lever ett privilegierat liv, som har valmöjligheten att vara hemma (även om ett annorlunda val alltså skulle innebära stor påfrestning för vår familj, så är det ändå en valmöjlighet som jag har). Det gör inte alla kvinnor. Alltför många är fast i situationer dom inte vill ha, eller utför jobb som inte värdesätts. Det är nåt som behöver uppmärksammas, så jag är mer än glad att få delta på mitt pyttelilla sätt i Ellen Hagemans förklädesaktion!

Ellen har bestämt sig för att gå med förkläde varje dag i ett års tid. Först övervägde jag om jag också skulle göra det, men så kändes det som att det skulle kännas som utklädning när jag redan nu nästan alltid går med huvudduk (både hemma och till butiken). Plus att jag nästan alltid bara är hemma så då blir det inte så mycket till aktion direkt. Det skulle behövas uppmärksammas i media också för att det skulle bli nån poäng med mitt förklädesgående, så i stället för att haka på med ett års förklädesanvändning så kommer jag att gå med mitt förkläde lite nu och då och passa på och Instagramma om det (#forkleaksjon) för om det är nåt jag brinner för och gärna vill uppmärksamma så är det kvinnors obetalda omsorgsarbete!

forkleaksjonen Heja Ellen! Hoppas du får mycket uppmärksamhet för din aksjon, i all sorts media! Du har så fina förkläden också, i fantastiska färger och former! (och ett helt fantastiskt kök – kolla i den här nyhetsfilmen så ser du Ellens fina kök!)

Själv har jag hela två förkläden som jag brukar gå med, det här svarta Bahne-förklädet och ett litet blått retroförkläde (det är alltså ett förkläde Sandra! Såg bara ut som byxor på Instagram insåg jag efteråt, sorry!). Lite väl tråkigt, borde kanske ta och sy mej några nya förkläden. Till sist lite hur det gick till när jag provade att gå med ett förkläde på mej från morgon till kväll i en veckas  tid:

”Varför tar du på dej förklädet, mamma”

för att jag vill testa hur det känns

”för att du är en piga?”

*garv*

”men du ser inte ut som en piga – du borde ha såna kläder som askungen”

Förkläde = piga. Det fattar till och med små barn. Och piga, det är ett jobb som är lågavlönat, som har låg status, men som är så himla viktigt och väsentligt i vår värld!

Utan oss kvinnliga och manliga pigor stannar samhället! Utan allt det oavlönade arbetet, utan allt gratis städande & tvättande, gratis lagande av mat, gratis pussande och kramande av ungar och läsa läxor och ta hand om mänskor – utan det finns inte limmet som håller ihop oss som en enhet, som en familj, som ett samhälle och som en mänsklig ras. Det är det här vardagsjobbandet som ibland är så osynligt även om det finns framför näsan på varenda en kotte som behöver uppmärksammas, för allt det andra mer ”flashiga” jobbandet – det får nog sin uppmärksamhet ändå av bara farten. Men alla kramar och pussar och omsorg som ges utan att få varken pengar eller status tillbaks – det är minst lika mycket värt utan att märkas, så fram för fler synliga förkläden i våra samhällen och i våra tidningar!

P.S. Tror jag definitivt behöver sy några lite finare förkläde åt mej! Det skall ju märkas att jag egentligen är en hemlig prinsessa, och inte ”bara” en piga!

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Omsorgsarbete och manlighet som norm

Häromdagen skrev jag och funderade kring det här med att vara en feministisk hemmafru, och det var många som hade hejarop och åsikter om det. En kommentar som fick mej att tänka till ett tag var Louises kommentar som löd såhär :

Klassiskt exempel på hur spännande det blir när gruppen och individen krockar. I populationen som helhet så ser man att kvinnor stannar hemma heltid mer och vabbar mer än män, de tar studiedagarna och större delen av föräldraledigheten. För nationen som helhet innebär det att ett antal beslut tas som påverkar jämställdheten negativt. Kvinnor spenderar som en grupp mindre tid på politik och företagande och mer på att hämta och lämna på dagis. Kvinnor gör i större utsträckning än män karriärval som går att kombinera med en roll som mertidsförälder. Om detta beror på att det förväntas eller för att man vill, trassligt nystan. Män borde väl vilja lika mycket, men kanske inte vågar.

MEN, ska då en enskild individs val att gå ner till 70% för att man ser att barnen inte orkar hela dagen borta, och att man själv inte orkar på den tid som blir över, ska då det valet ses som ett antifeministiskt val om individen är kvinna? eller feministiskt om det är en man? Jag tror att svaret är ja om man ser på hela samhället. Man kan inte komma ifrån en relativism här. Det ena valet leder till förbättring, det andra till försämring, helt enkelt för att man betraktar hur samhället ser ut just nu och inte till individen. (ursprungligen citerade jag endast detta stycket – Ninettes kommentar)

Sen kan jag ju tycka att det saknar betydelse för ens egna livsval. I det rum man har gjort för sig själv kan man uppleva frihet och jämställdhet och rättvisa, oavsett om ens val är i enlighet med en norm eller på tvärsen. Hade män spenderat lika mycket tid på sina barn som kvinnor gör, och närvaron på arbetsmarknaden varit lika, så hade det ju inte varit ett steg från jämställdhet att en viss kvinna är hemma heltid med sina barn. Om jämställdhet är lika villkor på arbetsmarknaden förstås, annars blir det ju en helt annan referensram.

Men visst kan man vara feminist fastän man faller på fel sida av statistiken? Att påstå annat är ju bara dumt. Det är samma som att säga att alla kvinnliga sjuksköterskor är bakåtsträvare, och att alla manliga teknologer och chefer är antifeminister. Bara för att det personliga yrkesvalet inte för jämställdheten framåt så säger inte det så mycket om resten. Vi lever alla i detta samhälle och vad vi gör är i enlighet eller tvärtemot en norm, det går inte att komma undan.

Det mest spännande är ju nästan detta, hur ifrågasätter man strukturer utan att ifrågasätta människor? Är det ens möjligt? Politiker vill förbättra och dela föräldraledigheten mer, men börjar genast trampa in på individers livsval. Och alla säger individerna samma sak i kör, för just oss passar det bättre att pappan jobbar och mamman är hemma. Och det är ju sant, både för livsglädjen och i statistiken =)

Det var nåt som liksom inte riktigt gick ihop med just min syn på världen i den där kommentaren, hur välformulerad och genomtänkt den än lät, och efter lite funderande kom jag på vad det var – att fokus skall ligga på att kvinnor skall ut i samhället och tjäna pengar för att uppnå jämlikhet, i motsats till att fokus kan ligga på att höja status på det som kvinnor har gjort under tusentals år dvs omsorgsarbete. Båda synsätten menar att just dom jobbar mot ett mer jämlikt samhälle. Men jag kan bara inte skriva under det första synsättet, för om det är nåt vi behöver mer här i västvärlden så är det att folk mer respekterar mjuka värden och samvaro än att bara ha som mål en större tillväxt (till döds). Att ha det som mål att alla skall förtjäna lika mycket är iofs ett bra och någorlunda jämställt mål, men det räcker inte – det måste vara lika mycket värt att också sköta om andra mänskor. Vår planet klarar inte av en sån utveckling som bara går ut på att man tjänar mer och konsumerar mer, vi behöver i stället att omsorgsarbete räknas som lika mycket värd, och vår värld är så mycket större än bara våra länder här i väst. Det finns kvinnor världen över som sköter omsorgsarbete och som behöver få större status i samhället på grund av det.

En som kan formulera sånt här tusen gånger bättre än mej (och som är mycket mer insatt i ämnet, mycket mer än mej som mest går på känsla) är Charlotte som skrev det här jättebra inlägget: Den manliga formen och jämställdheten.

Charlotte skriver bland annat såhär:

Det stora problemet, som jag ser det, är att det kvinnligt kodade fortsätter att ha lägre status. Mannen fortsätter att vara normen så länge vi räknar jämställdhet i kvinnor i bolagsstyrelser, lönenivåer och arbetade minuter. Glastaket som måste krossas har aldrig gällt män. Varför? För att vi inte har fört fram mäns inträde i kvinnliga domäner som en lika brännande fråga trots att det bevisligen är betydligt färre män som är hemma med barnen än vad det är kvinnor i bolagsstyrelser (Sverige är det ungefär lika stor procent, dryga 20.). Och nej, jag tycker absolut inte att lönenivåer och kvinnor i styrelser inte skulle vara oerhört viktiga frågor – för det är de – men de löser inte alla problem.

Ju mer historia jag läser (och det har ju blivit ganska mycket vid det här laget) desto tydligare ser jag hur utvecklingen av samhället inte alls står och faller med det som kodats som manligt. För samhällets skull, för välfärden, är det nämligen de  typiskt kvinnliga domänerna som är de viktigaste: åldringsvården, barndagvården, vården i största allmänhet – det är aspekter som måste fungera. Tekniska landvinningar, geografiska dito, politiska utspel och månflygningar är vad som får det största utrymme i historieböckerna och vad som traditionellt klassats som samhällsbyggande. Men så här: de är inte samhällsbärande.

Unicef har också lagt fokus på just den här sidan av problemet:

Obetalt omsorgsarbete, så som matlagning, städning och skötsel av barn och äldre befäster kvinnors fattigdom och sociala utslagning om inte arbetet är socialt erkänt och delas jämlikt, varnar FN:s specialsändebud för extrem fattigdom, Magdalena Sepúlveda.

”Omsorgsarbete borde vara ett kollektivt socialt ansvar, i stället för att endast falla på kvinnors axlar”, sade Sepúlveda då hon presenterade en ny rapport vid FN:s generalförsamling i New York. ”Jag uppmanar stater att erkänna obetalt omsorgsarbete som en stor människorättslig fråga”.

”Det tunga och ojämlika omsorgsansvaret är ett högt hinder för jämställdhet mellan könen. Arbetet tar upp kvinnors tid och förvägrar dem deras rättighet till lika utbildning, anständigt arbete, hälsa och deltagande i samhället — För att kvinnor verkligen skall ha makt måste vi se till att obetalt omsorgsarbete värderas högre, att arbetet stöds samt att kvinnors arbetsbörda delas av både män och staten.”

Just det!

Nästa vecka är det förresten internationella kvinnodagen och startpunkten för Ellen Hagemans förklädeskampanj. Ellen vill lyfta fram just allt obetalt omsorgsarbete som görs av kvinnor och som behöver och förtjänar få högre status!

069 (2)

Att ta hand om andra – mindre värt än att fixa nya pengar till aktieägarnas fickor

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Finns det feministiska hemmafruar?

Feminism & hemmafruandet

För ett tag sen stötte jag på nån tyckare som påstod att det inte finns feministiska hemmafruar, och som exempel på den teorin hade gjort en intervju med en ”hemmafru” som var just så femtitals som man kunde tänka sig och som verkade gå emot precis allt som feminismen står för. Vilket fick mej att se rött, för hallå – här är jag! Jag är just en sån där feministisk hemmafru som ni påstår inte finns!

Problemet är att jag inte riktigt definierar mej som hemmafru. Det är där själva motsättningen finns: mellan feminism och ordet hemmafru. Hemmafru för med sig associationer som Mad Men-era hemmafruar som väntar på sina män med en cocktail i handen, som fixar hemmet, sköter om barnen, som gör allt där hemma så att mannens liv skall fungera så smärtfritt som möjligt. Som är bakåtsträvare, som inte vill att kvinnor skall vara jämlika med män, som begränsar kvinnors valmöjligheter.

Det är ju inte precis feminism det. Feminism, det är nåt helt annat det. När jag var liten växte jag upp och fick en världsbild som sade att människor skall behandlas med respekt, som dom personer dom är och inte bara på basen av vilket kön dom tillhör eller vilken religion eller hudfärg. När jag så småningom  blev medveten om att det fanns nåt som heter feminism så insåg jag genast att det var ju det jag var – en feminist. Jag har inget minne av när det var, jag minns inte sådär som en del gör att det var efter att dom läste den och den boken eller träffade den eller den feministen som dom bestämde sig för att vara feminister. Det var nåt så självklart för mej att det behövdes aldrig fattas nåt beslut, det var liksom med från första början i min världsbild.

Som jag ser det så är själva frågan om man kan vara feminist och hemmafru belysande för nånting som jag ser som ett problem i vårt samhälle – att man inte ser på omsorgsarbete som ett arbete, som nånting som bidrar till samhället, som nånting som är värt nånting. Är man hemma och tar hand om hemmet och barn och vad det nu kan vara så räknas man vara en hemmafru, och en hemmafru är ett lågstatusarbete, nånting som är bakåtsträvande, nånting som inte för vårt samhälle vidare.

Omsorgsarbete

Jag förstår att det var viktigt en gång i tiden att kvinnor skulle bege sig ut i arbetslivet och få samma villkor som männen och inte vara lika beroende av en mans inkomst som dom hade varit under en tid . Däremot inte under vår mänskliga ursprungstid – från början var vi dubbelarbetande föräldrar. Den ena jagade, den andra samlade – båda arbetade och bidrog till familjens ”inkomster”, något som förändrades i o m jordbrukets införsel, då kvinnors samlande inte behövdes i samma mån längre. Att båda föräldrar arbetar gör att förhållandet kan vara mera jämlikt. Men det som man liksom glömmer bort i denna moderna tid vi lever i är att det att ta hand om barn och städa och sköta hemmet också är arbete – det är bara en annan sorts arbete! Det är omsorgsarbete – nånting som kvinnor har gjort gratis under tusentals år. Orsaken till att man glömmer bort att det också är arbete är säkert att den moderna definitionen på arbete är sånt som ger en lön, som man får pengar för.

Familjen – ett partnerskap kring löner eller ett gemensamt projekt?

Som jag ser det finns det åtminstone två olika sätt att se på den traditionella två förälder-familjen. Det ena sättet är att se det som ett partnerskap där båda bidrar med en lönecheck och sen använder man lönen på ett sådant sätt som man kommer överens om gemensamt. Fokusen ligger på inkomster och utgifter, och arbete definieras som sådant som ger en inkomst. Båda partners är jämbördiga eftersom båda har en inkomst.

Ett annat sätt att se på familjen är att se på det som ett gemensamt projekt, som ett  teamwork. Allt som angår familjen angår hela teamet, dvs familjen byggs upp kring allt som ingår i familjelivet: inkomster, utgifter, städning, barnuppfostran etc. Att ha en inkomst räknas inte som mer meningsfullt än något av dom andra områdena, även om det såklart är en nödvändighet i vårt samhälle, men det har inte större tyngd än något av dom andra familjeuppgifterna. Sett ur det perspektivet blir familjen en enhet med olika uppgifter som man kan dela mellan partnerna hur man tycker och båda partners behöver inte förvärvsarbeta, utan den ena kan sköta omsorgsarbetet och ändå vara en fullt jämbördig partner.

Det stora minuset med det senare sättet att se på familjen är att samhället inte ser på familjen på det sättet! Vårt samhälle är uppbyggt kring idén om en kärnfamilj med två föräldrar som arbetar. Det är det som är normen, och det som samhället styr oss mot. Jag skulle önska att vi kunde ha större valfrihet och möjlighet att välja precis som min man och jag har gjort, att den ena föräldern kan bli hemma och sköta om omsorgsarbetet om det är det som man känner är bäst för ens familj. Att omsorgsarbetet räknades som lika viktigt som allt annat arbete här i samhället.

Det omsorgsarbete som görs, och alldeles gratis till en stor del, är bland det viktigaste som finns här i livet anser jag. Att ta hand om barn som behöver det, att ta hand om sjuka och gamla släktingar, att ta hand om andra – vad kan vara viktigare än det? Det går inte att mätas i pengar, eftersom det är nåt som gjorts gratis av kvinnor i alla tider och en del av oss fortsätter att göra det gratis, men det borde kunna mätas i pengar. Vad skulle hända om alla vi som gör omsorgsarbete plötsligt sade upp oss och slutade jobba? Vad skulle hända med samhället om alla föräldrar som stannar hemma med barn med speciella behov plötsligt slutade med det, eller alla som tar hand om sjuka eller gamla släktingar bara lät bli? Jag är rätt så säker på att man plötsligt skulle kunna sätta en prislapp på allt det arbetet som nu görs gratis, om man plötsligt fick se hur mycket det skulle kosta att ha en utomstående att sköta allt detta.

Hemarbete

Det här är något som jag har funderat på i många år, ända sen innan jag fick barn faktiskt, för min mamma var nämligen en som gick emot normen redan hon och stannade hemma med oss två barn trots att dom flesta andra mammor redan då var ute i arbetslivet. Det kändes så orättvist att det hon gjorde i hemmet inte skulle räknas som lika värt som det min far gjorde. Dessutom såg det från min brors och mitt perspektiv ut som att min mamma gjorde den största delen av arbetet, för hon var alltid hemma och lyssnade på våra problem och bekymmer (och våra kompisars problem och bekymmer för deras egna mammor var ju aldrig hemma!) och min far var nånstans och jobbade och kom hem och dammsög och grejade med oss bara ibland. Så ur ett barns perspektiv var det inte bara min far som arbetade – det gjorde minsann min mamma också. Det var hon som städade, som skaffade kläder åt oss, som lagade mat, som gjorde saker med oss. Det var hon som var Bossen!

Det var definitivt många som var kritiska mot den här uppdelningen av hushållsarbetet redan då, och det är dom fortfarande i denna dag nu när det är min tur att vara ”hemmafru”. Eller hemarbetande, som jag föredrar att kallas! För hemmafru – det om något som låter antifeminiskt och bakåtsträvande. Hemarbetande – det säger nånting om framtiden, dit jag önskar att vi går. Ett ställe där det är mer fokus på närvaro, på samvaro, på att ta det lugnt och på att se på helheten – vad vill vi som familj, vad är viktigt för oss och vad är bara automatiska värderingar som samhället har lagt på oss? Vad är det som vi vill, och vad kan vi tänka oss att göra för att uppnå det vi vill?

I vårt fall är det rätt så enkelt att besvara den frågan: vi vill ha ett så harmoniskt familjeliv som möjligt, och det betyder att endast en av oss gör ”traditionell karriär” och den andra fokuserar på att göra allt det arbetet i hemmet som behövs utföras så att vi alla fem mår så bra som vi bara kan. Vi har inte råd med utlandsresor, vi har inte råd med olika tv-spel eller konserter eller dom senaste modekläderna, men vi är oändligt mycket rikare i familjetid än vi hade varit om vi båda hade haft ett modernt arbete.

Vi har gemensamt gjort ett val att bo i ett stort eget hus som vi gör, men det kommer på bekostnad av annat, dvs resor etc. Det är till syvende och sist ett val som vi har gjort gemensamt, inte nåt som en av oss har påtvingat den andra av egoistiska skäl, och det att vi båda är med och väljer är om något minsann ett feministiskt partnerskap!

133 (2)

Bara för att jag går hemma och gillar retrogrejor så betyder det inte att jag är antifeminist! Lika lite som man plötsligt får 1980-tals värderingar av att gilla åttiotalsmode, eller 1700-tals ideal av att gilla 1700-talsmöbler. Man kan se ut som en traditionell husfru och ändå vara feminist!

P.S. Titta jättegärna in hos Ellen Hageman som precis har startat upp en egen blogg och som har dragit igång en förklädesaktion för att sätta fokus på just omsorgsarbete! Ellen skall gå med förkläde varje dag i ett års tid för att sätta fokus på allt det gratis arbete som utförs i hemmen – heja heja säger jag! För att låna lite ord från Ellen:

Forkleaksjonen er en protest mot at vi måler verdien av livene våre i kroner og øre. Jeg vil bruk forkleet som et flagg for å gi det usynlige arbeidet oppmerksomhet. Mat må lages, unger må trøstes, gulv må støvsuges og klær må vaskes. Det synes ikke i BNP. Likevel må noen gjøre det. Ofte er det kvinner som gjør det.

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

23. maj – feministtankar från min soffa

Från min soffa ser jag på när mammorna städar och fejar. På lördag har vi kalas och tills dess skall det se fint ut här hemma och vi har en sån tur som får en sån här snäll städpatrull på besök!

 feministtankar från min soffa

…fast lite fusk är den där bilden, för egentligen ligger jag inte alls på soffan och slappar! Nästan tyvärr att det inte är så (för det är så kul att fixa fint till festen!), har rätt så fullt upp just nu med alla förberedelser. Det är inte bara födelsedagskalas på lördag, jag har en liten hemlis på gång också som du skall få se här på bloggen så småningom! Ser så fram emot att få visa upp den där hemlisen, fast väntan på att berätta en hemlis är nästan lika kul som själva berättandet ibland tycker jag!

(Sen måste jag nog erkänna att vi håller på och fixar och grejar lite extra bara för att Strömsö kommer hit om ett par veckor… Känns pirrigt! och jättesuperduperbra med en sån här deadline så man får alla lister på plats och fint och fejat inför sommaren!)

Ännu en grej: jag är så glad över den här fotoutmaningen och för att jag hittade till Nina Ruthströms blogg! Förutom att ta jättefina bilder (jag vill också ta så bra bilder, och jag inbillar mej att om jag läser fina fotografers bloggar så kanske lite av deras kunskap sipprar ner och fastnar i min hjärna och kameratriggerfinger! man kan ju alltid hoppas…) och göra härliga pyssel och ha ett inspirerande hem så har hon så himla bra åsikter också! Jag gillade verkligen hennes text om debatten kring UnderbaraClaras rumpa och texten om familjen och hur dom delar på ansvaret i deras hem – jag blev så glad när jag läste det inlägget! Ibland hittar man såna här bloggar som på nåt sätt är hela paketet, och jag ser verkligen fram emot att få följa med Ninas blogg i framtiden också! Det bästa av allt är att jag inte alls har hunnit läsa alla inläggen på hennes blogg ännu, så det ser jag fram emot när det väl har lugnat ner sig här hemma (just när läser jag bara få bloggar pga tidsbrist).

En av anledningarna till att jag inte helt kan skriva under Ninas inlägg om familjen är att vi har en annorlunda livssituation än hennes familj. Jag är en renodlad ”hemmafru”, eller hellre hjemmegående, som inte tagit ut en enda föräldradag och vars man inte heller har gjort det helt enkelt för att jag har varit hemma med barnen gratis nästan precis hela tiden (studerade 1,5 år ekonomi ett tag). Jag ser mej själv som en feministisk hemmafru (eller hellre hemmagående som sagt, tycker hemmafru är lite missvisande för man kan vara hemma trots att man varken är fru eller kvinna) och vi diskuterade redan innan vi ens påbörjade ”Projekt Barn” om hur vi skulle dela på ansvaret till 100% och det har vi lyckats rätt så bra med tycker jag. Vi hade från första början en diskussion om vad våra långsiktiga mål är när det  gäller vår familj, nånting som jag tror fler familjer skulle må bra av att diskutera.

Liksom hos Nina är det lite si som så med det där barnens delande av ansvaret, men ju äldre dom blir desto bättre blir dom på att hjälpa till här i hemmet dom också och ta hand om sina ägodelar och sina rum och sina röror som dom lämnar efter sig överallt. Det är verkligen en viktig färdighet att ha med sig i vuxenlivet tycker jag – insikten om att man själv är ansvarig för sitt liv och sina ägodelar och att man inte skall ta andra mänskor för givet.

Vi har lite andra skillnader också, för vi delar inte på nattandet och vi har olika förhållanden till olika barn, helt enkelt för att vi har barn som har sådana behov. Om man har varit en liten bebis och bott på barnhem och inte haft en mamma eller en pappa så sitter den där osäkerheten så djupt att man har helt andra behov än om man är född i familjen. Det här gör att vi inte på samma vis kan vara en familj som delar allt 50/50 för barnen behöver oss på olika sätt, och det som barnen behöver går före några högregående principer och fantasier om hur det skall se ut i en feministisk familj. För mej betyder feminism först och främst respekt för andra mänskor och sig själv och respekt för olikheter och i vår familj betyder det att man behandlas olika. I vår familj så nattar pappan barnen varje kväll och jag dyker upp sen när dom väl har läst sagorna, ibland har dom redan somnat ibland inte. Pappan har fulla ansvaret för barnen när han kommer hem från jobbet och jag har fulla ansvaret för barnen när han är på jobb. När han är på plats så vänder sig barnen till honom mer än till mej, nånting som vi alla i familjen behöver. Jag behöver varje dag en paus från det enormt tunga jobbet som det är ibland att ha hand om barn med ankytningsproblem och andra utmaningar, och barnen behöver få vara med pappan och få egentid tillsammans med honom och pappan behöver ha en bra relation till sina barn så vi vinner alla på det här systemet. På det här sättet fixar vi det så att alla barn får vara tillsammans med båda föräldrar i tur och ordning, och vi känner själva att vi delar på jobbet jämlikt och enligt allas behov även om det utåt sett kanske ibland ser annorlunda ut.

Min man är väldigt engagerad i familjen, precis så som en förälder skall vara oberoende av kön anser jag. Han lämnar och hämtar ungarna från dagis, jag gör det bara ibland. Det är för det mesta han som sköter föräldramötena och han har varit klassförälder i två år och kommer antagligen att vara det fler gånger också. Vi är båda två med på alla viktiga möten på BUP och skolan och förskolor och är båda engagerade i terapin vi går i. Jag står för största delen av uppfostringsbiten, helt enkelt för att jag har en större förutsättning än honom för den biten, både pga min utbildning och mina erfarenheter. Jag har läst mer på saker och ting och specifikt bl a utvecklingspsykologi och anknytningsproblematik, funderat och analyserat mer, och övat mer på just sånt som vi råkat ha behov för så i vårt fall är det jag som oftare informera honom om hur vi behöver göra med barnen. Han fixar alltså det praktiska, jag sköter mer det teoretiska och bägge bitar kräver tid och engagemang och energi så vi känner att det går på ett ut.

hälsar denna mamma som denna dag tacksamt tar emot hjälp av hela två erfarna mammor som kan det där med att städa! (i motsats till mej som bara vet hur man fuskstädar!)

(jag tar förresten jättegärna emot tips på andra bra bloggar! Mina tips finns i högermarginalen här på bloggen)

| 1. Snapshots | 2. Liten | 3. Hjärta | 4. Ett plagg | 5. Sovrum | 6. Ett tips! | 7. Drömmar | 8. Nära | 9. Om jag vore en färg | 10. Lunch | 11. Mina blogg-tips! | 12. Som liten | 13. Kvällen | 14. Rofyllt | 15. Kök | 16. Pasteller | 17. Min kära vän | 18. Morgonljus | 19. Minns | 20. Nära hjärtat | 21. Under mina fotsulor | 22. Familjen | 23. Från min soffa | 24. I blom | 25. På min tallrik | 26. När ingen ser | 27. Porslin | 28. Förälskelse | 29. Ballong | 30. I framtiden | 31. Här är jag! |