Ost förorsakar cancer

En viktig term att känna till är om någonting är statistiskt signifikant.

Man kan göra hur fin forskning som helst som fyller alla krav på att vara oberoende och logisk, men sen kommer det svåra – att analysera resultaten.

Det är här statistik kommer in i bilden, och det är här många läsare zoomar bort och börjar tänka på annat och klickar iväg till nån mer lättläst artikel.

Statistik behövs för att kunna visa på samband.

statistik

Om det finns ett samband mellan t ex ost och cancer, så är det relevant om det också är statistiskt signifikant, dvs hur sannolikt själva sambandet är.

 

Sannolikheter räknas på olika vis och alla är superkrångliga för normala dödliga. Till och med krångliga för psykologer som måste läsa statistik kan jag berätta!

 

Det du behöver känna till är det man försöker räkna ut är sannolikheten för att det som man har trott sig forskat i stämmer. Dvs är det sant det som vi påstår i vår forskning?

 

Det finns en felmarginal i precis varje forskning! Om någon påstår sig kunna säga med 100% säkerhet att något är på ett visst sätt, så överdriver dom. Däremot kan något vara statistiskt signifikant, och då betyder det att sannolikheten att det är som man säger är otroligt hög.

Hur bra man kan säga om något är statistiskt signifikant beror på hur stort urval man har.

Har man bara testat ett syskonpar och dragit slutsatser?  Har man testat tusentals olika människor och dragit slutsatser? Har man gjort en undersökning på alla invånarna i ett distrikt, eller ett land, eller en kontinent?

 

Storleken på urvalet avgör hur bra man kan säga att resultaten stämmer.

Vad som räknas som statistiskt signifikant har man sen kommit överens om. Man har vissa metoder som man räknar ut statistiken på, och man har vissa grader av signifikans. Ett resultat kan t ex vara .0001 signifikant vilket betyder att det i det närmaste är bevisat. Det kan också vara signifikant .005 som betyder att det inte är lika säkert, men fortfarande rätt så säkert. Nånting ditåt i alla fall. P-värde kallas det här, för att nu komma med ännu en term som folk glömmer bort.

Siffrorna betyder alltså hur stor sannolikhet det är att resultatet inte stämmer.

statistik2

Om en artikel hävdar att ost förorsakar cancer kan man fråga sig – på hur många människor har man gjort undersökningen? Om det bara är ett par gamla  vänner som båda två tillhör en ostklubb och råkar få samma cancerform, betyder det att det sannolikt ändå är slumpen som avgör resultatet. Urvalet, dvs två personer, är alltför få för att säga någonting rent statistiskt. Och ändå rapporterar nyheterna om liknande korrelationer dagligen!

Tänk efter innan du delar!

 

När du läser en artikel om att någonting förorsakar någonting annat – ställ dej bland annat frågorna:

hur många personer har man gjort undersökningen på?

Hur statistiskt signifikant är resultatet?

statistik3

Det är svårt att låta bli att gilla artiklar som säger bra saker om sånt som man gillar! Men det lönar sig att vara kritisk också då, och verkligen läsa artikeln och se om det stämmer det de skriver. Ofta är det rena överdrifter, också när det är nyheter som förstärker vår egen uppfattning om saker och ting.

och lär dig skillnaden mellan korrelation och kausalitet, och fundera på alla andra faktorer som kan göra forskningen tvivelsam.

 

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

”Enligt forskning…” ”Forskare säger att…”

Genast då ordet forskning dyker upp i en text lönar det sig att bli lite extra uppmärksam.

Det finns mängder av bra forskning. Det finns mängder av dålig forskning.

Grejen är den att man själv ofta kan ana sig till om det  som artikeln handlar om är bra eller dålig forskning.

 

Det här är något jag tycker alla borde känna till.

Det är väsentligt för ifall en artikel är vettig att dela med sig av eller inte, för så många artiklar som börjar ”Enligt forskning…” är när man synar dem närmare bara dravel eller i bästa fall spekulationer. Rubriker är ofta totalt missvisande, för det lönar sig att skriva mer sensationellt för att få fler klicks!

 

Det man kan fundera på är:

  • hur stor grupp har man gjort forskningen på? Det är en enorm statistisk skillnad på om man t ex gör en undersökning på 10 personers TV-vanor eller 10 000 personers TV-vanor.
  • hur har man valt ut gruppen? Är alla i gruppen män? (vilket de ofta tidigare var) Är det ett representativt sampel, dvs representerar gruppen det som man försöker forska i? Om man t ex vill dra slutsatser om folks matvanor så behöver man ha en mängd olika människor med och delta: såna som redan äter hälsosamt, såna som bara äter skräpmat, nånting däremellan, folk som motionerar, folk som inte gör det, unga, gamla etc. Om man bara t ex fokuserar på tonårskillar så kan man inte dra långtgående slutsatser gällande människor överlag (igen ett fel som man tidigare gjorde rätt så mycket – man forskade t ex bara på beväringar, dvs unga män, och drog slutsatser som gällde också kvinnor)
  • är det en tillförlitlig källa? Vilken tidning är det som forskningen har publicerats i? Om det direkt är en kvällstidning som gjort forskningen så kan man lätt avfärda den. Om det är en medicinsk journal så har de oftast en högre standard. Tips: om en sida på facebook heter nåt som ”vi som älskar sverige/svenskt/svenska flaggan eller annan nationalitet” så är det stor risk att det är frågan om en rasistisk sajt som har en egen agenda! Dela inte inlägg innan du först har klickat på sidan och hunnit tänka efter.
  • Vem sponsrar forskningen? Om t ex det är forskning i tobaksrökning som är sponsrad av tobaksbolag så kan man tänka sig att där fanns en hel del underförstådda åsikter om vilka resultat man ville ha
  • hur har man gjort sin forskning? Ett exempel på en urusel forskning är t ex Andrew Wakefields studie som kom fram till att det fanns ett samband mellan MPR-vaccinet och autism. De här undersökningarna gjordes genom att man frågade föräldrar till barn som redan hade autism om deras erfarenheter. Dessutom visade det sig att Wakefield hade ekonomiska skäl att få de här resultaten som han framvisade. Den här ”forskningen” har sedermera svartlistats, men inte innan den hann starta hela anti-vaccineringstrenden
  • det är skillnad på undersökningar där man tillfrågar folk om deras vanor etc och undersökningar där man följer upp grupper under en längre tid och alltså ser fenomenen från början till slut. Folk minns dåligt och alla såna undersökningar som bygger på en sån metod är mer eller mindre tvivelaktiga.
  • har man dragit en logisk slutsats? Handlar resultaten om kausalitet eller korrelation? Det är en enorm skillnad på att säga att A ger upphov till B eller att A förekommer i samband med B. På den här punkten brukar journalister och tidningar ofta brista, och genast dra slutsatsen att A ger upphov till B för det ger mer läsare/klick och därmed pengar åt tidningsägarna.

 

Den bästa sortens forskning är om jag förenklar det lite grann:

  •  forskning där man har ett stort och brett underlag eller
  • meta-undersökningar där man analyserar all forskning som har gjorts på ett visst område och drar slutsatser.

 

Genom sådana metoder har man t ex kommit fram till att wifi och mobiler inte är skadligt, att fett inte är så farligt för hälsan som man hade trott och att homeopati inte fungerar.

 

Allt det här kan också förklara hur det kan komma sig att man gör undersökning efter undersökning om hur folk tänker rösta, och så visar det sig att resultatet sedan är något helt annat.

 

Man måste ha ett representativt urval för att kunna dra rätt slutsatser.

Metoderna måste vara de rätta.

Hur man ställer frågor är avgörande.

Vem som ställer frågorna är viktigt.

Vem som svarar är också minst lika viktigt.

 

Det är svårt att förutspå framtiden, lättare att analysera vad som har hänt.

Det lönar sig alltid att vara skeptisk när man läser tidningsrubriker.

rubriker

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Det här vill jag att mina barn ska veta

En anledning till att jag skriver min blogg är att jag vill lämna kvar något av mej ifall jag plötsligt dör, så att mina barn ändå kan lära känna mej lite grann när de är äldre i form av mina tankar och funderingar här på bloggen.

En viktig sak som jag försöker lära ut mina barn är kritiskt tänkande.

Jag har planerat en serie blogginlägg om det i över ett års tid nu, men bara inte haft tid och ork att sätta mej ner och försöka luska ut hur jag ska förklara det på det lättaste sättet.  Det är lätt att skriva långt och otydligt, svårt att skriva kort och lättförståeligt!

Men nu känner jag att jag bara måste få ner något, så jag tänkte börja med det här med korrelation och kausalitet.

Det här är två saker som folk brukar blanda ihop och som gör att så många missvisande nyheter sprids hit och dit över jordklotet helt i onödan. Folk oroar sig i onödan, folk drar slutsatser som är helt fel pga att dom inte känner till skillnaden mellan korrelation och kausalitet.

Korrelation betyder att två saker förekommer samtidigt, bredvid varandra eller i samband med varandra.

Exempel på korrelation är t ex att det sker fler drukningsolyckor på sommaren. Det är också korrelerat med att man köper mer glass. Av det här kan en del dra slutsatsen att det är glassätandet som orsakar drunkningsolyckorna, men så är det ju inte! De råkar bara korrelera med varandra. I det här fallet är det antagligen årstiden som är boven i dramat. Det är sommar, då äter man mer glass och då simmar man mer, alltså är det mer sannolikt att man drunknar då.

Kausalitet betyder att något berot på något annat. Det här är mycket svårare att fastställa än korrelation. Det behövs ofta måååååååånga studier, stora studier, och att de görs om och om igen för att man ska kunna fastställa om något orsakar ett annat. Mer om det i ett annat blogginlägg hoppas jag.

En korrelation som folk ofta pratar om som en kausalitet är t ex att rött kött ger cancer. Men enligt all forskning så är det här en korrelation – inte en kausalitet. Det kan vara alla möjliga andra faktorer som är det som ger cancer, t ex att såna som äter mer kött tenderar att inte röra på sig lika mycket, eller äta mer grillmat och skräpmat eller en massa andra olika faktorer. På samma sätt kan man inte med säkerhet säga att en vegetarisk kost korrelerar med friskare hälsa, för det kan vara en hel massa annat hos människorna som äter vegetariskt som gör att de mår bättre (t ex om de mediterar mer och håller på med yoga, och har lägre stresshalt).

Man kan hitta korrelationer för det mesta om man bara kollar på statistik. Det betyder inte att det enda orsakar det andra. De bara råkar sammanfalla rent statistiskt.

Det är ett enda myller det här med korrelation och kausalitet, men det är så himla viktigt!

Man måste veta när man läser en tidningsrubrik om det den handlar om låter rimlig eller om det är nåt som tidningarna bara har dragit till för att få klicks. Allt nuförtiden handlar om klicks och likes, och vi måste bli bättre på kritiskt tänkande!

Våra nyhetsflöden är så skeva och så fulla med felaktiga rubriker som folk delar utan att tänka efter. Som innehåller korrelationer som folk låtsas är kausaliteter. Dvs det är frågan om rena lögner som folk går på!

Man måste kunna läsa nyheter om invandrare som tar folks jobb och kunna tänka kritiskt och verkligen analysera det , och själv dra slutsatser om vart de där jobben har tagit vägen (globalisering, rika människor som styr världen dit de vill ha den är min teori).

Vi behöver lära oss tänka kritiskt, tänka logiskt och inte bara tänka emotionellt!

Det är det allra viktigaste vi kan lära våra barn, så vi någon gång – kanske under deras livstid – får en bättre värld där empati och omtanke om nästan är det viktigaste.

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Jag lovar att alltid säga till när någon säger något rasistiskt

022

Ingen av oss är så färgblinda att vi inte ser skillnad på hudfärg på folk. Och det där märker barn och blir bara förvirrade om vuxna insisterar på att vara ”färgblinda”

En gång i tiden fanns det en Facebookgrupp som hette ”Jag lovar att alltid säga till när någon säger något rasistiskt”, och jag gick med i den.

Och jag har hållit mitt löfte.

Ibland  säger folk rasistiska saker med uppenbart syfte att väcka uppmärksamhet.

Ibland säger de rasistiska saker av ignorans. För att de ”alltid har gjort så”.

Ibland säger de rasistiska saker och tror att dom i själva verket säger sånt som är snällt och välmenat.

I alla de där fallen säger jag till, så vänligt jag förmår och hänvisar till vidare läsning eller vidare dialog.

Ibland ändrar folk sig. Inser att bilden de länkar till kommer från en rasistisk sajt. Inser att de inte tänkt tillräckligt mycket igenom det här med ”färgblindhet”. Inser att de kanske inte roade så mycket som lät rasistiska när de använde n-ordet.

Ibland blir folk bara arga.

Jag tar emot alla de här reaktionerna och rymmer dem, för mina barns skull. Det är för deras skull jag gick med i den där gruppen. Det är för deras skull jag testar mej fram med olika svar.

De skall inte ha en mamma som inte har någon aning om vad man ska säga när ens klasskompis berättar en rasistisk vits.

De ska inte ha en mamma som inte vet vad man kan göra när folk envisas med att röra vid ens hår.

De ska inte ha en mamma som inte vet vad man ska svara när kompisar kommenterar ens utseende.

De ska ha en mamma som har svaren på en del av de där frågorna. Som har vadat igenom träsket av fel-svar och rätt-svar och något ditåt-svar. Som tar smällarna för deras del. Som är den som är obekväm och jobbig att ha att göra med, för man får ju aldrig bara prata som man vill. Som är den som trots att hon är nervös precis varenda gång, trots att hon varenda gång frågar sig om hon gjorde rätt ändå gör det. Som ställer sig på barrikaderna för sina barn, också när omgivningen tycker att det är frågan om en struntsak.

Det är viktigare att mina barn får en trygg uppväxt och får hjälp när de utsätts för rasism, än vad folk tycker om mej.

Jag kan ta att folk inte alltid gillar mej. Det har alltid funnits folk som inte förstått sig på mej och som har baktalat mej och varit arga på mej för allt möjligt. Jag blir ledsen och sårad, men jag vet att jag överlever sånt. Jag kan ta emot de här smällarna så att jag har en färdig kommentar åt mina barn den dag när de behöver det. För den dagen kommer förr eller senare (och har redan varit här).

”Nej, det är inte dej det är fel på – och du kan säga såhär i en sån situation”

 

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Om privilegium

privilegium3

Det är ett privilegium att ha tak över huvudet, ett säkert hem där ingen bryter sig i, tillgång till rinnande rent vatten och mat på bordet

Människan är född med nåt slags matematiskt tänkande, men vi är inga medfödda genier som förstår oss på statistik av oss själva!

Vi tenderar att tänka i regler, klumpa ihop saker och ting och händelser, och det här är det som ger upphov till alla möjliga problematiska fenomen i samhället. Stereotyper, felaktiga diagnoser hos läkare som drar slutsatser från ett alltför litet sampel, ja, till och med börsnoteringar är alla en följd av vår tendens att tänka i absoluta regler eller nån slags medeltal, också då när lite logiskt tänkande borde kunna visa att verkligheten är mer nyanserad än så. Att det vi upplever och ser med egna ögon inte är ett medeltal av den mänskliga upplevelsen, utan en högst personlig verklighet som bara händer åt oss själva.

Det är lätt för oss att se saker som sticker ut: fenomen i andra kulturer som känns främmande, personer som skiljer sig från mängden och sånt som är oväntat. Det är svårare att se sånt som man lever med varje dag, som har blivit vardag och som har blivit norm för en själv. Det här med vår medfödda tendens att se oss själva som norm är det som gör det så svårt att se vårt privilegium, dvs dom områden i livet där vi är extra privilegierade i motsats till många andra.

Det det handlar om är en slags urvalsskevhet, selection bias, dvs att vi baserar våra slutsatser på de observationer vi gör, men vi inser inte att vi endast observerar en liten del av fenomenen och att det kan förekomma fenomen som gör att vår slutsats blir alldeles felaktig. Vi drar våra slutsatser på helt felaktiga grunder och vidhåller ändå att att det som just vi observerar är det enda rätta.

Det här är ett klassiskt fel som ofta har gjorts och fortfarande görs inom forskning. Det är därför det är så viktigt när man läser om en studie som har gjorts att man verkligen läser på hur forskningen har gjorts: hur har man gjort urvalet? Är det representativt eller ger det en skev bild av verkligheten? Massor av medicinsk forskning gjordes t ex tidigare enbart på män och från det drog man sen slutsatser som också gällde kvinnor, vilket ledde till felaktig sjukvård för kvinnor. När man har forskat i rasism har man främst fokuserat på vilket sätt olika minoritetsgrupper diskriminerats mot, och inte forskat i på vilket sätt de dominerande sociala grupperna har privilegier i samhället på bekostnad av minoriteterna.

Det är det här fenomenet som gör oss blinda till hur vår verklighetsuppfattning skiljer sig från andras, och det är samtidigt det som gör att vi inte alltid inser hur privilegierade vi är. Vi väljer helt enkelt ut vårt sampel på fel sätt, och drar alltför lätt slutsatser från det vi ser runt omkring oss. Om alla vi känner röstar på samma parti, går med liknande kläder, ser på liknande program på TV – då drar vi lätt slutsatsen om att det är såhär det är för alla, utan att inse att verkligheten kan vara nånting långt annorlunda för en stor del av mänskligheten. Vi råkade vara omgivna med personer som levde liknande liv som vi, och det var kanske i själva verket vi som var minoriteten i det stora hela utan att veta om det.

privilegium1

Det är ett privilegium att kunna åka på semester och underhålla sig med att se hur fattiga mänskor har det, för att sen åka hem till sitt trygga hem. Det är ett privilegium att kunna handla mat i supermarketar, i stället för att tigga sig till mat för dagen och om man har tur, köpa mat i såna här ”butiker”

Vi är ofta mer privilegierade än vi anar. Vi kanske inte känner oss privilegierade när vi letar efter jobb i en tid med massor av uppsägningar eller känner oss fattiga när vi inte kan köpa samma saker som grannen eller åka på resor lika ofta som facebookvännerna. Men om det är nåt vi är här i Norden så är det just privilegierade! Vi har fortfarande ett någorlunda fungerande socialt system, vi behöver inte generellt sätt oroa oss för att bli våldtagna eller överfallna om vi går ute på kvällarna. Vi som har hälsa behöver inte hela tiden önska oss friska. Vi som har en fungerande kropp behöver inte fundera på hur vi skall ta oss runt i samhället eller ens existera i ett samhälle som inte är anpassat för oss. Vi som kommer från medelklasshem kan räkna med att ha föräldrar som hjälper oss med läxorna och som stöttar oss med våra hobbyer och som gör att vi har råd och motivation att studera vidare och få välbetalda jobb. Vi som är heterosexuella kan närsomhelst gifta och skilja oss och behöver inte oroa oss för att bli kastade i fängelse på grund av vår sexualitet. Vi som är vita kan åka vart som helst i världen och direkt ha högre status enbart på grund av vår hudfärg.

privilegium2

Det är ett privilegium att få vara frisk, och att inte behöva leva i rädsla över att bli smittad eller om man blir det – att ha råd och tillgång till mediciner

Vita män är dom som har högst status i världen, och är man en vit man behöver man inte vara rädd att bli skjuten i en del länder på grund av att någon är rädd för ens hudfärg. Man behöver inte tänka på att vara rädd, för det är nåt som är så självklart – det är så självklart att man blir behandlad på ett visst sätt, och då oftast respektfullt, för att man tillhör just den gruppen människor, och man inser därför inte att världen ser annorlunda ut för människor från andra grupper.

privilegium4

Det är ett privilegium att inte behöva vara rädd för att bli skjuten på grund av sin hudfärg, religion eller sexualitet

Folk med privilegium inser inte att deras värld är en helt annan än den som icke-privilegierade grupper lever i, och det här gör att dom privilegierade ofta beter sig ohyfsat och respelktlöst mot de icke-privilegierade, och förringar deras upplevelse av världen.

”Har du ingen humor?” ”Ska du tjafsa om det där nu igen?” ”Måste du prata om det där nu igen? Det där är ju inte viktigt! Det finns mycket viktigare saker här i livet!””Jag kan inte vara rasist/anti-feminist/homofob för jag känner en afrikan/har ett rosa paraply/känner en som är homosexuell” ”Nu är du sådär överdrivet politiskt korrekt igen” ”Det betyder ju bara svart, jag menar inget illa med det” ”jag känner en som är x och hen har inga som helst problem med det där som du påpekar!” ”JAG har minsann aldrig varit privilegierad! Jag har fått kämpa för precis allt här i livet”

– allt det där är exempel på kommentarer som folk säger ur privilegium, utan att vara medvetna om det.

Dom ser helt enkelt inte att dom själva är privilegierade, för det här att vara privilegierad är som sagt osynligt. Det är inte nånting som man ser, utan det är en del av kulturen och en del av systemet. Det är inte enskilda individer som nödvändigtvis diskriminerar, men systemet gör det. Systemet gör så att kvinnor har lägre lön, så att invandrare inte får jobb lika lätt, så att pojkar och flickor blir behandlade olika och så att muslimer blir misstänkliggjorda på flygfält. Vi växer alla upp med det här systemet och blir blinda för det, för sånt som man upplever hela tiden blir en del av verklighetsuppfattningen och ”normen”. Normen är ofta lika med den privilegierade gruppens upplevelser.

För mej var det en stor aha-upplevelse när jag insåg hur insyltat i systemet jag själv var. Hur privilegierad jag är, till och med då när jag inte känner mej privilegierad, och att man både kan vara privilegierad och icke-privilegierad samtidigt (t ex när man som vit kvinna blir diskriminerad i ett vitt samhälle). Det känns därför viktigt att försöka lära ut det här tänkande också åt andra. Min familj har rätt så lätt att ta till sig det här tänkandet, delvis på grund av att vi som familj inte lever ett fullt så privilegierat liv utan verkligheten för ett par av oss är annorlunda på grund av hudfärgen. Övriga samhället har långt kvar innan vi kommer så långt att vi som samhälle erkänner våra fel och brister och erkänner hur privilegierade vissa är på bekostnad av andra.

Det är först när vi accepterar att alla befolkningsgruppers upplevelser är olika, men ändå lika mycket värda som som vi blir ett riktigt modernt och mångkulturellt samhälle, och jag är stolt om jag kan bidra till det en liten smula!

 

Lästips:

Privilege (social inequality) hos Wikipedia

Psykologiguiden – bias

Selection Bias hos Rational Wiki

Can selection bias shoot down an argument?

How A Story From World War II Shapes Facebook Today

Geek Feminism Wiki – Privilege

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

om det där med att säga ifrån

Det tog mej jättemånga år att inse att jag var mobbad. Att jag hade blivit mobbad i skolan, och att jag blev det nu igen. Jag hade liksom inte satt ihop två och två, för jag var ju inte en sån där som blev mobbad, väl? Jag var ju en sån som stack ut och som därför fick räkna med kritik, men mobbad – inte jag inte. Det var ju kritik – inte mobbning.

Jag gick i skolan som jag älskade, och ju äldre jag blev, desto fler elaka kommentarer kom det. Men det räknades inte på nåt sätt, för nästan alla fick ju höra elaka kommentarer då (det som idag skulle räknas som mobbning). Det var ingen som sade ifrån, det var ingen vuxen som ingrep eller som förklarade för oss vad som var hövligt mänskligt beteende och vad som var trakasseringar och mobbning. Mobbning var fysisk mobbning när man slog och sparkade och slängde i soptunnor, och nåt sånt var jag inte utsatt för, och dessutom kunde jag ju inte vara mobbad för jag hade ju kompisar, och såna som blev mobbade – det var såna som det var synd om, och inte jag för jag hade det ju så bra och var bra i skolan.

Jag blev mer och mer ledsen för varje skolår. Jag önskade att jag var pojke och jag hatade att jag var flicka, för flickorna var så elaka och det fanns så mycket förväntningar på flickor. Flickorna hade innegrupper och utegrupper och om man inte betedde sig så som innetjejerna tyckte så åkte man ut. Sen var det ”synd om” en, och dom såg ner på en för att man var en sån där stackare som inte var inne. En del populära flickor väljde och vrakade mellan kompisarna och alla vi som ibland fick vara med och leka och ibland inte blev så ledsna när vi blev ratade. Jag hatade verkligen att vara flicka och önskade att jag hade haft en storebror som kunde hjälpa mej, eller att jag själv hade varit pojke.

Ju äldre vi blev, desto mer komplicerat blev det. Jag var fortfarande samma nörd i själ och hjärta som jag alltid varit. Men på utsidan såg jag annorlunda ut. På utsidan såg jag ut som en söt tjej som sade sina åsikter och som tog för mycket plats – mer plats än hon borde ha fått tagit. Söta tjejer skall inte sticka ut! Jag märktes, jag stack ut. Jag ville vara mej själv, som är en person med en stark personlighet, men det kom med ett pris – det kom med en massa tisslande och tasslande, och med tiden allt mer avundsjuka. I början höll sig avundsjukan på en låg nivå, men med puberteten blev det mer och mer öppen avundsjuka. Mer och mer ”du ska inte tro att du är nån!”. ”Men det gör jag ju inte! jag tror inte jag är nån, jag vill inte vara populär, jag vill inte att folk skall tissla och tassla om mej, jag försöker inte flörta med killar utan jag är bara sån här! jag är intresserad av folk, jag tycker om att höra på deras historier, och det tycker killar om och om killen du är kär i blir kär i mej så är det inte mitt fel – du kan också snacka med honom om du känner för det. Varför blir du dessutom så rädd att han skall vara intresserad av mej? Det vet ju alla (eller åtminstone jag, efter alla års bearbetning) att ingen kille nånsin kommer att vilja vara ihop med mej.”

Jag har alltid haft lätt för att prata med mänskor, stora och små, gamla och unga, killar och tjejer. Det är en sån egenskap som gör att man märks. Man är extrovert, utåtriktad, och det sitter så i min ryggrad så det kan jag inte ändra på! Det är som att ta bort en del av min hjärna – det skulle inte vara jag längre om jag ändrade på den biten. Det är min personlighet och det borde vara en mänsklig rättighet att få ha sin personlighet intakt!

Jag kände mej mer och mer ensam trots att jag hade vänner på ytan. Det såg alltså ut som om jag hade vänner, och populära vänner till och med, men jag mådde bara sämre och sämre. Jag var alldeles ensam kändes det som och det enda jag fick höra dag ut och dag in var hur tjock jag var (kolla, dina lår är såhär mycket tjockare än mina!), hur små bröst jag hade, hur ful jag var, hur jag aldrig skulle få nån pojkvän (stackars dej som bara ska höra på hur vi snackar om våra pojkvänner, nå, förr eller senare får du väl nån du också), hur irriterande det var att jag var bra i skolan och skadeglädjen om jag nån gång inte hade 10 i ett prov.  Skadeglädjen varje gång jag misslyckades med nåt. En gång (eller var det fler gånger?) fick jag höra att jag borde vara i helvetet där jag hörde hemma. Det var då efter att jag mot alla odds hade fått en pojkvän och tydligen inte var en sån där total loser längre. Flera gånger fick jag höra rakt ut i ansiktet att jag inte skall tro at jag är nånting. Det tisslades och tasslades och via en kompis fick jag ibland höra om hur mycket folk talade illa om mej bakom min rygg. Hur dom tyckte att jag inbillade mej att jag var bättre än jag var, och att jag tog för mycket plats och var för irriterande helt enkelt. Jag gjorde folk ledsna genom att vara sån som jag var fick jag höra. Det  var min personlighet det var fel på.

Det ironiska är att jag inte ens var intresserad av vare sig hela pojkvänshallojet eller popularitet eller att sticka ut eller att jämföra mej med nån annan person. Det enda jag var intresserad av var böcker och att prata med folk. Att läsa böcker i biblioteket, att läsa böcker hemma, att gå hem till min enda nördiga kompis och läsa böcker tillsammans med henne och att prata och filosofera. Där bland böckerna kändes det bra. Där fanns det oändliga möjligheter och oändliga historier och oändligt med roligt  och massor med inspiration till filosoferandet – det hände liksom allt i böckerna och man kunde lära sig precis allt man ville! Där bland böckerna, och hos min älskade morfar, fick jag vara mig själv utan några som helst krav på nånting.

Så smångingom tog skolan slut och jag glömde med tiden bort allt det här med dom där elaka personerna och tänkte att det var sånt där skolsnack och det handlade ju inte om mej alls utan det var dom där personerna som mådde dåligt. Tills dom började på nytt.

Det är inte lätt att bo i en småstad, och det är inte lätt att flytta tillbaks till en småstad. Det var först nu som jag insåg att jag hade varit mobbad i skolan, nu då när allting började på nytt: smutskastning, ifrågasättande av mej, jag tar för mycket plats, jag är för mycket, jag tror för mycket om mej själv. Vuxenvarianten av skolsnacket: Jag ljuger och är en dålig förälder och tycks allmänt tro att jag är nåt, vilket man inte får göra.

Skillnaden är att nu är jag vuxen och kan känna igen det här. Men med vuxenheten kommer också nya regler. Reglerna är egentligen inte så nya, för dom gällde också när jag var liten, men dom var mindre uttalade då.

Regel nr 1 lyder: du skall bara vara tyst och trevlig och inte låtsas om att du blir ledsen.

Regel nr 2: Du skall vara hövlig och trevlig mot folk som pratar skit bakom ryggen på dej, för om du säger ifrån är du otrevlig och då är det du som kommer att få dåligt rykte. Förr eller senare vet nog folk hur det ligger till utan att du berättar hur det är.

Det är bara riktiga skitregler tycker jag!

Skulle jag säga åt ett barn som blir mobbat att bara stå ut, att bara vara tyst och trevlig tillbaks för mobbarna slutar nog snart och egentligen är det mest synd om dom som mobbar? Skulle jag säga åt ett barn som blir mobbat att det skall ligga lågt och inte säga nåt som det får ångra efteråt, att det inte skall säga nåt alls till dom där personerna? att barnet skall vara tyst och inte säga nåt, för vem vet – barnet kan få dåligt rykte, få höra att det är en sån där som säger saker och ting, och det kan leda till att det inte får jobb sen nån gång i framtiden. Tänk på ditt rykte – säg inte ifrån åt mobbarna. Skulle jag säga så?

Jag tror inte det.

Jag skulle säga åt den som blir mobbad: Säg ifrån! Stå på dej! Du har rätt att vara den du är och dom har inte rätt att behandla dej sådär! Säg till åt folk, var inte tyst – om du är tyst så ger du makten åt dom, för dom slutar aldrig av sig själv. Till på köpet kommer folk att tro på dom, för du ger dom en tyst tillåtelse genom att inte säga ifrån! Dom kommer att hålla på så där för alltid, för det är hos dom som felet ligger. Det är dom som det är fel på, det är faktiskt dom som har det jobbigt, men dom får inte ta ut sitt jobbiga på dej trots det. Säg ifrån när det är sånt som är fel i samhället! Vem är det som får till stånd förändringar i vår värld? Det är inte dom som är tysta och ser på när nån blir mobbad. Det är inte dom som bara öser ut sitt eget illamående över andra. Det är dom som säger ifrån och som står på den svagas sida,  som står på rättvisans sida! Det är dom som gör världen till en bättre plats.

Jag har helt tillräckligt med utmaningar i mitt privata liv för att sätta energi på en massa ledsna utåtagerande mänskor som tar ut sitt illamående på mej, så nu är det stopp. Nu tänker jag leva mitt liv så att jag är en förebild för mina barn. Jag vill visa åt dom att det är viktigt att respektera sig själv, att ta hand om både sin kropp och sin själ och att säga ifrån när det är nåt som känns dåligt. Mina barn skall inte finna sig i att andra behandlar dom illa, och lika lite skall jag finna mej i en sån behandling själv!

Jag tror man kommer längre här i livet på att vara äkta, än genom att vara fejk.

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Om att vara eller inte vara

Dags att göra ett nytt blogginlägg, men just nu känner jag inte för att skriva om glada saker och om oviktiga saker, om pynt och volanger och guldkanter och allt sånt där smått och gott som när man är glad liksom förhöjer den där glädjekänslan.

Idag vill jag prata om självmord

Jag kan liksom inte låta bli att tänka på Robin Williams och hans självmord. Det surrar i huvudet, speciellt som flödet i Facebook hela tiden fylls på med Robin Williams-videor och texter, så i stället för att försöka ignorera allt det jobbiga så tar jag och skriver ner en bit av det och delar med mej för om det är nåt jag har tänkt på mycket är det just självmord.

Jag har känt mänskor som har begått självmord. Jag har känt mänskor som inte ville leva längre. Jag har själv varit deprimerad. Jag vet hur det känns att vara där i mörkret och känna att man är alldeles ensam, trots att allting i ens liv visar på nånting helt annat. Om man bara tänker efter rationellt så visar alla fakta på att man är inte ensam, att man har det inte värre än nån annan och man är bara en helt vanlig människa vars hjärnkemi råkar vara lite rubbad just då.

Men det hjälper liksom inte.

När hjärnkemin är rubbad, då är den det. Då hjälper inte vilka fakta som helst i världen. Då behövs det hjälp att få den i balans igen, antingen genom vänner och närstående som ser hur det står till och som hjälper till att minska på stressen och öka på dom roliga sakerna i livet (ibland kan det vara att gå på bio eller köpa en bukett blommor eller göra sånt som man visste var roligt innan man blev deprimerad). Ibland behövs det mediciner som gör att kemin i hjärnan så småningom balanseras igen, och gör att man kommer ut ur sin dimma och börjar leva livet igen.

Vi behöver alla göra vårt för att hjälpa våra medmänniskor, och om det är nåt vi behöver bli bättre på som samhälle så är det att känna igen när någon har det svårt. Vi behöver bli bättre på att lyssna, vi behöver bli bättre på att prata. Vi behöver bli bättre på att berätta när vi har det jobbigt och när vi behöver hjälp. Vi behöver bli modiga och inte tycka att det är en skam att säga att vi är deprimerade eller inte orkar och att vi behöver någon som hjälper oss upp ur avgrunden.

Vi behöver bli dom människor som vi har potential att bli – såna som både lyssnar och pratar när det  finns behov för det, för om det är nåt det finns för lite av i den här världen så är det empati.

Nästa gång du är ledsen eller känner att nu har du varit ledsen lite väl länge, nu går det för långt, nu håller hjärnan på att bli påverkad på ett negativt sätt – fatta mod och berätta för nån hur du har det. Har du ingen närstående som kan lyssna, så tag kontakt med en samtalslinje eller en psykolog på orten där du bor.

Nästa gång någon berättar om nåt jobbigt för dej – ta mod i dej och verkligen lyssna. Vifta inte bort ditt eget obehag med orden ”Det går säkert om snart” utan be personen att berätta lite mer, och våga sitta där med ditt eget obehag, för just dina egna små obehagliga känslor är antagligen inget emot vad personen som berättar känner. Att just du lyssnar kan vara skilladen mellan att vara eller inte vara.

Dikt & bild av Cecilia Ekhem

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

 

Hur man kan hjälpa rasister/chauvinister/välj själv utan att vara medveten om det

”Alltså hörde du vad dom där svenskarna nu igen blev upprörda över – jultårtor!”

”Förbjuda ”Den blomstertid nu kommer” – hur tänker man där liksom? Skall man låta muslimer styra över skolavslutningarna på det här sättet?”

”Vart är samhället på väg mot när man blir upprörd över XXX som inte är nån stor grej”? (fyll i t ex ”N-boll”, namn på olika glassar/godis, att några stjärngossar inte fick ha stjärnor på struten, att alla ungar inte fick bestämma vad dom ville vara i luciatåget)

”Jag har alltid sagt XXX/gjort XXX och aldrig menat något illa med det, så varför skall det nu förbjudas? PK-maffia!”

”Alltså har du ingen humor? Ser du inte att det var ett skämt?” (sagt om rasistiska/chauvinistiska/diskriminerande kommentar)

 

När man inte funderar över hur man själv ingår i strukturer så bidrar man till att upprätthålla strukturerna. Genom att okritiskt ta till sig medierapportering så kan man ibland få en felaktig uppfattning av hur saker och ting är i samhället – hur många blev egentligen upprörda över att några jultårtor aningen liknade svastikor på ett tidningsomslag? Knappast så värst många, men det uppförstorades och vidareberättades och blev till bränsle för alla finskspråkiga tidningar med mindervärdeskomplex mot Sverige. Eller dom som har en dold agenda som går ut på att svartmåla allt svenskt, inklusive oss finlandssvenskar.

Det lönar sig att fundera en eller två gånger innan man blir upprörd över tidningsrubriker. Precis på samma sätt som det lönar sig att fundera efter lite när man ser nyheter som folk delar på facebook. Ibland är det en icke-nyhet, nånting som någon har hittat på, eller nånting som nån har förvrängt, medvetet eller omedvetet. Låter det för bra för att vara sant är det ofta  det.

Själv är jag skyldigt till en hel del av det där ovan, har kläckt ur mej allt möjligt dumt tidigare i olika sammanhang. Jag minns hur jag tyckte att typiskt amerikaner att överdriva när jag hörde om kvinnan som stämde McDonalds för att hennes kaffe var för varm och hon brände sig när hon körde bil och försökte dricka kaffe. Sen läste jag på om vad det var som egentligen hände, och då skämdes jag. Sen dess tar jag mej en funderare när det dyker upp nåt i media som man märker är vinklat så att man skall bli upprörd över det (som  t ex nyligen när det dök upp en nyhet på facebook om att en man skilde sig från sin fru för att hon födde så fula barn, pga att hon var skönhetsopererad när dom gifte sig – det visade sig inte finnas nån fog i den historian, men den berättas fortfarande år efter år av riktigt respekterade tidningar också. Dom citerar nämligen alla bara varandra. Ja, och mannen var kinesisk, alltså kunde man bli upprörd över hur knäppt det är i Kina).

Varför är det meningen att man skall bli upprörd? Vem är det som vinner på det? Tidningen som säljer fler exemplar, eller förtryckare av olika slag som rasister/chauvinister/diskriminerare? Som vi läste nyligen i SD-skandalen så är det en liten handfull debattörer som är ute och ställer till med bråk på diverse diskussionsforum och det ligger i deras intresse att folk blir upprörda över sånt som att man förbjuder en älskad psalm på skolavslutningarna (trots att det antagligen inte var muslimer som förbjöd den, utan sekulariserade etniska svenskar). Vill man hjälpa rasisterna och alla andra som diskriminerar – varsågod, tro blint på alla nyhetsrubriker, och bli för all del upprörd!

Mina barndomsminnen och deras

Innan vi fick barn hann jag fundera en hel del på vad det var jag ville göra med mina framtida barn, varför just jag ville vara förälder, och jag hann fantisera ihop både ett och annat som jag ville uppleva med mina fantasibarn. Jag ville ge dom en så fin barndom som jag själv fick, och ge dom lika fina minnen. Min egen barndom var (såklart!) den enda referensramen jag hade,  så jag tänkte att det här vill jag också ge mina barn – massor av lika fina minnen som jag själv har.

Mina soligaste barndomsminnen var bland annat att sitta i min mammas famn i gungstolen medan hon hade lillebrorsan på armen och jag pillade på hennes guldberlocker, speciellt den med mina initialer och den med en barnvagn. Eller när jag fick hjälp av mamma att öppna adventskalendern som var fasttejpad på fönstret i barnrummet (vi öppnade varje lucka försiktigt med en knappnål och det var så fina bilder i varje lucka!) och pappa byggde ett kartonghus åt oss i barnrummet med en skild hundlucka för min leksakshund Ludde. När jag hörde ”Barnkvarten” på morgonen innan jag skulle iväg till Kyrkans barntimme eller vad det nu var. Trasmattorna på golvet hemma hos min morfarsmor. Att höra spinnrocken spinna hemma i min mormors kök och få ananaskarameller av min mormorsmor. Att spontant bli över natten hos en faster eller moster eller kusiner och leka. Att pyssla påskpynt eller julpynt eller presenter. Att ha en mamma som alltid var hemma, och som bakade pepparkakor med oss och som alla kompisarna önskade var deras mamma.

Vissa saker i min barndom var inte så kul såklart, för vems liv är perfekt? men jag hade ändå en solig bild av barndomen som jag ville föra vidare till mina egna barn. Jag såg fram emot att själv få sitta i en gungstol och amma mina barn, att gå ut och gå med dom i barnvagnen, att höra dom säga ”mamma” för första gången. Att pyssla med barnen, att våga släppa taget om dom så mycket att dom fick vara hemma hos andra spontant över natten och få nya erfarenheter utan att jag var där. Att finnas där för dom och lyssna på deras problem och så inbillade jag mej att jag skulle hålla mej lugn och sansad vad som än hände och inte tappa humöret.

Sen blev jag äntligen mamma och det blev helt annorlunda än jag hade tänkt mej. Speciellt den där hålla humöret-biten är minsann inte lätt alla gånger! jag har ett långt tålamod, men även det tar slut ibland har jag fått erfara. Sömnbrist är nåt som jag knappt kände till innan vi fick barn,  nu är det svårt att hållas vaken till efter kl 22 på kvällarna och minnet är inte vad det har varit (det tog mej fem minuter att komma på ordet barnvagn alldeles nyss! fick helt plötsligt hjärnsläpp).

Nån gungstol kan vi inte ha hemma, och ungarna har knappt blivit ammade ens. Guldberlockerna kan jag inte gå med, så dom får dottern ärva i stället och skapa egna minnen med dom. Barnvagnen – ja, den biten var precis så fantastisk som jag hade föreställt mej! Tror knappt det finns nån som gått runt med sin barnvagn och varit lika stolt som jag! Vissa saker som jag hade föreställt mej på förhand har visat sig vara helt annorlunda sen när dom väl händer. När första ungen sade mamma första gången var det inte alls så omvälvande som jag hade föreställt mej, för han sa ju mamma om precis vad som helst! Men häromdagen när han ville mej nåt och ropade ”Mamma!”, då fick jag just den där känslan – den där att tänk att jag får vara hans mamma! Så den där känslan kom, men nio år senare än jag hade trott. Andra saker är annorlunda helt enkelt för att världen är annorlunda, för att vår släkt är annolunda än när jag var liten, för att det finns så mycket mer teknik och sånt som begränsar våra liv nuförtiden samtidigt som det underlättas. Det går inte att spontant skicka hem ungarna till nån och leka som när jag var liten utan vi rings och funderar och kommer överens med föräldrar. Samtidigt är jag jätteglad att mina barn kan ringa mej om det händer nåt, så jag förstår inte hur jag skulle ha klarat mej utan mobiltelefoner!

Allt det här gör att mina barn får helt andra minnen än jag själv hade, men jag hoppas dom är lika soliga och varma som mina var. Även om dom består av fler mobilsamtalsminnen än skogsutflykter, mer kaos än en harmonisk vardag, mer struktur och mindre spontanitet. Men också med två föräldrar som är närvarande, som är hemma nästan precis varje dag och som läser böcker och samtalar om allt mellan himmel och jord. Skall bli kul att snacka med ungarna när dom är stora och höra vad det är dom minns från sin barndom!

www.familjenbahne.com

Själv kommer jag att minnas från deras barndom hur glad jag var när jag fick vara där när dom lärde sig läsa eller lärde sig cykla eller bakade själva eller hade vardagsrumsdisco och spelade ”the Fox” tjugomiljonertvåhundra gånger på rakan, eller bara sade ”mamma!” åt mej ibland och gav mej en kram!

Behöver ett liv vara långt för att ha mening?

I helgen dog äldsta sonens lilla hamster helt plötsligt och utan förvarning. Sen dess har det blivit många funderingar kring livets allvar och varför sånt måste hända i vår familj. En del mänskor  kanske tycker  det är dumt att sörja ett litet husdjur, speciellt kanske ett sånt litet husdjur som en hamster som bara lever 2-3 år som bäst, men den här lilla hamstern var vår speciella kära lilla kompis. En liten krabat med egen personlighet och som levde, som fanns på riktigt, som kände och som njöt och visade det när hon fick springa ute i rummet och leta godis tillsammans med oss.

En del kanske tycker att vadå, det var ju bara en hamster, men såna mänskor kanske aldrig vågar öppna upp sina hjärtan till andra personer helt och hållet?

Såna mänskor tycker kanske också att ”glöm det här missfallet, ni kan ju få fler barn” eller ”nå, barnet dog vid födseln –  då är det säkert lättare för ni hann inte fästa er vid det” eller  ”det här kommer ni säkert över hur snabbt som helst att ni inte fick adoptera den här ungen, för ni hade inte ens träffat henne” eller ”det var ju bara en hund/katt” och en mängd likadana okänsligheter.

”varför är du ledsen över att den och den kända personen/bloggaren dog? du kände ju inte honom/henne”.

Igår dog Kristian Gidlund, en person som jag inte kände ett endaste dugg. Det enda jag visste om honom var hans sommarprat som jag lyssnade till i somras, och så några blogginlägg som jag orkade läsa. Resten orkade jag inte läsa, jag hade inte ork just nu att läsa en döende persons tankar och funderingar.  Han fick leva alldeles för kort, men hans liv hade mening ändå. Han nådde ut till så många personer och fick säkert både en och annan att sätta lite mer pris på just sitt eget liv, och sätta sina egna krämpor och små bekymmer i perspektiv.

Vår lilla hamsters liv hade också mening. Hon var en glad och snäll liten typ som var bästis med vår äldsta unge. Lite sådär Kalle och Hobbe-aktigt. En bästis glömmer man aldrig, en bästis ger mening redan bara genom att existera. Och nu efteråt får vi som familj ännu mer mening också när vi får tillfälle att både sitta med den döda hamstern i en fin liten ask, fixa fint åt henne en sista gång, ordna  begravning och prata om livets förgänglighet och hur glada vi är att vi tog varje tillfälle i akt att ge henne ett så bra liv vi bara kunde och vara tillsammans med henne så mycket det bara gick. Lite öva inför kommande hemskheter, för sånt drabbar alla förr eller senare. Det är ju det enda som är säkert här i livet, att ingen av oss kommer ur det levande så att prata om döden och fundera kring det och öva inför det är bland de viktigaste saker man kan göra med sina barn.

Vi har funderat en del dom senaste dagarna på vad det är som gör ett liv lyckligt. Är det att ha en massa saker? Finns det regler för hur man skall leva sitt liv som säger att om du gör si eller så eller har det och det så är du lycklig? En liten hamster är lycklig om den får leva just så  bra som en liten hamster kan få leva. Med någon som leker med den varje dag, ger mat åt den, som  ger den ett stimulerande hamsterliv. Att leva sitt eget liv, ett autentiskt liv, det är det som ger mening med ens liv. Att ha förmånen att bo i ett rikt land, att ha någorlunda hälsa, att få välja sitt eget liv och vad man gör med det – det är rena rama lottovinsten i mänskolotteriet. Att sen våga välja vad man vill – det är det som gör en lycklig, som den här seriestrippen så träffande visar i bilder och ord.

031

Tack Kristian Gidlund, tack lilla hamstern, tack alla ni som varit med och format mej och stöttat mej och varit där för mej och som inte längre finns på denna jord längre. Ni betydde nånting, ni var stjärnskott som lämnade kvar spår på himlen och i våra hjärtan. Ni betydde nånting fast ni bara var här en kort stund.