Denna dagen, ett liv. Och alla andra dagar också!

Ibland glömmer vi bort saker och ting. Vi om-berättar hela tiden vår historia och varje gång vi tar fram ett gammalt minne så ombearbetar vi det utgående från den person vi är just nu.

Ibland glömmer vi därför bort saker och ting och skapar helt nya minnen.

imgp7694

Plötsligt dök det upp en länk i min Facebookfeed som fick mej att komma ihåg varför jag ville bli psykolog!

imgp7953

När jag gick i gymnasiet bad jag min psykologilärare om boktips och ett sånt boktips var Viktor Frankls ”Livet måste ha mening”. Såhär sett i backspegeln var det precis i det ögonblicket mitt liv kurvade åt ett annat håll än jag var på väg. Innan tänkte jag mej något konstnärligt, att bli inredningsarkitekt eller nåt, men efteråt hade jag utan att jag insett det ändrat riktning i mitt liv.

Jag ville ha en mening med mitt liv och den meningen var att hjälpa andra.

Sen kom vuxenlivet emot och jag lyssnade för mycket på omgivningen som sa att jag var naiv. Jag fortsatte trots det att hjälpa andra så gott jag kunde, men på andra sätt än jag hade trott.

imgp8448

Så dök den då upp i min Facebookfeed, länken som gjorde att mitt liv på nåt sätt gick hela varvet runt. Att cirkeln blev sluten.

Utan att jag märkte det föll pusselbitarna på plats.

Min tonårshjärna visste mycket mer än min framtida vuxenhjärna!

Jag visste redan då vad jag ville bli i livet – nöjd med mej själv. Och det var det som jag behövde hålla fast vid!

Inte konstgjorda ambitioner som omgivningen försöker pracka på alla människor, utan det där som tonårshjärnan ville. Att hjälpa andra och på det sättet bli nöjd med mej själv. Att vara en del av familjen och samhället. Att hitta mening i mitt liv och i det jag gör, vare sig det består i att ta hand om mina barn eller att skriva om svåra saker på min blogg så att jag på det sättet hittar mening i dem.

imgp8290

Neuropsykiatern Dan Siegel sa annat bra också i sitt snack (kolla upp det här – scrolla fram till Dan Siegel). Bland annat om hur få människor kommer till en terapeut med en skräck över var de befann sig innan de föddes. Och om hur vi upplever tiden lineärt, men varje stund innehåller alla möjligheter. Det som har varit finns kvar nånstans – vi kan bara inte uppleva det eftersom vi upplever tiden lineärt.

 

Dan Siegel har varit med och skrivit den bästa boken som man behöver som förälder – The Whole-Brain Child

The Self is Not Defined by the Boundaries of Our Skin

”When we help others, we all win”

On the power of harmony, cultivating “mindsight,” and why you should learn to think more like a teen:.

”there’s no reason you have to choose between doing the things you enjoy and helping others”

 

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Barn på nätet – såhär gör vi

När barnen var små hade vi en låst hemsida där vi visade upp allt möjligt från barnens liv, men bara till en begränsad publik. Sen när dom blev större blev det svårare med gränserna: vad kan man visa upp på nätet, vad är för mycket, vad är för lite? När jag började med min blogg drog jag därför gränserna rätt så hårt, och försökte göra mina barn så anonyma som möjligt på bloggen plus att barnen var för små för att riktigt förstå vad en blogg var. Med tiden har jag ruckat på gränserna, för ungarna vill faktiskt vara delaktiga ibland! Så dom får vara med på olika håll på bloggen och facebook, men bara om vi först frågar dem om lov.

”Är det okej om jag lägger upp den här bilden?”

”Det betyder i så fall att precis ALLA får se den”

”Det är ungefär som att lägga upp den i en tidning, dvs alla dina kompisar och deras föräldrar och alla andra kan också se den”

Om ungarna är okej med det så brukar jag lägga upp bilden eller vad det nu är. Ibland händer det att barnen själva säger ”Mamma lägg upp det här!” utan att det är nåt som jag antingen tycker 1. behöver finnas på nätet eller 2. är lämpligt att lägga upp. Då brukar jag säga ”Det är jättefint det där som du håller på med, men det är inte lämpligt att lägga upp sånt på nätet. Men jag har det här fotot så vi kan ha med det i vårt fotoalbum!”.

Jag brukar skriva om barnen ibland, ofta indirekt när jag t ex har skrivit om hur det är att ha barn med speciella behov. Då brukar jag försöka tänka på ett snack vi hade en gång med vår terapeut: Det blir konstigt om vi helt utelämnar barnen från texter om vårt liv, från facebook och från bloggen, bara för att två av våra barn är adopterade. Vi ska få vara en familj som alla andra vi också, och skriva om våra barn och lägga upp bilder så som andra också gör. Terapeuten tyckte det är okej att skriva om våra barn så länge vi gör det kärleksfullt.

Det är där jag tror att den viktiga gränsdragningen går – är det här kärlek, eller är det exploatering? Alla texter som kan hjälpa våra barn, som kan få vuxna i deras omgivning att tänka till ett tag eller skolkompisars kompisar att sluta använda vissa ord med sina barn är bra, tycker vi. Att utelämna barnen med specifika symtom och beteenden – det är inte okej, men att skriva allmänt så att folk lite kan förstå hur det är och framför allt, att kanske hjälpa andra familjer som är i liknande situationer och som inte vet vad dom skall ta sig till – det är okej.

Alla texter och bilder om ”Se så fint barn jag har!” är kärlek. Det är att visa hur stolt man är över sitt barn och det bidrar till en bra självkänsla. Det är bra att växa upp med föräldrar som skryter om en, som tycker man är den mest fantastiska människan i världen. Det behöver alla få växa upp med, och så länge barnet själv är okej med att man lägger upp just den bilden så kan man lugnt kamma in alla komplimanger och gillanden som man får, och bara vara stolt!

Jag tror att det är jätteviktigt att vi funderar över vad vi gör på nätet, var våra gränser går, vad vi tycker är okej, och framför allt tänker på att respektera våra barn. Inte låta barnen bestämma helt över vad som läggs ut på nätet, för dom är inte kapabla att fatta såna beslut (deras hjärnor växer och mognar ända in på 20-års åldern), och respektera deras nej när dom säger nej.

Framför allt behöver vi prata med våra barn om internet och vad det är och hur man skall bete sig på internet. Det finns ingen som undervisar våra barn i det, om inte vi själva gör det!

Precis som vi lär ut att man inte ska prata med främmande människor eller säga var man bor åt främmande, behöver vi lära ut att detsamma gäller på nätet. Man skall inte chatta med främmande människor om det känns obehagligt. Man skall inte skicka sin bild till främmande personer. Man skall inte skriva sitt eget namn på nätet förrän man är tillräckligt gammal att veta vad man gör. Och framför allt ska man alltid fråga om lov först innan man lägger upp en bild på någon annan!

049

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Prata om sex med dina barn – gör inte du det, så gör nån annan det! (antagligen internet)

031

Ett av dom stora problemen i vårt samhälle är att vi inte pratar tillräckligt mycket om dom svåra sakerna i livet. Om sånt som vi tycker är jobbigt, om dom dagar vi är deprimerade och nere och känner att vi inte duger till nåt, om sånt vi är ledsna över,  om empati och hur man skall prata skapligt med varandra, om droger och våld och också om sex.

Av nån underlig konstig anledning så är det nämligen tabu i en del familjer att prata om sex. Samtidigt som man ibland inte har några som helst hämningar när det gäller att använda sig av olika sexuella ord när man t ex svär. Men att prata om sex med sina barn – det går inte. Det överlämnar man åt skolan, eller kompisarna, eller internet eller ingen alls. För barn och sex – det hör liksom inte ihop.

Problemet är att det gör det. Vi är alla sexuella varelser, också barn, och förr eller senare växer våra små gullpluttar upp och blir tonåringar och vuxna och personer som också dom har ett sexliv. För det har dom flesta av oss som tillhör människosläktet. Vi har sex, precis som alla andra däggdjur, och det är inte nåt konstigt med det.

Men hur pratar man då om sex med barn, speciellt om man inte är van vid det?

 

Det finns några enkla knep.

Nr 1 är att öva! Skriv ner hur du vill berätta om sex åt dina barn och så övar du det innan och sen berättar du det för ditt barn. Det blir lättare med övning, och det blir lättare för varje gång du berättar.

Nr 2 är att börja så tidigt som möjligt. Så fort som man kan prata med barn – det är då man skall prata med dom om sex, fast på en åldersadekvat nivå.

Nr 3 ta tillfällena i akt. Om det till exempel blir tal om att barn har olika hudfärg så är det ett bra tillfälle att prata om sex. Om man har barn som blivit till genom IVF eller insemination så är det genast läge att snacka om sånt. Om barnen ser djur som parar sig – perfekt läge att snacka om sex. Blommor och bin – också det ett perfekt läge, för det här med att blanda DNA är ju precis det som det går ut på. Om man råkar se nån porrgrej på datorn eller i nån TV-reklam eller nåt – prata om det. Håll koll på när ungen är mottaglig för ämnet, och är barnet det aldrig om ni t ex är ovana att snacka om sånt – låna hem en barnbok om sex från biblioteket och ha den som samtalsgrund.

Lite om hur jag brukar prata om sex, med olika gamla barn:

På den enklaste nivån så räcker det att säga att det finns äggceller inne i mamman och spermier inne i pappans pung och för att barn skall bli till behöver dom vuxna ha sex, och då simmar spermien fram till äggcellen och så blir det ett embryo som sen blir till ett barn. Det är därför man har olika hudfärger, och hårfärger och ögonfärg, för i dom där cellerna (spermien och äggcellen) så finns en karta som säger hur man skall se ut och vad man kan och om man är flicka eller pojke.

När mina barn var bebisar skrev jag ner en text i deras livsböcker som vi sen läste upp för dom om och om igen när vi läste i livsböckerna, och såhär stod det:

Men hur fick du din början?
Du började precis som alla andra
människor, som en speciell sorts
ägg som växer inne i en kvinnas kropp.
Det behövs en kvinna och en man som
befruktar ägget med en spermie för
att göra en baby.
Babyn växer sen inne i mammans mage,
i livmodern.

 

Alla mänskor är födda av en mamma, det är du också.

Aha, brukar ungar på den här nivån säga och springa iväg och leka med nåt annat. Huvudsaken är att man har sagt nånting, att man har fört ämnet på tapeten. Förr eller senare kommer nån unge med frågan ”Men hur kommer spermierna in till äggcellen då?”. Jo, för att dom skall göra det så måste dom vuxna ha sex, eller ha samlag som det också heter. Då för pappa sin snopp i mammans snippa och så rör dom på sig och det känns skönt och till sist så kommer spermierna ut ur snoppen och in i livmodern. Dom flesta ungar vill inte höra den här biten! Men huvudsaken är att dom har hört det, för oberoende av hur äckligt det låter när man är liten, så är det sanningen. Jag brukar säga att sex är nåt som vuxna håller på med som vet vad som gör, och att för vuxna så känns det skönt när dom har sex. (Varför tror du att naturen har gjort så att det känns skönt? jo, för att då vill man göra det oftare så då kan det bli ännu fler ungar).

Barn kan också tycka att det är skönt att känna på sin snopp eller snippa (och när man gör det skall man göra det på sitt eget rum i avskildhet), men att ha sex – det brukar man ha först när man har blivit tonåring och vuxen, för innan det så är kroppen och hjärnan inte beredd på såna saker. Sen brukar jag prata om hjärnans utveckling och hur den är färdigutvecklad först när man är lite på 20, och därför behöver man ha en mamma och pappa som hjälper en att fatta beslut fram tills dess.

Ju äldre barnen blir desto mer detaljer kan man ta med om dom vill lyssna på det (t ex förklara att man inte har sex sådär bara, utan först måste man vara på humör för det, och att snoppen används både för att kissa och ha sex och att spermierna tillverkas i pungen och kisset kommer från urinblåsan). Det är inte så viktigt, eller ens önskvärt, att komma med en exakt uttömmande diskussion om sex när barn är små. Huvudsaken är att man pratar om det och gör det på barnens nivå och på det sättet visar att det är okej att prata om sex. Att det inte är tabu i hemmet.

Det är också viktigt att lära ut gränser. Att ens kropp är ens egen kropp och ingen har rätt att röra vid en så att det känns obehagligt. Om någon gör det så skall barnen säga till sina föräldrar. Det är inte heller rätt att gå och röra på andras kroppar. Man skall alltid fråga om lov först, och det är ofta först i tonåren när hormonerna kommer i spel i kroppen som det börjar kännas som att det här är nåt som man vill göra. Hormonerna kan man inte rå åt – dom kommer och ställer till med kaos i kroppen vare sig man vill det eller inte, och med hormonerna kommer det också förändringar i kroppen. Man får behåring på olika ställen och snoppen lever ibland sitt eget liv och sväller utan att man vill det eller när man vill det, och man kan plötsligt ha en massa känslor som man inte har haft tidigare.

Det vi också brukar prata om är att ibland när man surfar på nätet via datorn eller mobilen så kan man stöta på olika bilder på nakna kvinnor eller personer som har sex. Dom kallas för porrbilder och porrsajter, och såna ställen visar inte sex som är på riktigt, utan hur det är för en del vuxna som tycker om att se på sånt och det är inte alltid som det är så bra att se på sånt när man inte själv är redo för det. I så fall klickar man fort bort sig från det, och man skall aldrig klicka på såna bilder och länkar för man vet aldrig vad som installeras på ens dator då.

Det är lite om hur jag snackar om sex med mina barn. Det här är min variant, och det gäller att prata på ett sånt sätt som man själv känner sig bekväm med, plus respektera sina barns gränser och inte prata om sånt som dom inte är beredda på. Huvudsaken är hursomhelst att man visar att det är nåt som man kan prata om och inte är nåt som man behöver dölja och smyga med, som är spännande och hemligt och som i värsta fall kan leda till ofrivilliga könssjukdomar, graviditeter och sexuella upplevelser som man ännu inte var beredd på.

 

~Inspirerat av den här artikeln om språkbruk i högstadiet ”Hora, ja ska rejpa dej!”– jag tror om vi alla öppet pratar om saker och ting på ett bra sätt, så kan vi få skolor där barn är mer respektfulla mot varandra, och på sikt ett bättre samhälle. Sexualupplysning och respekt börjar i hemmet ~

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

 

 

Tant Ninettes tankar om barnuppfostran

Idag tänkte jag dela med mej av mitt enkla tips på hur man blir en bra förälder. Det här är ett tips som nästan vem som helst kan använda sig av, och det är så superenkelt att var och en klarar av det. Mitt enkla tips för att bli en bra förälder är att

sluta stressa!

Dom flesta av oss har förmågan att vara helt tillräckligt bra föräldrar. Det behövs inte mer än  tillräckligt bra (good enough) för att vara förälder till barn som växer upp och till sin gäld blir tillräckligt bra vuxna och föräldrar. Det är faktiskt inte svårare än så. Sen så har en del av oss större utmaningar som föräldrar än andra. En del har vuxit upp med sämre föräldraförebilder och har svårare att låta bli att stressa, andra har kanske barn som har saker och ting med i bagaget som gör att barnen kräver lite extra omsorg och extra uppmärksamhet av föräldrarna. En del familjer har kombinationer av båda två. En del har det lättare än andra, andra har det svårare, men för precis alla föräldrar så gäller just denna regel

Sluta stressa!

Ta det lugnt, ta det inte personligt – största delen av det som barnet gör är inte riktat mot dej personligen.

När barnet är nyfött och skriker – det gör det inte för att irritera dej.

När barnet är några månader gammalt och gråter – det gör fortfarande inte det för att störa dej och göra ditt liv surt.

När barnet är ett år gammalt och slänger mat omkring sig – det gör inte det för att du skall få städa upp mat från väggarna och golvet

När barnet är två år gammalt och välter vattenglas – igen, det har ingenting med dej att göra

När barnet är fem år gammalt och skriker för att syskonet tagit dens leksaker – det är inte ditt fel! barnet skriker inte för att irritera just dej

…fast om du gnäller och är sur och tar åt dej och stressar i precis alla dom här situationerna, förr eller senare får du ett barn som gör saker och ting enbart för att irritera dej. Men till och med då finns det botemedel mot situationen, bara du är villig att jobba på det, att sätta ner energi på det och reparera förhållandet som du själv varit med och bidragit till genom att ha tagit allt sånt som inte egentligen berör dej personligt.

Dåligt samvete leder till dåligt föräldrabeteende, till gnäll och suckar och irritation och sånt som smittar av sig och bidrar till att barnet känner skuld- och skamkänslor och blir arg över det, och så blir det en ond cirkel.

Att känna sig som en tillräckligt bra förälder – det är en av dom bästa gåvorna man kan ge sitt barn. För med största sannolikhet är det just det man är, tillräckligt bra!

slutastressa