Litteratur och Bob Dylan

Vad är litteratur?

Det är säkert en fråga som ställs av många nu när Bob Dylan, låtskrivaren, har fått årets Nobelpris i litteratur.

Själv har jag funderat på det här en längre tid, och det jag tror att Nobelpriskommittén tänker är att i grund och botten är litteratur berättelser.

Berättandet är själva grundformen av litteratur. Det är det som bär upp böcker. Det är det som bär upp filmer. Det är det som bär upp teaterpjäser, poesiböcker, sagoberättande och till och med hur vi tänker på våra egna liv. Narrativet – berättelsen – är en grundlig mänsklig egenskap, och det kan ta sig uttryck på olika sätt.

Om man kan ge ett nobelpris åt någon som skriver pjäser, så kan man lika gärna ge det åt någon som skriver sånger. Eller TV-serier eller filmer. För vad är skillnaden egentligen? Allt är frågan om berättelser som man förmedlar på olika sätt, och vars syfte är att väcka tanke och känsla i de som upplever berättelsen. Som ger någon slags tillhörighet mellan oss människor, att vi känner att vi inte är ensamma.

Om nobelpriset hade handlat om enbart böcker hade det varit en sak. Men genast då man rör sig över till teatervärlden (eller poesi för den delen) så tycker jag man gör det öppet för vilka slags berättelser som helst. En teaterpjäs är inte heller en skriven bok! Vi upplever författarens ord genom andras gestaltningar, precis som vi gör när vi ser på en film eller lyssnar på musik.

Min favoritmusikpoet är ändå inte Bob Dylan, utan Leonard Cohen:

There is a crack,

a crack in everything
That’s how the light gets in.