Att vara den som förstör en fest (eller inte)

Vad gör man när en person säger något som är rasistiskt eller fördomsfullt och det är en fest?

Ibland har jag gjort som Nicole Chung som skrevi den här artikeln – jag har inte sagt någonting.

Jag försöker byta samtalsämne så fort det bara går, för jag vill inte vara den som förstör den fina stämningen på festen med den evighetslånga diskussionen som precis som Nicole skriver aldrig slutar med konsensus, utan är en diskussion som det inte finns slut på.

Jag kommer på rak arm tre sådana gånger (det finns fler) då jag har

  1. bytt samtalsämne
  2. försökt förklara försiktigt varför det som personen sade var fördomsfullt, ibland genom frågor som ”Vad menar du med det?”
  3. sagt ifrån att det där är rasistiskt

Alla tre gånger har efterlämnat en dålig eftersmak i min mun.

Jag känner mej smutsig, ingen skillnad vilken av strategierna jag har valt. Smutsig för att jag umgås med personer som jag inte vågar förklara det här med rasistiska begrepp för, bara för att det är en fest. Smutsig för att det var jag som förstörde den goda stämningen på festen. Smutsig för att jag bytte samtalsämne genast då vi kom in på nånting om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna eftersom jag visste vartåt samtalet barkade.

Jag styrde bort skutan från grynnan som den var på väg rakt mot, utan att någon av de andra på skutan ens visste att den befann sig på farliga vatten.

Efteråt är det bara jag som sitter där med hjärtat i halsgropen, med pulsen som hamrar och med en känsla av skam i magen. Det är bara jag som får festen förstörd och som inte riktigt kan njuta av sammankomsten efter de där orden. Det var bara jag som såg grynnan – ingen annan såg en farlig situation. De såg bara helt vanligt festsnack, konversation, vardagsrasism förklätt som vänlighet, och om jag pratar om det med de andra så tror de att jag inbillar mej eller överdriver eller saknar humor eller på annat sätt försöker förstöra den goda stämningen.

”Det var väl inte så farligt heller” och ”Det var ju bara ett skämt” och ”Men det är ju en komplimang!” och ”sådär har vi ju alltid sagt, vi menar inget illa med det” – jag har hört allt det där förut, och vet att jag kommer att höra det fler gånger.

Ibland på fester och andra positiva tillställningar och jag vet inte hur jag kommer att reagera.

Ibland håller jag tyst bara för att det är en nära person som säger något olämpligt. Ibland förstör jag feststämningen.

Än så länge gör jag det här oftast utan att mina barn märker vad det är som pågår, men förr eller senare är det de som måste gardera sig mot grynnor. Grynnor, som läggs ut av välmenande folk som inte menar nånting illa, de bara inte vet bättre. Och det är nästan det som är det jobbigaste – de menar faktiskt inte något illa! Så varför skall vi då vara de som förstör den goda stämningen med att påpeka att det de säger är fördomsfullt eller rasistiskt?

 

121P.S. Tack alla er få personer som ibland reagerar på de här kommentarerna utan att jag måste göra det, och säger ifrån! Det gör situationen så mycket lättare! Ju fler av allmänheten som förstår vad respekt för individer är, desto lättare blir det för alla oss som har familjer som sticker ut på ett eller annat sätt.

P.P.S. Alla ni som inte är adoptivföräldrar utan tillhör nån slags vit majoritet – om ni säger emot rasistiska kommentarer så räknas det mer, än om ”hysteriska kvinnor” som jag talar. Folk tror att man överdriver eller överreagerar, bara för att man själv är berörd av saken i fråga, men alla ni andra – säg till, säg ifrån, var den där personen som frågar ”Vad menar du?” och säger ”Det där är fördumsfullt det du säger. Du menar säkert inte att vara elak, men det är ändå fördomsfull”. NI har större makt när det gäller såna här saker, speciellt ni som är män.

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

5 kommentarer

  1. Oj, så rätt du har! Det är ju pinsamt på fester eller sammankomster eller släktfika eller vad som, när människor måste öppna munnen och bevisa för alla närvarande att de är dumma! Det blir tyst och någon slätar över med att börja prata om annat. men känslan består… Jag har börjat fråga vad folk menar, men inte alltid – för jag vill ju inte förstöra den goda stämningen. Jag, alltså, förstör – inte den som sa det dumma…. Men jag ska bli bättre på att ifrågasätta folks resonemang, absolut. Jag har ju förstånd;)
    Hälsningar Annica

  2. Jag säger alltid ifrån. Även om det kan betyda att jag sitter ensam mot fler människor och försöker förklara hur det ligger till. Även om det betyder att det kanske inte går fram eller blir någon större ändring för hen jag talar med, men för mig är det stort att våga säga ifrån.

  3. Jag vet inte om jag brukar känna just skam i dessa situationer, alltså inte så att jag skäms för egna handlingar(eller avsaknad av dem), utan snarare att jag skäms å den andra personens vägnar. Men en obehaglig känsla i magen får jag definitivt, jag kan rent av må riktigt illa…

  4. Bra skrivet!
    Har också haft den där känslan av att stämningen blev förstörd för att jag var tvungen att marker att någon var racistisk/kvinnoföraktande/helt saknade barnperspektiv många gånger. Varför ska jag känna skuld för det liksom? Det var ju inte jag som gjorde fel utan den andre som hade ruttna värderingar. Vissa med sådana åsikter kan man ju sortera bort ur sin umgängeskrets men släkten är man liksom fast med hur man än gör….

  5. Jag försöker att alltid säga ifrån, på jobbet är jag känd som den obekväma. Jag kan faktiskt inte hjälpa det, det bara kommer.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *