Det bästa med att vara finlandssvensk har jag alltid tyckt är att man själv får bestämma om man är det eller inte.
Det enda som krävs är att man pratar som en finlandssvensk – sen får man välja själv om man är det eller inte. En sån som Herman Lindqvist kan t ex närsomhelst bestämma att han är finlandssvensk, och vi kommer alla att tycka att han är det (han låter verkligen finlanddsvensk när han är i Finland!).
Andra identiteter är svårare att välja.
Man är man eller kvinna, hetero- eller homosexuell, svensk eller finne, svart eller vit, eller så lät det åtminstone tidigare när normen fick bestämma.
Men finlandssvensk – det var på nåt sätt lite normbrytande, för det var nåt man valde själv.
Om man kom som flykting till till exempel Pargas så kunde man som barn lätt snappa upp en finlandssvensk accent och hela det svenska språket, och då fick man själv välja om man ville definiera sig som finlandssvensk eller irakier, eller både ock. Man kunde också ha en finsk och en svensk förälder och låta hur finlandssvensk som helst och ändå välja att inte definiera sig som en sådan.
Såhär borde det vara med alla identiteter!
Det finns gråzoner mellan nästan allting här i världen, och vi behöver alla få definiera oss själva utan att någon annan gör det åt oss. Vi behöver alla få vara finlandssvenska på alla områden i livet: kön, sexualitet, religion, hudfärg, kulturer, ja alla såna områden som egentligen inte har några klara skiljelinjer mellan sig.
Så idag vill jag tänka på det bästa med just finlandssvenskheten – att den är självvald.
Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook