Om trauma, stress och sömnbrist

Det slog mej att jag har glömt att skriva om en sak som har präglat mitt liv något enormt dom senaste 7 åren – stress och sömnbrist. Ibland nämner jag nåt om stress eller sömnproblem, men att skriva ett helt inlägg har inte blivit av och det trots att det ju faktiskt har varit just sömnen och stress som har varit vår fokus ända sen vi fick barn.

Vi har barn som har problem med sömnen, och som en förlängning av det har vi själva problem med sömnen. Ett barn sov för mycket, dvs somnade i stressande situationer, vilket är typiskt för en del barn med tidigt trauma. Ett annat barn sov för lite, dvs sov max 20 minuter i taget dygnet runt oberoende hur trött hen var, vilket också är typiskt för barn med tidigt trauma. Som en följd av det här var det rätt så jobbigt speciellt när barnen var små och alla tre hade olika sorts rytm och olika tider och stilar att sova. Ett av barnen tröstade sig på nätterna genom att föra ljud, hen lät som en liten traktor ungefär och då var det stört omöjligt för oss föräldrar att också sova. Speciellt jag har en viss tendens att vakna vid minsta lilla ljud från barnen på nätterna, och jag undrar om det är nåt biologiskt? Maken kan sova genom vad som helst, och har inga problem som helst att somna om om han vaknar på natten, men jag – jag vaknar av minsta lilla ljud och ligger sen vaken ibland i timmar. Det är nämligen så för hamstrar, att hamsterhonor vaknar lättare än hamsterhannar och det kan ju hända att det är inbyggt i oss också tänker jag eftersom det primärt är honorna bland människorna som tar hand om små bebisar, och då är det väsentligt för överlevnaden att mamman reagerar på bebisens signaler medan hannen kanske inte har samma inbyggda väckarklocka.

Att leva med trauma

Hur det nu var så stod vi då där med en familj präglad av stress på dagen och sömnproblem på natten. Stress på grund av hundramiljoner olika saker som hänger ihop med tidigt trauma. Trauma är nånting som alla människor går igenom förr eller senare – om inte förr, så när någon närstående dör. Man kan vara hur gammal som helst när man blir utsatt för sitt första trauma, för det är ett trauma att t ex få cancer eller att förlora en närstående. En del människor blir utsatta för trauma långt tidigare än andra, rentav redan när dom är bebisar. Det här gör att dom här personerna växer upp och präglas av sitt trauma samtidigt som dom eventuellt växer upp bland en massa vuxna som själva ännu inte har varit igenom sitt första trauma och därför inte har förståelse för det, vilket gör traumat bara ännu värre.

Det här är ett av dom största problemen i vårt samhälle är jag övertygad om. Vi är inte tillräckligt medvetna om vad trauma är och vad man skall göra åt saken. Lösningen är nämligen mer empati, något som kunde spara samhället otroliga mängder pengar och få folk att må så mycket bättre än dom gör idag.

Lösningen för oss som familj har varit:

  • att be om hjälp så fort som vi insåg att vi inte klarade av det själva. Vi gick till BUP och fick en remiss vidare till en terapeut som jobbar med Theraplay och anknytningsinriktade metoder
  • att läsa på om tidigt trauma, om empati, om att prata snällt på alla möjliga sätt och vis (boktips hittar du t ex i det här inlägget)
  • att be om hjälp av släkt och vänner. Speciellt en familj har varit alldeles fantastiska och ställer upp som avlastningsfamilj! Det är annars svårt i vår kommun att få avlastningsfamilj även om man behöver det – man bör tillhöra barnskyddet i så fall, eftersom dom har sparat bort så mycket redan vid det här laget
  • att tänka på andningen, meditation, försöka så gott det går att hålla oss lugna

Det är stressande att konstant leva med utbrott, konflikter och sömbrist. Alla tre är sånt som påverkar kortisolnivåerna i kroppen, dvs det som i dagligt tal kallas för stresshormon. Kortisol gör en massa bra för kroppen, men när det blir överproduktion av kortisol leder det också till dåliga saker, precis som med allt annat – lagom är bäst.

Det där med sömn och andning

Var man än läser om folk som har stressiga vardagar så ser man rådet: ”Se till att du får en god natts sömn”. Jomen det är ju minsann lätt gjort, när man redan har kroppen full med stresshormoner från dagen och inte en chans att man får tid för sig själv ens fem minuter med tre småbarn, och sen när man ska sova så låter en av ungarna som en liten traktor eller en konstant knarrande dörr bredvid en, och en annan har mardrömmar och kan bara sova ovanpå en vuxen och den tredje kissar igenom blöja och kläder och madrass och allt för att den sover så djupt!

Hjälp, vad ska vi göra? Vad gör man i den här situationen?  Vi stod där, två vuxna akademiskt utbildade personer, varav undertecknad till på köpet var utbildad på psykologiområdet (jag är leg. psykolog) och vi var alldeles handfallna. Min mormors enda kommentar var: Ja, jag sov inte en natt på 10 år efter att vi fick barn! vilket ju inte hjälpte särskilt mycket precis. Det enda folk hade att komma med var kommentarer som mer irriterade än hjälpte, trots att dom var välmenande: ”Har ni testat att ha barnen ute och leka på dagen?” ”barn behöver rutiner och behöver somna samma tid varje kväll”. Vi lever ett liv som kretsar kring just rutiner, barnen hade ju i själva verket inte fått nåt annat än rutiner när dom var bebisar, men det räckte inte! Det behövdes nåt mer. Vi gick på otaliga läkarundersökningar och sömnundersökningar och ingen hittade nånting särskilt, vilket fick oss  att tänka det här nog hänger ihop med traumat och till sist gav vi upp och accepterade att det inte kommer att gå om i en handvändning, t ex med hjälp av sömnmediciner eller nåt, utan vi får helt enkelt stå ut med många års bristande sömn och samtidigt jobba på att få barnen att må så bra som möjligt så att dom till sist också sover bra, och vi med.

När vi kom såhär långt så stod vi då alltså där i en situation som var otroligt stressig på dagen, och bara aningen mindre stressig på natten, och totalt sett gjorde oss alldeles slut hela familjen. Ingen expert hade några som helst tips åt oss, så det blev att hitta på nåt själv. Det jag kom underfund med efter all research som jag gjorde var att det vi i alla fall kunde göra för att både minska på dagsstressen och göra nätterna bättre var att vi vuxna kunde meditera, utöva mindfulness och försöka att andas bra.

Genom andningen kan man minska på kortisolnivåerna i kroppen. När man väl har kommit in i en sömnproblemscirkel är det nämligen svårt att komma ut igen, pga att kortosilnivåerna gör det svårare för en att somna. Det var antagligen precis det här som hände i vårt lilla barns kropp redan när hen var liten bebis. Stressen av att inte ha en egen förälder gjorde att bebisen inte kunde sova, och för att lugna sig började hen med alla möjliga ljud som skulle lindra ångesten på natten (och på dagen också, hen är nästan aldrig tyst). Detsamma hände nu i min kropp. Jag låg vaken på nätterna och kunde inte sova, och försökte hitta på olika aktiviterer för att lugna ner mej, men det enda jag hittills har hitttat som fungerar är att andas. Att andas djupandning, som t ex änglavingarna som min massör lärde mej, eller nu nyligen som killen i den här videon på youtube lär ut. Det här är inte nån snabblösning som avhjälper alla problem på en gång, men det är en långsiktig lösning som kan göra att man klarar av en långvarig stressituation utan att helt och hållet gå sönder. Jag lever definitivt inte som jag lär, för det kan gå långa perioder då jag glömmer bort andningen, och jag har en massa stressymptomer trots att jag vet hur man ska göra för  att minska på stressen, för vi lever fortfarande i en stressig situation även om det har blivit bättre. Men när jag väl kommer ihåg det här med andningen – då är det som om nånting lättar! Allting blir lättare när man andas bra.

Mitt tips för andra som lider av sömnbrist är: Se över allt det där klassiska när det gäller sömnen, dvs har du ett mörkt rum? Vilken sorts temperatur? Hur sover barnen? Är det optimalt för barnen? Har ni rutiner? Äter ni bra mat som inte innehåller snabba kolhydrater? Hur har ni det med skärmtid på kvällarna? Rör ni på er på dagarna?

Har du gjort allt det där och fortfarande inte kan sova: se över din andning och börja med djupandning! Gör det på dagen när du är vaken, gör det t ex regelbundet varje morgon, och gör det på natten när du inte kan sova.

Det andra stora som vi har gjort som gör att vi som familj funkar så mycket bättre är att maken sover i barnens rum. Jag sover själv i sovrummet, och han sover med barnen. Alla sover bättre på grund av det, för jag slipper både ungarnas ljud som gjorde att jag inte sov plus makens snarkningar som också höll mej vaken och kan i stället försöka fokusera på att sova gott en hel natt. Vilket fortfarande är sällsynt, och det trots att jag alltså sover själv! Kortisolet har så stor inverkan på kroppen att om man är stressad på dagen så kan man ha svårt att sova även om man sover under optimala förhållanden. Barnen mår också så mycket bättre av det här arrangemanget för dom behöver ha en vuxen i sitt rum på natten, plus att maken sover bra var han än befinner sig så han är definitivt bättre lämpad att bli väckt på nätterna av ungar som behöver kissa än jag är! Dom går en sväng på toa och så slänger han sig ner på madrassen och snark så sover han! Om jag fick önska mej ev av hans egenskaper så är det verkligen det där – förmågan att kunna somna om mitt i natten.

En god natts sömn är minsann en gåva!

 

Texter om trauma och familjeliv:

Här har jag skrivit om terapeutiskt föräldraskap

Om hur det är att vara en familj med speciella behov

Om mindsight och barnuppfostran

Om hur man skapar god anknytning

 

Lästips från övriga nätet:

Psykologiguidens text om trauma

En lång bra text om vad kortisol är för nåt

Så blir du fet av för mycket träning – en text som bland annat beskriver kortisolets inverkan på fettnivåerna i kroppen

Forskning och Framsteg – Ge sömnen tid

 

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

11 Replies to “Om trauma, stress och sömnbrist”

  1. Mormorsglamour

    Tack för som alltid så välskrivna texter som lyfter problem som många tampas med. Jag har som du varit stressad under lång tid och utbränd. Har testat massor av olika saker, de metoder jag kom fram till som hjälpt mig mest är först mediation, men det som hjälpt mest har varit healing under de stunder då kroppen varit urlakad på energi.
    För mig har det fungerat toppen i kombination med att förändra livet, mer rutiner, mindre projekt och mer tid för reflektion.
    Men jag tror som alltid att vi alla är olika och det tar ett tag innan man hittar den metod som fungerar bäst för en själv.
    Kram
    Helena

    Reply
    • Tant Ninette Post author

      Tack ska du ha, kära du! Du har så rätt – det gäller att hitta det som funkar bäst för en själv! huvudsaken att det funkar. Kram!

      Reply
  2. Helén

    Bra lösning för er båda. Inte så roligt för kärlekslivet, men vad gör man? Har också en man som snarkar. Han blir förpassad till eget rum då och då. Sömnen blir inte bra varken för honom eller mig annars. Småbarn med trauman har vi haft här i vår familj också. Båda barnen är födda med hjärtfel. Sov inte bra på flera år. Idag är de friskförklarade båda två efter operation under andra levnadsåret. Att inte få sova kan ta kål på vem som helst. Man mår helt enkelt inte bra. Jag kan inte leva utan min öronproppar numera.
    Det och D- vitamin.
    Hälsningar
    Helén

    Reply
    • Tant Ninette Post author

      tja, romantiken kan man ju liksom fixa ändå! Det är barnen som somnar kl 21 – inte vi! ;,) Vi brukar åtminstone oftast vara romantiska tillsammans när vi är vakna och sovartiden, dvs snarkartiden, får gärna upplevas i skilda rum! 😀 Öronproppar och D-vitamin – bra grejer att ha minsann! jag körde med öronproppar en tid, men det funkade inte då när vi båda vuxna sov i samma rum för det var trots öronpropparna ändå jag som skulle upp med barnen för maken vaknade helt enkelt inte av ungarnas ljud! (eller sina egna fruktansvärda snarkningar!) nu när han är själv i rummet med barnen så är det bara han som kan vakna, och som dom kan väcka, så det funkar så mycket bättre såhär. Och ändå har jag svårt att sova ibland…. Låter tufft med två barn med hjärtfel -härligt att höra att dom är friskförklarade!

      Reply
  3. Ninette

    Sömnbrist är ingen höjdare. Min sömnstörare har varit våra tvillingkillar som har turats om att vakna på nätterna. Då kan jag tänka mig vilken oro man bär på när barnen inte mår bra. Nu är de inne på sitt 5:e år så nu får vi sova lite mer. Eller mycket mer. Men man känner att det är svårt att komma ifatt med sömnen. Det behövs inte mycket för att man ska bli tömd på energi igen. Din man kanske behöver en snarkutredning. Då kan han kanske få hjälp med snarkproblemet. Det kan ju vara värt ett försök. 🙂 Det där med andningen ska jag verkligen ta tag i för den glöms lätt bort. Andas lugnt : ) // Den andra tanten…

    Reply
    • Helén

      Låter jobbigt det där. Det tog ca. 5 år för mina barn att komma in i någorlunda bra sömnrutiner. Har de dessutom jobbigt och bär på en tung ryggsäck redan så små, förstår jag att man känner sig ibland otillräcklig som förälder. Att ha småbarn som är sjuka är inte heller roligt. Om man kunde så skulle man ta över all deras besvär så de fick vara friska och glada. När jag fick mitt första barn så bar jag nog henne i min famn dygnet runt i ett år. Hur jag orkade förstår jag inte idag, men jag visste inget annat. Jag var så fullt koncentrerad på mitt lilla knyte. Däremot andra barnet, då sprack -Kajsa Kavat- masken. Nu hade jag erfarenhet och visste precis vad jag skulle få gå igenom, en gång till. Exakt samma hjärtfel och lika mycket bärande. Nåväl nu är det stora 22 år och lilla 15 år och allt är bra med mina flickor.
      Tänk att män har så mycket lättare att slappna av! Om man kunde koppla bort allt och bara sova. Jag hade den förmågan före jag skaffade mina barn. Men efter det jag fått barn, så sover jag väldigt lätt. Jag tror att det är en inbyggd biologisk klocka som triggas igång av barn och att vårda och sköta om. Gulligt av dig att fundera på min man. Jag försöker få honom på en snarkutredning, vi får se hur det går med det. Han är tjurigare än tjurigast. Hoppas att det löser sig med din andning. Du skulle prova dans, det är bra för mycket i kroppen även för andningen. 🙂 Hälsningar Tanten i Svedala.

      Reply
      • Tant Ninette Post author

        Hej Helén! Ninette ovan är alltså inte jag som skriver bloggen! Jag brukar skriva under ”Tant Ninette” och Ninette hittade min blogg för en tid och vi tycker båda det är himla kul att vi har samma namn när det är så ovanligt, och oftast tänker jag först att oj, har jag själv skrivit en kommentar på bloggen och glömt bort det?! men det är alltså en annan Ninette 🙂
        Tror alltså att hon syftar på min text, och inte på din kommentar!
        Anyways, min make snarkar alltså han också, men han vet vad problemet är – övervikt! han har sin snarkgräns som vi kallar det, på 100 kg – går han över den så snarkar han. Men nu håller han på och motionernar massor sen han fick sitt nya aktivitetsarmband, och han brukar ha lätt för att gå ner i vikt när han väl bestämmer sig för det, så har han tur kan han flytta tillbaks i sovrummet igen så småningom 😉 (dvs sen när ungarna mår bättre och inte behöver en vuxen om nätterna) Hitills har han liksom låtsas att han har slutat snarka, men sen råkar han nån gång somna när vi ser på TV och genast går snarkningarna igång… Bad move!

        Gällande andningen så dans är ju verkligen helt superduper bra för kroppen, japp! precis som sång. Jag hade nån gång ambitioner om att börja på magdans, men det försvann i nåt skede (har så många krämpor i kroppen som sätter stopp för allt möjligt), men det skulle nog verkligen vara skönt och avkopplande och verkligen givande att gå på dans. Kram!

        Reply
    • Tant Ninette Post author

      Ja, som jag just skrev till Helén – maken vet nog varifrån snarkningarna kommer: övervikt! så han får liksom lite skylla sig själv. Han har sin snarkgräns och den är överskriden sen länge, men nu jobbar han hårt på att minska i vikt igen så jag lever på hoppet! 😀

      Det tar verkligen lååååååång tid att komma igen med sömn, och med stress också. Såg senast igår nån artikel om det att det tar jättelång tid för hjärnan att komma igen efter en lång tid med stress. Det märker jag minsann av! Minsta lilla grej så blir jag helt slut, och trots att ha sovit själv en lång tid så sover jag ändå inte bra. Men det hjälper massor för mej att skriva det här på bloggen för genast när jag skriver nåt eller berättar för nån så släpper liksom spänningarna gällande det! kram!

      Reply
      • Helén

        Hoppsan! Det uppmärksammade jag inte att det var två Ninette alltså. Nåväl, jag får vara mer uppmärksam i framtiden. 🙂 Vi verkar ha sömnproblem allihopa i alla fall. 🙂 Min man skulle även han behöva gå ner i vikt. Vi jobbar på det här hemma också. Det verkar vara ett vanligt problem vid snarkning. Ja, det är skönt att prata om det, man mår som lite bättre och man inser att man inte är ensam.
        Tack för en trevlig blogg Tant Ninette
        / Helén

        Reply
        • Tant Ninette Post author

          Vet du, precis varje gång den andra Ninette skriver här på bloggen så tänker jag att nån av mina kommentarer av nån anledning har senarelagts, eller att den har dykt upp på fel ställe eller nåt – det är min första reaktion – och varje gång tycker jag det är lika kul att det är en annan Ninette för det är verkligen inget vanligt namn här! 😀 Vi Ninettar har lite extra kul just nu av att vi båda skriver kommentarer här har jag för mej, eller så har jag det åtminstone! känns superkul att äntligen ha hittat nån med samma namn som man själv!
          Ville bara säga att jag förstår att du inte märkte att det inte var jag, för det brukar jag själv också göra!

          Reply
  4. Neitoperho

    Jag har helt vanliga barn som alltid sovit dåligt, det är mycket vanligt. Av olika anledningar kanske men det är en annan historia. Och det är säkert biologiskt att mammorna sover sämst och vaknar till det minsta lilla. Vi har inte haft andra som hjälpt till fast jag har bett om hjälp lite överallt (troligen ganska så vanligt i stora städer där stödsystemen är hårt belastade). Mina tips är 1) sov med barnen bredvid dig i samma säng eller i sängen bredvid – slipper du gå upp ur sängen själv och sömnen störs värre. 2) ta melatonin som somnar du snabbare (kan nuförtiden köpas var som helst). 3) om ni är två så se till att ni turas om ibland så att den andra får sova en hel natt ibland 4) om du har ingen som kan hjälpa dig, stå ut, gråt, be, åt choko, bryr dig inte om hur du/ditt liv/ditt hem ser ut dvs. gör allt som gör att du står ut med situationen som kommer att förtsätta ändå. Och när du är vaken på natten och känner dig totalt hjälplös och desperat så vet att nånstans finns en annan mamma som känner precis likadant. Det är så ytterstvanligt att barnen sover dåligt i många, många år. Och därmed sover föräldrarna också lika dåligt. Lyssna inte på mammor vars barn sover som småänglar – du blir bara bitter. Man blir faktiskt galen av sömnbristen så du är inte dig själv. Att ge upp är ingen möjlighet. Kämpa vidare!

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *