Julfunderingar om min del i historian

039 (2)

Jag är en del av historien insåg jag häromdagen.

När jag var liten var jag inte en som levde i historieböckerna, utan historia – det var nåt som hände andra människor. Historieböckerna var nånting man läste i, nånting man läste om och inte nånting man upplevde. Så blev jag vuxen och plötsligt var jag också delaktig. Jag var en del av historian som hela tiden skrivs, jag var en symbol, en kliché, precis som alla andra människor, och jag kunde märka att saker och ting som det skrevs om i historieböckerna – det var sånt som gjorde mej till just den människa jag är.

Jag är till min förvåning en del av klassamhället som var, och det gör mej till en unik person. Klassamhället – det var nåt vi läste om i skolböckerna, och inte nåt som man upplevde, till så plötsligt en dag jag märkte att jag ju precis som alla andra var en del av det. Min man kommer från precis motsatt del av klassamhället än jag gör, och det gör honom till den han är. Tillsammans har vi en familj som är helt annorlunda än övriga familjer här som vi bor – en familj som inte växer upp i ett klassamhälle, men som växer upp med andra motsättningar som kön och ras. Som växer upp med en mor och en far som var en del av historien, och själva är de en del av den nya historien – den moderna historien, den med det multikulturella och globala samhället.

När min far föddes bodde han och hans mor i det som här i Pargas kallas Köyhälinna, på svenska ungefär Fattigborgen. När min mans far växte upp bodde hans familj i en lägenhet som idag är värderad till många många miljoner euro, och då var det ett steg ner från vad släkten ansåg sig vara förtjänta av. Han växte upp med historien om hur familjen en gång i tiden hade varit adlig, en gång i tiden hade haft pengar, en gång i tiden hade haft hög status och fortsatt borde ha status. Min pappa växte upp med noll status, med den lägsta statusen man kunde ha, med endast sån status som man jobbar sig till. Det är det som är min bakgrund, och det är det som är min mans bakgrund, och det känns så bra att vi idag lever i ett sånt samhälle där såna som vi kan mötas på lika grunder och där våra bakgrunder inte spelar den minsta roll. Att det som våra förfäder kämpat för är sånt som har gett frukt, för det har gjort att vi idag är jämlika. Vi kan umgås, vi kan studera tillsammans, vi kan gifta oss, utan att nån sätter käppar i hjulet eller tycker att nån av oss gifter upp sig eller gifter ner sig.

Mina barn växer upp med nåt helt annat. I deras fall är det inte klass som definierar dem utan kanske mer hudfärg och kön. De lever i en annan historiebok än jag. Jag fick höra om samhällsklasser och vad det betydde för befolkningen, om inbördeskrig och fortsättningskrig, och Finlands historia och jag förstod nog inte så mycket av det för det var på nåt sätt så abstrakt och främmande och sånt som hände andra personer. Mina barn växer upp med berättelser om hudfärger, om diskriminering, om globala rättvisor och orättvisor, och jag undrar hur mycket de förstår av det eller om det för dom också blir till nån slags insikt först sen när dom själva är vuxna. För dem är det lika självklart att saker och ting är på ett visst sätt, som det var för mej när jag var liten att en del helt enkelt inte hade rinnande varmt vatten och innetoaletter. Det bara är så. Det är en del av det självklara i världen, och det är kanske först när man växer upp och blir förälder själv och ser sina egna barn ha andra förutsättningar som man ser att det som är självklart för en själv inte är det för andra. Så har det åtminstone varit för mej och så är det säkert för många andra också.

För mina barn är jul en stor och viktig del av deras liv, precis som det var för mej, men deras jular är så långt borta från det som jag upplevde när jag var liten. Vi hör till olika generationer som har olika förväntningar på traditioner och på vad man ”alltid” har gjort en viss dag under året. För mina barn är det viktigt med paket, precis som det var för mej när jag var liten, men dom växer inte upp med äldre generationer som berättar om jular då man bara fick en apelsin i julklapp om ens det, eller jular då när det var krig och det inte riktigt fanns nån julstämning på flera år. En massa såna där berättelser som gjorde att den jul jag upplevde som liten var lite extra speciell och nånting att vårda och ta hand om, och man njöt lite extra om det råkade komma en julsång på radion och var lite extra glad över överflödet av julklappar.

Vi är alla en del av historien, och jag är en del av det gamla, av dom som ännu fick växa upp och höra berättelserna om hur det var innan och under kriget vilket gjorde att vi fick en annan inställning till saker och ting trots att det inte var vi som hade upplevt saker och ting, utan våra mor- och farföräldrar. Alla dom här historierna är för mina barn andrahandsinformation och sånt som man läser om i historieböckerna. För det mesta glömmer jag bort det här för jag känner mej inte särskilt gammal – jag är ju ny själv!  Men mina barn – de är helt nya! De är uppväxta med internet och kulturpåverkan från alla möjliga länder och har ett mycket större och öppnare sinne än jag någonsin har haft. De har ett tomt ark att skriva hela sin historia på och vart de går – det vet ingen ännu! De är en historia som ännu skrivs, och som jag får ta del av om jag bara öppnar mina ögon och följer med och känner efter och inte låter mej förblindas av mitt förflutna och min del av historiebokens kapitel. För historien – den skrivs om hela tiden, och den öppnar nya dörrar som ibland leder till nåt som är mycket mer spännande än det som varit. Har vi riktigt tur och öppnar våra ögon ibland smärtsamt ärligt så kan vi se nåt alldeles underbart hända – vi kan med egna ögon se hur världen förändras och blir lite mer jämlik, lite mer så som julen ibland vill påstå sig vara. Med frid och fröjd och allt det där som är bra.

God fortsättning på julen!

080
Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Nu är det vår tur att skriva historieböckerna!

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

 

En kommentar

  1. Mycket intressant läsning och som får mej att fundera.
    Här i Storbritannien lever vi fortfarande i ett väldigt klassamhälle, jämfört med i Sverige. Ibland är det väldigt svårt att förstå.
    Ha en trevlig söndag!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *