Dagen då vi träffade våra barns föräldrar

”Detta förändrade mitt liv”

Det finns många händelser som har förändrat mitt liv. När jag såg den här bloggrubriken hos Finlandssvenska bloggar, så var det här nåt som jag redan hade tänkt på ett tag. Ända sen Cirkus Familj-avsnittet där ett par skulle knyta knutar på ett snöre och varje knut skulle representera en stor händelse i ens liv har jag funderat på vilka mina knutar skulle vara.

Dom här händelserna har varit knutpunkter och vägskäl som definitivt har förändrat mitt liv:

1. min morfars plötsliga död
2. alla klasskompisar och studiekamrater som har dött alltför tidigt, i sjukdomar, olyckor eller självmord
3. att jag själv höll på att dö när jag födde barn
4. att en av mina närmaste tog och sade upp kontakten med mej och min familj, permanent och för gott, av en helt ofattbar och fjuttig anledning
5. När vi var till Sydafrika och fick våra yngsta barn och när vi träffade våra yngsta barns biologiska föräldrar

Fyra negativa punkter, en positiv. Det känns som att det lätt blir dom där jobbiga svåra sakerna som förändrar ens liv, och sett i backspegeln är allt det sånt som kommit som en blixt från klarblå himmel och som man inte kunnat förbereda sig på förhand för. Det är kanske lättare så att det är just dom jobbiga sakerna som gör att man förändras som person, mer än dom positiva, för när det sker nånting jobbigt kan man inte leva med skygglappar längre utan man blir tvingad att se saker som dom är. Det är i dom punkterna som man ser hurdan person man innerst inne är. Det är då man testas. Det är då det märks om man är äkta mot sig själv och andra, om man är empatisk, om man kan ha ett långsiktigt perspektiv på livet eller bara känner och agerar här och nu, och det är då man blir starkare eller svagare som person.

Den femte punkten är en genompositiv punkt och den var också en händelse som vi aldrig hade kunnat förbereda oss på, hur mycket vi ändå hade försökt. Alla punkterna har det gemensamt att dom är dom där stora händelserna i livet – när en person kommer till eller försvinner. Människor och relationer, och allt vad det innebär när man får fler av dom eller färre av dom viktigaste i ens liv. Jag vill fokusera på en positiv händelse, som definitivt förändrade mej och mitt liv och som var en av dom mest intensiva dagar jag varit med om, nämligen dagen då jag träffade mina yngsta barns första mamma och pappa – en dag som jag tänkt mycket på sen jag såg oss själva sitta där och prata om det på TV, och som jag vill berätta lite närmare om här på bloggen.

Dagen då vi träffade våra barns föräldrar

Det började som en helt vanlig varm sommardag i Pretoria i Sydafrika, men för oss var det här en alldeles speciell dag – det här var dagen då vi skulle träffa vårt nya barns första föräldrar. Jag tror inte jag sov särskilt gott natten innan, jag var alldeles för spänd inför mötet!

I mitt huvud flög en massa tankar: ”Tänk om dom ångrar att dom valde oss” ”Tänk om dom inte tycker om oss” ”Tänk om dom tycker att vi tar dåligt hand om N”. ”Stackars mänskor, som bara får träffa sin dotter en sista gång och det skall räcka för resten av livet” ”Hur skulle jag känna om det var jag som skulle träffa min dotter och veta att jag kanske aldrig ser henne nån mer gång?”

Jag hade inte långt till tårarna den dagen. Dom fanns där hela tiden bakom ögonlocken och minsta lilla ord eller sorglig tanke kunde få dom att flöda fritt.  Vi klädde oss fint, hade köpt nya kläder speciellt för det här tillfället och tog lång tid på oss att göra oss klara och att förbereda oss mentalt. Vår äldsta son skulle få vara tillsammans med min kusin som var med oss på vår resa, så att vi kunde koncentrera oss på det här stora och viktiga mötet. På att träffa personerna som hade valt just oss att bli föräldrar till deras barn.

Så var det då dags att gå till adoptionsförmedlingens kontor och träffa personalen där. Vi blev visade in till ett rum och fick sitta där och vänta, och fick veta att mamman och pappan satt i ett annat rum och väntade. Vi gav dottern åt en av personalen som förde henne till mamman och pappan så att dom fick sitta ensamma med henne en timme och mata henne och gulla med henne. Den där timmen tog evigheter för oss, och jag bara grät och grät mellan verserna som vi pratade med vår egen socialarbetare. Det kändes så hemskt det där att veta att dom här få minuterarna – det är allt dom får med sin dotter. Hur får man en timme att räcka en hel livstid?

Jag var alldeles rödögd när det väl var dags för föräldrarna att komma och träffa oss. Mamman höll i N och gav henne över till mej. ”Now I give her to you!” sa hon, och såg glad ut, och jag var glad och lättad över att äntligen få träffa henne, och över den här helt konkreta gesten när hon gav sitt barn till mej. Nu var N våra bådas barn, till 100%.

Vi satt där en timme och pratade med föräldrarna, och vi frågade en del frågor av dom, och dom frågade inte så mycket av oss. Dom sade att dom kan se att vi redan älskar N och det gjorde dom glada, att dom är glada att dom valde just oss till familj. Vi frågade varför dom valde just oss, och det var tydligen delvis på instinkt och delvis också på grund av vår äldsta son som såg så glad och nöjd ut, så det kändes extra bra att han var en bidragande faktor till att få lillasystern.

Det var ett viktigt och intensivt samtal, och det kändes så bra! Det känns fortfarande som en av dom allra viktigaste händelserna i mitt liv, och är nånting som har präglat mej enormt. Vi är så privilegierade som har fått träffa våra barns första föräldrar och fått prata med dom och fått deras välsignelse. Det är en enorm gåva! Det är en enorm gåva att ha fått träffa dom till på köpet två gånger, för ett år senare var det dags igen, den här gången med lillebror. Den gången var det inte alls lika nervöst att träffa dom, utan det kändes som att träffa gamla kompisar och den känslan bär jag med mej ända sen dess. Våra barn växer upp med vetskap om vilka deras föräldrar är, och trots att vi har såna lagar som inte tillåter öppen adoption så har dom ändå nån slags kontakt till föräldrarna i Sydafrika genom våra minnen och våra foton och alla våra berättelser.

Dear H,

If you ever read these words – know that you are not forgotten, ever!  The text above is about our meeting with you and R, and how it has had an impact on our lives. I also wrote you a letter last year. We love you, and send you lots of kisses and hugs from the cold North!

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook