Häromdagen satt jag och funderade på det här med reklam på bloggen. Det är inte det att jag är emot reklam – tvärtom, eftersom det om något skulle vara dubbelmoraliskt (jag gör ofta av bara farten reklam gratis åt firmor när jag hittar nån grej som jag gillar, plus att jag kommer att göra en massa reklam för min bok här på bloggen!). Men jag gillar bara inte dom där mailen som trillar in alltid nu och då och som vill att jag skall göra reklam för allt möjligt mer eller mindre konstigt (t ex online kasinon och städfirmor) mot betalning eller mot att det inte står att det är reklam (vilket är olagligt!), så vanligtvis när det kommer ett mail från en firma så skummar jag bara igenom det och slänger det sen i datorns soptunna.
Sen kom det ett mail från Ida på Alphageek. Ett kort och koncist mail och tillräckligt personligt för att det skulle fånga min uppmärksamhet. Det liksom kändes som om hon faktiskt hade läst åtminstone lite på min blogg, och hon hade inga som helst krav på att jag skulle skriva nåt som helst annat än länka till webshoppen som hon representerade. Jag blev nyfiken så jag klickade in mej till shoppen, och fick mej en positiv överraskning, för hennes webshop var ju som gjord för mej! Rättare sagt: för min inre nörd, för om det är nåt jag är så är det en nörd! Jag och äldsta sonen – mammanörden och mininörden!
Nörddrömmar sen jag var liten
När jag var liten var jag avis på alla barn i USA som kunde köpa Disneygrejor och saker från filmer och sånt. Vi fick bara såna saker när pappa var på resor dit ibland, och då kändes det som om man fick en liten tjuvtitt in i en helt annan värld och ett helt nytt liv. Ett liv där filmer och TV-serier flöt över i vardagen på nåt sätt, precis som böcker gör för mej. När det gäller böcker går jag omkring och tänker på bra såna från morgon till kväll och det genomsyrar allt jag gör dom dagarna – det är en skön känsla, lite sådär som när man har en bra dröm och man kommer ihåg den några dagar efteråt och liksom svävar på drömmolnen dom dagarna. Detsamma gäller TV-serier för mej nuförtiden. En del snackar om att vi just nu har nån slags guldålder när det gäller TV-serier. Det finns så många som är så bra skrivna och regisserade och med jättebra skådespelare, som kittlar min fantasi lika mycket som en bra bok kan göra. Vilket gör att jag går omkring och lever lite grann i dom TV-serier som jag är fast i för tillfället. Ifjol var det Breaking Bad, sen blev det Walking Dead och just nu är det Outlander (se den! Nästa avsnitt verkar bli steaming hot, minst sagt!). På samma vis som jag pyntar med julpynt när jag tänker på julen, eller vårsaker när jag tänker på våren så vill jag ha lite filmgrejor här hemma när jag går runt och tänker på dom och liksom återuppleva dom där bra känslorna som man fick när man såg dom. Men det var ju det där med att såna saker inte riktigt finns att få i affärerna, och inte har jag råd att gå och köpa dom heller. Det var här som Ida kom in i bilden med sitt lockande mail!
Först på min önskelista blev en plansch till sovrummet. ”En plansch?” säger du. ”Jag trodde inte du gillade såna – du har ju inte ägt nån sån sen du gick i skolan”. Nä, det stämmer! Men väggen i sovrummet behövde nånting som var gult och svart tyckte jag, och vi försökte oss först med en prydnadshylla med den här lurven som jag bor med (och som ser ut som en blandning av Dougal och Walter White just nu) har en tendens att inte låta hyllor vara i fred och se fina ut, utan sätter alltid en massa saker på dom när han går förbi dom vilket gör att hyllan inte alls funkade som nån slags harmonisk grej där på väggen som jag hade tänkt. Så jag gick och drömde om nåt som var tunt och gult och svart och där var den ju – Walter White-planschen! En enorm plansch visade det sig, och helt perfekt till vårt sovrum! Vårt sovrum har blivit lite väl puttefnuttigt gulligt, och såg inte alls ut som jag hade planerat det, men nu börjar det lite mer närma sig visionen. ”I am the one who knocks” – vem har väl inte sett på Breaking Bad och innerst inne nån gång velat göra som han och bara skita i samhällets regler och moral och bara slå loss och låta sin inre skurk regera fritt! Jag tror det är därför serien har blivit så populär för att den tilltalar våra undermedvetna frustrationer och vi får leva ut våra inre aggressioner via honom på ett säkert avstånd på andra sidan TV-skärmen.
Dalekar och Star Wars
Förutom Walter White kom faktiskt ännu två planscher hem till oss, men dom skall bo i äldsta sonens rum. Den ena är en ritning på en Dalek (från Doctor Who för er som ännu inte är insatta – Doctor Who är en engelsk kitschig SciFi-serie som ser ut sådär som man föreställer sig en scifi-serie när man är liten, men med jättebra A-skådisar!) och den andra en ritning över bl a dödsstjärnan och en AT-AT-walker. Bra att ha när vi ska börja bygga dom själv, skojade jag och ungen. Planscherna var verkligen jättefina och passar hur bra som helst i både barnrum och vuxenrum tycker jag, som älskat Starwars sen jag var liten (jag ville vara både Leia och Han Solo) och vars dotter kunde nynna Darth Vader-musiken innan hon kunde prata, men dom kommer att bli ännu finare när vi har köpt ordentliga ramar till dom. Får se om vi tar och målar om ungens rum samtidigt – han har länge snackat om att han vill ha en annan väggfärg än vit, så det kan vara att det blir att göra en liten makeover på rummet när vi nu ändå är i farten och fixar inredning.
Star wars – en av mina favoritfilmserier när jag var liten. Vi lekte att vi var Han Solo och åkte ut i rymden på äventyr, och det var ett stort ögonblick det där när Darth Vader avslöjade vem han egentligen var. Sen blev jag vuxen och träffade maken som påstod sig vara en ännu större fan än jag. Det här var före google och han hade för sig att den ena roboten hette 3CPO – hallå, liksom!! C-3PO heter han ju, och efter många om och men gav maken med sig och kom fram till att han nog inte hade sett på filmerna lika noga som jag. Jag hittade en C-3PO-docka i shoppen, men den var tyvärr utsåld – den hade annars varit perfekt här hemma i vårt kök, som minne av då när vi träffades pre-google och vi alltid nu och då slog vad om saker och ting som vi sen fick jobba på för att få reda på rätta svaret till. I stället för C-3PO-dockan så har jag en ännu häftigare grej här hemma, en sak som jag hemligen har velat ha länge – en Han Solo i carbonit-silikonform! *sitter och flinar som en dåre och visar två tummar upp* Men mer om den i ett senare inlägg – jag misstänker att den käre Han får flyta omkring i en bålskål på Halloween, eller så får han bli täckt i choklad i stället för karbonit. Det lär han nog gilla!
Ja, det var ju verkligen en minijulafton som vi fick, jag och sonen! Jag lät honom öppna paketet från Alphageek och det första han såg var Diamond Steve – det var precis som julafton med glada rop och miner och fort öppna paket och sen gå runt och visa vilken fin grej man fått. Diamond Steve kommer från Minecraft-universumet. Minecraft är ett datorspel som verkligen är jättehäftigt och inte alls så zomibifierande som många andra datorspel, utan det är mer som virtuellt lego där man bygger med klossar, men också interagerar med andra personer. Ungen fick från början övertala mej att låta honom installera Minecraft, för jag var skeptisk till att han skulle sitta i timmar framför ett datorspel och bli mer passiv och mindre kreativ, men sen när jag insåg vad det var för slags spel så blev det en helomvändning. Steve är gubben som man spelar med i Minecraft. Gubbe är egentligen ett missvisande ord, för alla figurerna i Minecraft är könlösa! Inklusive djuren som dyker upp (t ex hönor med tuppkam). Killarna som gjorde Minecraft gjorde det med flit så att det skulle vara könsneutralt, ett riktigt äkta hen-spel alltså!
Tusen tack till dej Ida! Vi blev verkligen jätteglada över paketet som du ser – grejorna kom verkligen till rätt hem!
Och om du kära läsare är nörd liksom jag, så blir du säkert också glad över Alphageek– där hittar man allt möjligt skoj till nördiga typer, både stora och små, presenter åt sig själv eller åt andra.
Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook