När jag var runt 5 år eller så hade jag mitt första migränanfall. Det var som om hela skallen värkte från insidan och ut, som om varje cell i hjärnan skrek och tryckte på och man försökte att inte ens tänka en enda tanke för att tänka gjorde så ont. Jag kunde inte ens tänka ”Jag”, jag tänkte ”Man” för det var lättare att tänka att det hände åt nån annan än just jag själv. Min mamma, som själv har migrän och vars far hade migrän, visste vad det var frågan om så hon visste att ge mej värkmedicin när nån sån här huvudvärk var på gång. Läkarna var däremot av åsikten att det inte var migrän för ”barn kan ju inte ha migrän”. Senare har man ju konstaterat att det kan dom visst det!
Jag fortsatte att ha sån här migrän år ut och år in, vecka ut och vecka in ända tills jag var lite på 20. Varje gång kändes det som att huvudet höll på att långsamt explodera. Ibland var det bara ena sidan av huvudet som värkte, ibland den andra och ibland alltihopa. Det bästa var att få ligga i ett svart svalt rum utan några täcken och kläder och med mamma som satt med handen på min fot, eller bara med henne sittande i rummet. Det hjälpte att ha en annan människa i rummet, för jag kunde fokusera på det i stället för att fokusera på att inte tänka – något som var omöjligt. Ibland kastade jag upp, ibland inte. Ibland hade jag huvudvärk i många dagar efteråt, ibland bara i ca 10 timmar.
Sen när jag blev runt 20 började migränanfallen äntligen bli färre. Jag åt bättre mat, sov bättre, spände mej inte lika mycket för saker och ting och hade därför inte lika mycket spänningshuvudvärk och jag var bättre på att märka när ett migränanfall var på kommande så att jag kunde förebygga det med Ibuprofen. När jag blev mamma vid 29 så trodde jag att jag inte hade haft migrän på många år. Jag hade däremot haft en massa bihåleinflammationer. Det jag inte visste var att ”bihåleinflammationerna” i själva verket också var migränanfall! Det finns en nerv i huvudet som heter Trigeminal som går bakom ögonen och vid bihålorna och som är den nerv som gör att vi ibland känner smärta när vi snabbt äter en glass. Samma nerv kan svullna vid ett migränanfall och då upplevas som smärtan vid bihåleinflammation. Den här sortens migrän är inte alls lika smärtsam som den jag hade som barn, och brukar ofta gå att bota med lite ibuprofen.
Jag höll på och läste igenom Oliver Sachs böcker en dag och såg att han hade skrivit en bok om migrän, och när jag hittade den boken var det som om en ny värld öppnade sig! Plötsligt förstod jag mycket mer hur allt hängde ihop och hur olika migränanfall kan vara. Så när jag för ett år eller så plötsligt började få synförändringar och trodde att jag fått nåt fel i hjärnan eller synen, och började googla och såg att det var migrän med aura – då var det Oliver Sachs jag vände mej till igen.
Migrän med aura är det som kallas klassisk migrän, och den har en högre korrelation med stroke. Antagligen för att åtverkan på hjärnan är större än vid vanlig migrän. Har man migrän med aura kan man ibland ha migrän utan att ha huvudvärk! Auran består av olika sinnesintryck som beter sig konstigt – man ser eller hör saker som inte finns, och ser ofta ett sicksackmönster framför sig. Man kan alltså ha auran utan att få själva värken, eller så får man ännu värre värk än migrän utan aura. Själv hör jag till den senare kategorin.
Har jag tur får jag några pixelfel i synfältet och lyckas hindra migränen från att bryta ut. Har jag otur brer sig pixlarna ut sig och blir till stora sicksackmönster och har jag riktigt otur så går det som det gick igår – ett ”all out”-migränanfall med aura och en overklighetskänsla ännu idag och kanske ännu några dagar framöver.
Igår var det skummaste migränanfallet jag någonsin har haft. Det började lugnt med ett synfält som var lite konstigt och såg ut ungefär såhär:
En del av vänster synfält blev liksom svart helt plötsligt och det svarta började så småningom bre ut sig till vänster. Jag fick en hamrande huvudvärk och lade mej ner och försökte få bort värken med ibuprofen (hade haft huvudvärk ett halvt dygn innan utan att nån värkmedicin hade hjälpt) och en ispåse i nacken, men i nåt skede märkte jag att nu hjälper ingenting längre så jag skrev snabbt på skype åt maken att jag mådde dåligt så kom han in och hjälpte mej (tack och lov!).
Jag var råddig i huvudet bara värre, och det bara bankade sådär mycket så att man känner att man hellre dör än genomlever ännu en sekund av det här (varje gång tänker jag efteråt att hur kunde jag tänka så, och varje gång jag är i det så tänker jag så). Jag kunde inte prata utan bara grymta, men jag brydde mej inte för jag hade så ont och det gjorde så ont att tänka. Alla möjliga tankar dök upp om varför jag hade huvudvärken just nu och det var som att leva i en mardröm som bara upprepade sig om och om igen, med konstiga färger. Sen plötsligt började hallucinationerna. Jag såg en konstig person framför mej, en person med små runda ögon långt åt sidan och en hög panna – som om man hade tagit ett ansikte och rivit i det så att det breddes ut uppåt och åt sidorna och näsan blev alldeles liten och munnen plutade och ögonen var runda. Huden var gul och blank och sen såg jag att den var fjällig som på en fisk. Sen såg jag att det var jag själv också, men det brydde jag mej inte om. Det såg ut ungefär såhär:
Fast med brunt stripigt hår.
Ichdos tänkte jag, det där är en person från Ichdos-folket. Sen började hjärnan associera fritt: Ichtys (fisk på grekiska), Ichabod (som i Crane, i Sleepy Hollow), Ipod, Ich-pod, Ichdos.
Jag såg färger som virvlade omkring och ord som flög hit och dit. Ichtys och Ichdos flög omkring i olika färger i rummet, och sen plötsligt var jag i Avatarfilmen och då var allt mycket bättre genast! Bortsett från att jag hade världens huvudvärk och helst ville slita bort min hjärna alltså.
Maken kom och satte sig bredvid mej och frågade om han kunde hjälpa med nåt och jag grymtade bara och lyckades vifta lite på min fot så han satte sig och masserade min fot och det kändes så skönt, för då kunde jag precis som när jag var liten fokusera på det i stället för på huvudvärken och allt mystiskt som höll på. Sen måste han gå nånstans och just då behövde jag kasta upp. Efteråt kändes allt mycket bättre, men jag var fortfarande konstig i huvudet. Det tog en halvtimme eller så, plöstligt blev jag bara så glad och tänkte att månne det är för att jag har överlevt migränanfallet? Jag satt av nån anledning vid facebook (skypade till maken att jag mådde bättre och så tog jag en snabb titt) och fick tips om en svensk sajt om migrän. Där läste jag bland annat att man kan uppleva eufori ibland efter ett migränanfall, så jag självdiagnosticerade mej själv och konstaterade att det var det jag upplevde. Sen gick den om tyvärr, och kvar fanns bara huvudvärken och en känsla av att jag levde i en dröm eller i en film. Så hade jag det idag morse också, men nu har det gått om så nu tror jag att jag kan skriva någorlunda sammanhängande blogginlägg igen!
Det jag insåg var att den här gången fick jag migrän av två olika anledningar: jag har en dålig kroppshållning pga att jag inte har accepterat att jag har stora bröst, så det måste jag jobba med (kanske också i Selfieprojektet?) och jag var stressad över saker i min livssituation som jag inte kan ändra på.
Jag behöver ändra så mycket jag kan i min livssituation, så det kan hända att det blir lite färre blogginlägg den närmaste tiden, för nu känner jag att det räcker med dom här hallucinationsmigränena! Dom korrelerar också med stroke som sagt, och jag vet att jag just nu har för högt blodtryck pga stress, så det här om något var ett varningstecken om att börja ta det mera lugnt. Bloggen är för det mesta inte ett stressmoment, annat än då när jag plötsligt börjar fundera om jag kan skriva ett eller annat på bloggen eller om folk blir sura/upprörda/äcklade, som t ex det här inlägget. Pysselinlägg är t ex hur enkla som helst att posta, men alla inlägg som jag verkligen vill skriva, som jag brinner för som rasism och sånt får mej att bli lite stressad ibland för att jag funderar alltför mycket på vad folk skall tänka om mej om jag skriver dom. Slutar dom läsa bloggen? Vill dom bara ha ytliga saker? osv.
Fast vem vet – kanske jag börjar skriva fler blogginlägg nu när jag har bestämt mej att sluta ta stress för sånt jag ändå inte kan ändra på! Det svåra är bara ibland att inse att man inte kan ändra på saker och ting, jag har åtminstone en tendens att se att jag har ett ansvar i nästan vad som helst som händer i mitt och min omgivnings liv, vilket inte är så himla bra alla gånger för min stressnivå. Eller så tar jag nån dag ledig nu och då, bortsett från selfieprojektet för det är alltför viktigt och för engagerande för mej själv för att skjutas på! Jag vet nog själv var skon klämmer, jag behöver ta ett beslut och sen leva med det, men ibland vill man inte ta såna beslut och då kanske man får migrän just därför. Sluta skriva på blogggen – det vill jag i varje fall inte, för det är här jag får min styrka, min inspiration. Det är här jag fokuserar mej själv.
Eller så gör jag som jag hade planerat – jag ber om hjälp av mina läsare! Har du nåt du gärna vill att jag fotograferar här i hemmet eller i trakterna omkring – så skriv i kommentarsfältet så försöker jag göra lite såna inlägg! Jag är så kär i min nya kamera, så jag använder den mer än gärna till några efterlysningsblogginlägg!
Men nu skall jag gå och slänga mej i sängen med en hög tidningar och försöka att bara ta det lugnt och strunta i alla världens bekymmer, både stora och små, och låtsas att gårdagen inte existerade alls. Vi kan väl ta och sudda ut den, va? Alla överens, bra, då glömmer vi den och låtsas att den bara var en mardröm!
Här hittar du Oliver Sachs Migraine
och här hittar du den svenska sajten om migrän – Lindring.nu
P.S. det slog mej att det inte är konstigt att jag har PTSD för grunderna till den byggdes upp av alla migränanfall jag hade när jag var liten! Det är som att falla in i en avgrundsgrop av mörker och smärta, precis som PTSD:n ibland också är.
P.P.S. Jag råkade på en dikt av Cecilia igår som precis beskrev min upplevelse av att vara liten och ha migrän. Det var bara det att hon hade tänkt på nåt helt annat när hon skrev dikten… Vilket jag insåg idag, men igår var det här exakt precis så som jag hade det när jag var liten. ”Hjälp mej hitta åter, till ett jag som är” – precis så är det. En bön från en som är inne i ett migränanfall.
Vad hemskt det låter! Och vad fruktansvärt det måtte ha varit som barn.
Jag å min sida tycker mycket om dina djupare inlägg, tycker du är så klok. Jag läser gärna mera sånt, även om jag älskar dina pysselinlägg också. Ett kul inlägg vore ett foto på de där rummen som ännu inte är klara, och dina visioner för hur de kanske ser ut i framtiden.
Vad jobbigt det måste vara med såna anfall. Du gör definitivt rätt i att försöka förändra och anpassa livet till något som du bättre klarar av. Jag gjorde något liknande för några år sen. Bestämde att behålla bloggen men dra ner på allt runtomkring. Orkade inte med att få en massa kommentarer från folk som krävde saker eller skrev otrevliga saker. Därför skriver jag inte så många kommentarer själv heller… Det blir så fort ett halvtidsjobb att hålla liv i alla ”kontakter”.
Min mamma drog på sig både psykiska sjukdomar och en död i hjärtinfarkt från stress, så jag passar mig…
Det är jobbigt med migrän. Jag har tack och lov inte haft ett ordentligt migränanfall på flera år nu. Men jag vågar inte hoppas för mycket på att vara helt fri. Ta det lugnt och lägg upp det du vill på bloggen. Det är din blogg och man kan aldrig någonsin behaga alla. Det kommer alltid att finnas någon som inte tycker om det man gör. Jag gillar dina djupare inlägg, alla inlägg om ditt hem och såklart pyssel! Gör det som du mår bra av helt enkelt, det är mycket lättare än att försöka anpassa sig alltför mycket efter andra! 🙂
Jag hittade din blogg för några veckor sedan genom alla fina pyssel inlägg men stannar kvar på grund av den härliga blandning av pyssel och viktigheter. Tycker att du har många vettiga tankar som får mig att fundera och analysera. Ta hand om dig, det är det viktigaste, men fortsätt gärna skriva så mycket du orkar.
Det låter hemskt! Min man lider av migrän, men det var intressant att se dina bilder och få en inblick i vad som händer med synen till exempel. Jag har nog också en känsla av att ytligheter är det som går bäst hem, många drar sig undan om man pratar allvar, men eftersom du redan har så många läsare som vet vad du levererar tror jag inte du förlorar på att blanda. Jag uppskattar i alla fall alla analyserande, långa texter! Själv har jag hellre en liten, intim krets som återkommer och delar tankar oberoende av vad jag skriver, än en massa läsare som jag känner att jag måste tillfredsställa. Då förlorar bloggen sitt syfte för mig i alla fall. Som nån sa, det är din blogg och du som bestämmer!
Ujuj, stackars dig, vilken tortyr! Fortsätt att skriva som du gör och som du vill! 🙂 Och fota gärna mossa om du vill. Och ormbunkar.
Oj så väl du beskriver detta märkliga och skrämmande fenomen! Jag har bara nosat på migrän. Om jag totalt överskrider vad (den sjuka) kroppen klarar så bryter det ut nån slags migränhuvudvärk med synbortfall och ljuskänslighet.
Jag är glad att du skrivet, och hejar på vad än det handlar om. Tycker t o m det är kul att se pyssel trots att jag helt saknar pysselgener.
Roligt att du hittade hem i min flyktdikt.
Fy, det låter inget vidare alls! Har också migrän ibland, men inte lika illa som du. Jag som är lite neurologinörd tyckte det var väldigt intressant att läsa din beskrivning av anfallet, men får du liknande en gång till så tycker jag att du ska åka in till akuten och låta dem kolla upp dig, just med tanke på att flera av de där symptomen ju också är typiska för stroke! Låter kanske beskäftigt att skriva så, men jag menar det som omtanke och hoppas att det framgår. Jag jobbar med strokerehabilitering och träffar strokedrabbade varje arbetsdag, så jag är väl lite yrkesskadad. 🙂
jomen absolut! tack för att du skrev, det skall jag absolut göra! har själv läst att det är hög korrelation med stroke, och jag är redan i riskgruppen för allt möjligt pga min hormonstörning så jag vill absolut ta sånt här på allvar. Tack för din omtanke! 🙂