Jag är så glad att jag high five:ar mej själv och maken nästan varje dag över hur bra det går med barnen och oss som familj nuförtiden! Det är fortfarande inte lätt alla gånger, men vi börjar se en ljusning, det börjar kännas som att vi äntligen efter allt kämpandet börjar få resultat, och när man väl har resultat så känns det alltid extra bra när man själv vet hur mycket man har jobbat för det. Oberoende om det sen i andras ögon ser ut som ”en helt vanlig familj” eller ”vadå, sådär har väl alla barn det?” – vi själva vet hur mycket vi alla har jobbat på den här saken. Och inte bara vi heller, utan dagispersonal, terapeuter, släktingar och vänner – det krävs minsann en hel by ibland att uppfostra ett barn!
Jag önskar alla barn kunde ha det på samma vis, ha folk omkring sig som kämpar för dom, tigermammor och tigerpappor och tigerpersonal och tigervänner överallt som kämpar och som ser dom och som gör allt för att dom skall växa upp och ha det så bra som möjligt.
Det är en bra och givande process det här att ha barn, men den är bara givande för båda parter, förälder och barn, om båda kämpar för den. Om det bara är barnet som kämpar, som försöker visa vem det är och försöker anpassa sig, så blir det ingen bra process alls. Vi behöver alla bli sedda för den vi är, med dom skavanker och mänskliga fel som vi alla har, och när man väl når det där tillsammans med en annan person, när man väl är där om ens för en liten sekund så är det ju som om man klivit in i en ny dimension av livet på nåt sätt! Regnbågar och enhörningar och glitterstoft överallt, och även om det bara var den där ena sekunden så minns man det och det är det som för en framåt.
Så det är mina high five! i vardagen det – såna där pyttesmå ögonblick som ur betraktarens synvinkel kan se ut som nåt helt och alldeles vardagligt, men som jag vet är alldeles unikt och magiskt.
”En bloggrubrik för varje dag i januari 2014 – onekligen”
Heja heja, duktigt jobbigt! Och så härligt att höra att det känns så bra just nu.