Selfies och självbild

Vissa inlägg sitter längre inne än andra, och det här är ett sånt. Jag skrev ett utkast till det här inlägget, sen blev det liggande i många dagar och nu tänkte jag att äh, nu gör jag det ändå, nu kastar jag ut mej i det okända i sånt som för mej är gränsöverskridande, så here goes:

Under jullovet tog jag och såg på programmet ”Alla är fotografer” och blev verkligen inspirerad! Alla program hade nåt bra att komma med, och julspecialaren som handlade om självporträtt på instagram och annat fick mej verkligen att gå igång. Jag experimenterade och testade med hjälp av självporträttsfunktionen i min mobil och kollad var i hemmet det fanns bra ljus och så satte jag igång. När jag hade tagit några bilder visade jag dom åt min man och konstaterade att 1. det är inte alls svårt att ta självporträtt för det är bara att trycka på en knapp och 2. jag ser bättre ut på bild än jag gör i verkligheten. ”Det gör du inte alls!” sa han ”Du ser jättesnygg ut på riktigt också”.

Lomogram_2013-12-26_07-47-21-PM

Men det var bara det att det tyckte inte jag, så kände inte jag. Jag har gått här dom senaste tio åren ungefär (dvs ungefär lika länge som vi har haft barn) och lite grann glömt bort hur jag ser ut. När jag ser mej i spegeln känner jag av extra vikten som enbart hålls borta om jag svälter mej själv och fryser hela tiden(har en hormonstörning som gör det svårt att vara smal) , jag har eksem som kliar och gör sig påminda precis hela tiden, jag känner inte riktigt igen min kropp som var smalare och mindre framtyngd då tidigare, då när jag senast hann tänka på mej själv och mitt utseende och vara nöjd med mej själv. Min kropp fungerar inte ens längre så som den gjorde tidigare, så det är lite något av en inlärningsprocess det här att lära sig dens nycker och knycker.

Jag är största delen av tiden en mamma: ”Mamma, var är det eller det?” ”Mamma, den eller den var dum med mej!” ”Mamma, jag är hungrig” etc. Resten av tiden pustar jag ut och dricker mitt te och försöker koncentrera mej och formulera mina tankar, något som inte är så enkelt alla gånger.

Plötsligt hade jag alltså hamnat i nån slags mammasjälvbild utan nån slags definition, utan att riktigt veta hur jag längre såg ut. Tydligen visste jag inte längre vem jag var till 100%, nånting som jag alltid har varit mån om att göra för om det är nåt jag tror gör en lyckligare så är det att känna sig själv.

Jag har mina egna filter på när jag ser och tänker på mej själv (precis som min man som tydligen ser mej som snyggare och yngre än jag ser ut på riktigt!), filter som jag inte alltid ens märker.

Jag har överlag bra självförtroende och självkänsla och det vill jag fortsätta med, men det här var tydligen min blinda punkt. Min självbild är tydligen nånting som jag har försummat i många år och som det var dags att rannsaka lite grann och tänka över och göra nånting åt. Jag började ta några fler bilder på mej själv och förundrades över hur mycket yngre jag såg ut på fotona än i verkligheten, och sen tänkte jag att bilderna – dom är ju en slags verklighet dom också. Vem säger att jag jämt ser ut som jag gör i mitt huvud? Vem säger att jag ens måste tänka på mej själv på det sättet? Och kanske det är mer fruktbart att tänka på sig själv som tjugo år yngre, som en med felfri hud (tack kära fotofilter!), som en glamorös hollywoodskådis eller som ett konstverk. Kanske det är viktigare hur jag ser ut inne i mina egna tankar än hur jag ser ut ”på riktigt”, för genom att ändra på min bild av mitt utseende så kanske jag ändrar på nåt mer fundamentalt, på min självkänsla och välbefinnande. I stället för att fokusera på allt som jag tycker borde ändras med min kropp kan jag fokusera på att ändra mitt sätt att tänka på min kropp. Sen är det sak samma hur jag egentligen ser ut, för huvudsaken är att jag själv tycker om mej själv och tycker att jag är bra som jag är.

Lomogram_2013-12-26_06-31-08-PM

Så jag tänkte att jag utmanar mej själv – jag skall ta en självbild varje dag detta år och lägger upp på instagram ibland och här på bloggen på lördagar och se vad det gör för min självkänsla och självförtroende. Jag vill också utmana dej, kära läsare, att göra samma sak, eller att åtminstone ta en bild i veckan, och om du är riktigt modig får du jättegärna lägga upp en bild på din blogg och skriva på mina självbildsinlägg så länkar jag till dej eller skicka foton per mail till dej så sammanställer jag det till ett inlägg! Eller bara ta bilder på dej själv hemma och inte visa för någon enda annan person utan i stället följa med på min väg mot förhoppningsvis större självinsikt och experimenteringslust här på bloggen och fundera på dej själv hemma i fred och ro i stället. Huvudsaken är att tänka på sig själv, och att tänka efter – kameravinklar och belysning kan få vem som helst att få nya uttryck, och man ser kanske inte ut så jämt, men man gör det just den sekunden och det är sanning det också.

Det är något provocerande med självporträtt. Det är lite anti-jantelagen att visa upp bilder på sig själv och att tycka om sig själv. Samtidigt så är det en konstform som har funnits så länge som vi har haft speglar, och alla konstnärer har förr eller senare gjort självporträtt (t ex Leonardo, Vincent van Gogh, Frida Kahlo, Helen Schjerfbeck). Men nuförtiden skrivs det mer och mer om ”selfies” och en del kritiserar detta att fler och fler tar självporträtt och visar upp dom för allmänheten, trots att det alltså är nånting som folk har gjort i hundratals år och inte är nån ny grej precis. (kanske det beror på att så många som tar selfies är unga tjejer? och folk är alltid lite skeptiska till vad unga tjejer hittar på)

Vad är egentligen skillnaden i om jag själv tar en bild på mej själv eller om någon annan tar en bild på mej? Om jag fotar någon annan än om jag fotar mej själv? Det är ju ändå en bild på en människa, en bild som kan förmedla en historia om man vill, en känsla, en stämning eller bara vara en kombination av ljus och skugga. Skillnaden är att det är jag som är subjektet, det är jag som bestämmer över bilden, det är jag som bestämmer över mej själv.

Så fram med fler selfies känner jag! dom är ett sätt för oss att ta makten över oss själva och våra bilder, både av bilden andra har av oss och av vad vi själva har av oss själva.

 

…sen gick det några dagar och jag vågade inte alls publicera det här inlägget ovan! Jag tänkte att jag kan ju utmana mej själv att tänka på mej själv utan att visa upp det för hela världen. Med den påföljd att det igen gick en dag utan att jag tog en bild på mej själv och utan att jag tog den här tiden att vara tillsammans med mej själv. För det är det som har varit största behållningen av denna vecka av selfie-experimenterande – jag märkte att när jag tog mej tiden att titta på mej själv via kameran så tog jag också tid att slappna av, att massera mina ömma muskler som borde masseras varje dag, att sitta ner och filosofera och verkligen centrera mej själv en kort stund och fick till och med inspiration till att ta dom där 5-7 minuterna att motionera som jag hade planerat in. Bara för att jag började med att knäppa på en knapp på kameran.

Så here goes, som sagt, nu slänger jag ut min utmaning till mej själv, och till dej kära bloggläsare om du också vågar! – ta en bild per dag eller per vecka, och låt den bilden och den stunden bli din alldeles egna jag-tid då du tänker på dej själv och ingen annan och verkligen känner efter hur du har det och tycker om dej själv! Kameran och bilden blir på nåt sätt en påminnelse om att ta sig tiden för sig själv, och det är nåt var och en behöver unna oss – att verkligen tycka om oss själva och ta hand om oss själva! Gör man det har man också mycket mer krafter och ork för andra.

Här kommer mina veckans selfies:

Lomogram_2013-12-26_04-09-54-PM
Med röd-grönt filter och rufsigt hår – hade glömt bort att det kunde vara kul att leka med långt hår på bild!
Lomogram_2013-12-26_07-04-46-PM
Det var lite kul att ha allvarliga miner på fotona också, och i stället bara fokusera på färgerna och formerna
Lomogram_2013-12-26_08-38-43-PM
sen experimenterade jag helvilt med en pepparkaka i pannan och ett rosa filter med massor av bokeh
Lomogram_2013-12-26_08-54-02-PM
discolampa i mörkt rum
Lomogram_2013-12-28_07-26-40-PM
jösses vad glamorös man kan se ut med en bra kameravinkel och filter! 🙂
Lomogram_2013-12-28_07-38-41-PM
dubbelporträtt med hjälp av en spegel på ett hotellrum
Lomogram_2013-12-29_07-10-30-PM
genom julgranen
Lomogram_2013-12-29_08-47-09-PM
ljusslinga i håret, taget underifrån med matsalslampan som en blomma ovanför
Lomogram_2013-12-30_05-22-15-PM
motljus
Lomogram_2013-12-30_05-28-30-PM
testade hur ljuset från datorskärmen speglade sig i mina ögon
Lomogram_2014-01-01_09-07-25-PM
helt plain efter badet med ett randigt filter. Filter är grejen det när man vill dölja eksem plus funkar bra på mej som i stort sett alltid är osminkad

(Några dar fattas, det är dom dagarna som jag blev feg och tänkte slänga det här inlägget i soptunnan! )

11 kommentarer

  1. Sikke nogle spændende billeder af dig. Jeg synes du ligner en helt ung og meget tænksom pige. Jeg kan slet ikke forstå at du virkelig kan have en alder hvor du har været mor så længe.

    Dine tanker om ikke at genkende dig selv kan jeg godt genkende. Jeg har altid haft det sådan og det er bare blevet mere udtalt efter at jeg har fået børn. Spændende at se om dit projekt gør noget ved din selvopfattelse.

    • Tant Ninette

      tak Marina! 🙂 Jeg bliver altså 40 i april, så måske er lige dette netop det perfekte projekt til det år hvor man bliver 40!

  2. Wow! Så coolt! Så snyggt och så vacker du är! Skulle så gärna hänga på (går att vara kaxig i soffan under en pläd), men är ju anonym på min blogg. Dock blev jag så inspirerad att jag genast tänker göra det ändå, en i veckan, och sen göra en fotobok till mig själv av dem! Kanske något för din man? En coffe table book med den han tycker är snyggast!

    • Tant Ninette

      Vilken jättebra idé! Måste genast förbjuda maken att läsa kommentarerna på det här inlägget – superbra idé till bröllopspresent eller julklapp eller nåt, tack! och jättekul att du också vill anta min utmaning! 🙂

  3. Fina bilder! Lite av ”voimaannuttava valokuvaaminen” tanke i dem. Gick en sådan kurs förra våren o tanken var att börja fota enligt det, men har glömt bort det vardagsrumban. Fick lite inspiration att ta tag i projektet igen : ) Ha det gott!

  4. Vilka underbara bilder!

  5. Jag har en kompis som är fotomodell och i verkligheten utan smink ser hon inget speciellt ut men Gud vad kameran älskar henne.
    Själv tycker jag att jag blir ful på foton och ser bättre ut på riktigt.
    Vi kvinnor är petigare än män. Jag känner många män som tycker de är fantastiska med gubbmagar och allt men få kvinnor som ser sina positiva sidor istället för de dåliga. I allmänhet är vi väldigt bra på att klanka ner på oss själva och vårt utseende.
    Så fota på du. Se dina vackra sidor och visa dem för oss, så hoppas jag många kvinnor vågar visa sig för dig.
    God fortsättning//C

  6. Tjusiga bilder på en tjusig kvinna 🙂 Jag tror att självporträtt kan vara ett riktigt bra sätt att jobba på sin självkänsla. Tror att vi själva är den som är hårdast i omdömet av det egna utseendet. Genom bilder får vi möjligheten att se på oss själva så som andra ser oss. Jag har börjat lära mig att känna mig bekväm både framför och bakom kameran men det har onekligen tagit tid. Kramar Liza

  7. Liker sånne innlegg som får meg til å tenke. Ja, for det får det! For et eller annet sted i hodet mitt sier en stemme at sefies er selvopptatt og huff og huff. Men når jeg leser det du skriver, så ser verden litt anderledes ut. Litt vakrere!

  8. Tycker mycket om dina tankar om sin egen självbild. Så kritisk man kan vara och kanske det är bättre att ha ett mjukt filter när man ser på sig själv.
    I mina ögon är du jättefin.

    Framöver ska jag försöka ta någon bild på mej själv. För mej känns det som blomningen är på det vissna stadiet. Utanpå.

    Kram Lissen

  9. Pingback:ni blir bombaderade med.. | Vardagspärlor

Lämna ett svar till Tant Ninette Avbryt

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *