6. Hepp! Dagens boktips

Dagens boktips är en av dom bästa böcker jag vet – Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry

Saint-Exupéry var en exentrisk flygare i början av 1900-talet som använde sin tid uppe bland molnen till att fundera på stjärnorna och livet och vad som är viktigt här i livet, och som skrev en av världens mesta best-sellers – Lille Prinsen. Boken handlar om en pilot som kraschar i öknen, nånting som författaren själv var med om, men fortsättningen är en enda lång filosofering om meningen med livet med hjälp av lille prinsen, hans ros och en räv.

Boken är på ytan en barnbok och riktar sig till alla barn, också bland oss stora som kanske har kvar lite av att vara små inom oss, och kan läsas precis lika bra när man är 10 som när man är 40! Själv mötte jag Lille prinsen första gången när jag gick i lågstadiet och våra lärare tyckte att det hörde till allmänbildningen att känna till denna franska klassiker. Jag blev fascinerad av boken och den har levt kvar i mitt minne ända sen dess. Så en dag i höstas råkade jag nämna den för några vänner som inte hade nån aning om vad det var för bok jag snackade om. Jag berättade det för maken som inte heller kände till boken, och då slog det mej att det där som man räknar allmänbildning – det förändras, och det som var nånting alla kände till i just min skola på 1980-talet är inte nödvändigtvis nånting som alla andra också känner till så jag tänkte att nu berättar jag här också på bloggen om den här fantastiska lilla boken så kanske nån mer också lär känna Lille prinsen och blir lika berörd som jag.

Av nån anledning har vi inte ett exemplar av Lille Prinsen hemma hos oss så jag gick till biblioteket och lånade ett ex. Sen hem och läsa, och när ungarna kom hem undrade dom varför mamma satt där och grät. ”Det är för att jag har läst en så bra bok!” sa jag, och sen när dom små hade somnat satt jag och läste den högt för maken och vår 10-åring. Båda gillade boken, men på helt olika sätt. Precis så som mitt 10-åriga jag gillade den på annat sätt än mitt snart 40-åriga jag.

Jag och maken var båda alldeles tårögda av slutet, som utan att avslöja alltför mycket går att läsa på ett sätt när man är vuxen och ett när man är barn och båda två om man är riktigt skicklig med barnasinnet i behåll.

10-åringen tog med sig detsamma som jag gjorde när jag var 10 år gammal – att stora kan vara så himla konstiga ibland, och inte se världen bara för att dom är så inställda på att se bara det dom håller på med just nu. Att en teckning såklart är en boaorm som har svalt en elefant!

Själv kände jag mest att dom här orden berörde mej djupast:

”Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen”

Sen dess håller vi på och snackar här hemma om att vi tämjer varandra, och genom att tämja varandra blir vi nånting helt annat än alla andra rosor i rosengården. Vi blir unika, och det gör ont när vi försvinner, för det är så det gör när man har tämjt någon.

”Det är därför att du har skött om rosen så länge som den har så stort värde för dej”

För vem som helst annan är det en anonym person i tidningen som hamnat ut för en olycka, ett nummer i statistiken, någons mormor, någons hamster, någons ofödda barn – men för den som har skött om den så länge, som har tämjt den och blivit tämjd av den, för den personen har den  stort värde.

Det finns nästan ingen bättre bok att rekommendera tycker jag! Genom enkelt språk och enkla bilder och ord och bilder som talar till hjärtat lyckas Saint-Exupéry säga det som vi mänskor har känt till så länge vi nånsin har funnits, men som vi ibland glömmer bort när vi blir stora – att det som är viktigt i livet är osynligt, att det gör ont när det försvinner, men det är värt att bli tämjd ändå oberoende av hur kort tid på jorden man har tillsammans. Att någonstans däruppe bland stjärnorna går den Lille prinsen och vattnar sin ros, om vi bara väljer att tro på det. Och att en ros är en ros så länge den är någon annans ros, men sen när den är din ros – då är den unik!

 Bloggutmaning – En bloggrubrik för varje dag i januari 2014