Kyrkogårdslugn

Jag älskar kyrkogårdar! Har gjort det så länge jag kan minnas. Några av mina allra första minnen är av hur jag gick med min mamma och min lillebror över kyrkogården och tittade på alla gravarna, och mamma berättade vad det stod för namn på en del och vi stannade alltid lite extra på en grav med en liten ängel till minne av ett barn som hade dött. Vi gick ofta genom kyrkogården här i Pargas, för vi bodde på ena sidan om kyrkogården och centrum av staden var på andra sidan, så det var en bra plats att gena. Ibland gick vi till min mormorsmors grav, hon som jag har fått mina mellannamn efter, och jag brukade fantisera hur hon var min speciella skyddsängel. Jag kom inte alls ihåg hur hon var som person, i mina minnen var hon bara en gammal tant som gav oss barnbarnsbarn ananaskarameller ibland, men i min 5-årings fantasi blev hon till en skyddsängel som jag kunde prata med när jag var ledsen, som skyddade mej när det var jobbigt. Hon hade ju ett så fint namn, så det var väl klart att hon skulle vara just min skyddsängel då?

Kyrkan var den vackraste byggnaden i hela världen. Ibland smög min mamma och jag oss in i kyrkan när det var ett bröllop och så såg vi när dom gifte sig och det var så stämningsfullt och speciellt att få sitta där med sin mamma och njuta av alla vackra bilder i kyrkan och av den vackra bruden. Sen gick vi via kiosken och köpte lösgodis, billiga såna som kostade 1 penni styck och dyrare såna som kostade upp till 50 penni. Det var nånting så extra över att få gå från den där glansbildskyrkan till godiskiosken (Ritvan grilli, dvs Ritvas grill, eller Ritt van Grilli som jag trodde den hette, typ som Joachim von Anka) och sen få välja en godis ur den godisburken, två godisar ur den och så vidare. Åh, vilken lycka det var för en liten flicka!

När jag gick på ettan hade vi alla som uppgift i klassen att rita ett ställe som vi tyckte var vackert, och för mej var det ingen tvekan – det vackraste ställe i hela Pargas var för mej kyrkan. Efter alla dessa år känner jag fortfarande samma sak, jag njuter när jag går över kyrkogården och tänker tillbaks på alla vackra minnen jag har därifrån. En sån dag som idag när man minns dom döda kan vara en mörk och dyster och ledsam dag, och det har det varit ibland för mej, men det är det inte längre. Nu går jag där och tänker på alla som jag känt som ligger begravda där. Nära släktingar, avlägsna släktingar, vänner, bekanta – en massa mänskor som har varit med och format mej. Jag tänder ett ljus och tänker på denna dag, Alla Helgons Dag, som för mej kändes som att den hade fel namn när vi inte precis firar några helgon i lutherska kyrkan, men så kom jag att tänka på att i stället för att byta namn på högtiden så kan jag ge namnet en ny betydelse. För alla dom där mänskorna, med alla sina fel och brister, med alla gräl och allt groll och allt jobbigt, dom hade alla också nånting fint och bra och positivt att ge åt mej. Dom gav mej en bra barndom, dom gav mej kärnan i mej själv, som är en stark och varm och trygg kärna som jag aldrig vill vara utan, och den är jag så tacksam över! Så dom är mina helgon, dom har varit med och gjort mirakel i just mitt liv, precis så som andra nära mänskor är mina mirakelhelgon just nu. Som jag hoppas att jag är i mina nära och käras liv jag också.

En dag kommer kanske min aska också att finnas här på den här kyrkogården, helt anonymt, och kanske dom som finns kvar och minns mej ibland tänker en tanke och höjer en skål och är glada över att just jag levde. För det är jag, när jag går där i mörket och ser på alla ljusen som så vackert symboliserar alla gångna själar – jag är glad att jag lever, jag är glad att jag har så många fina minnen och att jag hela tiden får många många fler minnen som värmer i höstmörkret.

I stället för att gråta där på kyrkogården och bara sakna eller misströsta, så går jag från kyrkogården med en stor glädje!