När jag var liten hade jag ett pussel som jag älskade! Jag lade det här pusslet så många gånger och blev så glad varje gång över bilden, men till sist under åren försvann flera delar och pusslet slängdes bort.
Häromdagen gick jag på lokala Missionsboden (a.k.a. Pargas-Stockmann!) och titta vad jag hittade – mitt favoritpussel (och det kostade hela 20 cent till på köpet) i perfekt skick med alla delar och allt!
Jag och barnen tog genast och lade pusslet och vi hade jätteskoj tillsammans. Jag berättade hur jag lade det här pusslet när jag var liten, för jag hade ett visst mönster alltid när jag gjorde det. Först började jag med ramen på vilken det stod nån spännande text.
Jag tycker fortfarande texten ser spännande ut! Det står typ Unicef-pussel, Barn som leker på olika språk. I mina minnen var pusslet fullt med stora färggranna blommor och en djupblå himmel och på en blomsteräng fanns det en massa barn med olika hudfärger som dansade tillsammans.
…fast nu när vi såg pusslet på nytt på riktigt så såg det inte riktigt ut som jag kom ihåg det! Det var inte så värst många hudfärger representerade (vilket inte stör mej det minsta – vita mänskor är överrepresenterade som det är, och hudfärgen på bilden är mer majoritetshudfärgen världen över tänker jag) och alla barnen var ju flickor! nånting som jag aldrig någonsin reflekterade över.
Det var så roligt att stöta på en sån här gammal vän igen efter alla år, och härligt att pussla tillsammans med mina härliga barn som alla älskade både pusslet och att höra gamla minnen och att vara tillsammans med mamman och ha det mysigt!
Jaa, jag älskar Unicefs saker (de flesta i alla fall) det här pusslet var riktigt härligt
Vilket fynd! Kul med barndomsminnen. Barn och vuxna upplever nog bilder olika och registrerar nog inte allt sådant som man gör som vuxen