Blodsband

När jag var liten växte jag upp med en känsla och en tanke att blodsband var dom starkaste banden i världen och det bästa som fanns och en ständig källa till lojalitet och kärlek och grundtrygghet. Jag hade en stark och omfamnande familj och släkt och min stora källa till styrka var att jag visste att vad som än hände så hade jag min familj och min släkt bakom mej. Jag gjort med andra ord ett grundläggande logiskt tankefel som görs av miljoner andra varje dag – jag såg två saker som gick hand i hand (gener och kärlek) och trodde att dom automatiskt hängde samman. Jag trodde att lojaliteten och kärleken och allt det där positiva berodde på att vi hade gemensamma gener.

Sen växte jag upp och fick en dag veta Familjehemligheten (som alla känner till, men ingen pratar om). Det visade sig att jag inte hade så många gemensamma gener med en del av släkten som jag hade trott. Mitt  tankefel blev plötsligt så tydligt – det var inte alls generna och blodsbanden som höll oss samman. Det var närheten ,att vi umgicks ofta, att vi hälsade på varandra på födelsedagar och namnsdagar och hade en gemensam sommarstuga och pratade och skrattade och grälade tillsammans. Att vi var tillsammans och hade ömsesidig respekt och kärlek och lojalitet mot varandra.

Sen gick det några år igen och saker och ting förändrades. En vacker dag insåg jag att min familj och min släkt inte längre var det som jag trodde den var när jag var liten. Mitt ursprungliga tankefel var så långt från sanningen som man kan komma. Vår familj, vår släkt, det är inte alltid dom som vi delar gener med – det är dom som ställer upp i vårt och torrt, kommer och fixar saker och hjälper till när det behövs, som bor i olika länder och ändå finns där för en, som man träffar kanske nån gång i året och så är det ändå som att fortsätta precis där man slutade förra gången.

Blodsband i litteraturen och filmer är ofta dom starkaste banden, så jag är helt klart inte den enda som har gått på den här myten. Man behöver inte analysera särskilt mycket historia för att se att blodsband både betyder otroligt mycket för folk (t ex alla kungaätter som har haft fullt sjå att se till att deras avkomma får ärva tronen/föräldrar som lever genom sina barn och styr deras hobbyn och liv så gott dom kan) och samtidigt otroligt lite (t ex alla kungliga som tagit livet av sina egna släktingar för att kunna få större makt eller andra anledningar, både i modern tid och i antiken/föräldrar som tar livet av sina barn). Naturen är inställd på att saker och ting skall föra sina egna gener vidare, men vi som är socialiserade mänskor kan tänka mer än så och för oss behöver inte naturen och våra mest djuriska sidor vara dom som styr oss mest. Vi kan välja, blodsband  eller kärleksband.

Min dotter och jag & min far och jag – en del gemensamma gener, andra inte alls, men ändå är vi familj!