Jag har en grej på gång till ungarnas nya rum och till det behöver jag vykort. Många många vykort. Min mamma råkade lägligt ha en hel massa högar fulla med vykort på sin vind, så nu har jag fått botanisera i dom och haft en hel del kul till på köpet.
Bland vykorten fanns den här hälsningen – en lapp som min mamma skrev åt mej nån gång när jag gick på ettan eller tvåan. Min kompis och jag kom tydligen ensamma hem från skolan och sen drog vi ut och åkte ”rat kelke” (rattkälke) och skrev en egen hälsning på baksidan av kuvertet. Lite kul att mamma har sparat lappen, hon tyckte nog det var kul när jag skrev den misstänker jag! på samma vis som jag sparar en del av ungarnas lappar.
Bland högarna med vykort fanns också dom här sommarbilderna, som min pappa tydligen har haft med i nån fototävling i fotoklubben som han var medlem i. Till vänster är jag och mina morföräldrar på sommarstugan och plockar sten. Till höger sitter min mamma och virkar i en gunga och jag hänger över kanten på gungan.
Sen dök dom här vykorten upp. Dom väcker minnen, minnen från 6:an i lågstadiet. Det undre kortet ritade jag och det trycktes upp och såldes inför vår klassresa. Det andra kortet köpte jag på just den klassresan och det hängde på min vägg under hela högstadiet. Det var så fint tyckte jag med rött och guld till och med! Sen när jag studerade till lärare i Vasa så skickade jag just det kortet till mina föräldrar.
Kebnekajseminnen fanns det också. Det här kortet skrev jag dagen innan vi skulle bege oss upp till toppen och precis dom där vyerna såg vi. Och rutschade ner – det gick fort!
Sen var där en del Danmarkskort också. Alltid nu och då var det nån som åkte till Danmark, till Köpenhamn och Hilleröd, och skickade hem fina vykort.
Dom här fina korten fick jag när min pappa var i Atlanta. Oj, vad fina klänningar flickorna på korten hade! Gissa om jag också ville ha en krinolin efter att ha sett dom här bilderna!
Det här kortet var rätt kul, och berättar lite nåt om hur långa resor min pappa var på när jag var liten. Det här kortet skickade min morfar till min far när han var på resa i USA.
”Vi väntar Dig hem före midsommar. Mange Hilsen” – det heter frankofil om man älskar allt franskt, heter det danskofil när man älskar Danmark? Danskofiler var i varje fall mina morföräldrar och jag med!
Sen var det det där med dåligt minne. Plötsligt dök det upp ett kuvert med en massa såna här lappar. Det är jag som har skrivit dom, antagligen nåt tag när jag gick i högstadiet, och jag har för mej att jag hade jättekul när jag skrev dom, men vad i hela fridens dar är det där för slags lappar? Vad i all världen är det jag syftar på? Varför skrev jag dom överhuvudtaget? Tydligen var dom viktiga att spara på som minne av nåt, men när jag helt har glömt bort vad det var så funkade det inte sådär jättebra precis!
På samma vis gick det med en liten ask som jag sparade på sen högstadiet. Jag minns precis hur jag satte den lilla rosa asken i en större ask med minnen och tänkte att när jag ser på den här asken (som innehöll några videkissor) skall jag alltid komma ihåg XXX. Bara ett problem – jag har ingen aning vad det där XXX var som jag skall komma ihåg! Jag slängde bort den asken för ett tag sen, ett lite roligt minne blev det ju ändå – ett minne av hur dåligt minne jag har!
Sen till sist denna lilla påskhäxa som jag precis minns att jag har gjort. Jag var jättestolt när jag fixade henne! Ett riktigt interaktivt påskkort som jag höll på och ritade på och klippte och grejade en lång stund.
Det är verkligen kul att botanisera bland gamla vykort och hitta både väntade och oväntade minnen! Snart skall dom bli till nya minnen, minnen som mina barn gör tillsammans i sitt nya rum.
Härligt med gamla minnen.