Denna dagen, ett liv. Och alla andra dagar också!

Ibland glömmer vi bort saker och ting. Vi om-berättar hela tiden vår historia och varje gång vi tar fram ett gammalt minne så ombearbetar vi det utgående från den person vi är just nu.

Ibland glömmer vi därför bort saker och ting och skapar helt nya minnen.

imgp7694

Plötsligt dök det upp en länk i min Facebookfeed som fick mej att komma ihåg varför jag ville bli psykolog!

imgp7953

När jag gick i gymnasiet bad jag min psykologilärare om boktips och ett sånt boktips var Viktor Frankls ”Livet måste ha mening”. Såhär sett i backspegeln var det precis i det ögonblicket mitt liv kurvade åt ett annat håll än jag var på väg. Innan tänkte jag mej något konstnärligt, att bli inredningsarkitekt eller nåt, men efteråt hade jag utan att jag insett det ändrat riktning i mitt liv.

Jag ville ha en mening med mitt liv och den meningen var att hjälpa andra.

Sen kom vuxenlivet emot och jag lyssnade för mycket på omgivningen som sa att jag var naiv. Jag fortsatte trots det att hjälpa andra så gott jag kunde, men på andra sätt än jag hade trott.

imgp8448

Så dök den då upp i min Facebookfeed, länken som gjorde att mitt liv på nåt sätt gick hela varvet runt. Att cirkeln blev sluten.

Utan att jag märkte det föll pusselbitarna på plats.

Min tonårshjärna visste mycket mer än min framtida vuxenhjärna!

Jag visste redan då vad jag ville bli i livet – nöjd med mej själv. Och det var det som jag behövde hålla fast vid!

Inte konstgjorda ambitioner som omgivningen försöker pracka på alla människor, utan det där som tonårshjärnan ville. Att hjälpa andra och på det sättet bli nöjd med mej själv. Att vara en del av familjen och samhället. Att hitta mening i mitt liv och i det jag gör, vare sig det består i att ta hand om mina barn eller att skriva om svåra saker på min blogg så att jag på det sättet hittar mening i dem.

imgp8290

Neuropsykiatern Dan Siegel sa annat bra också i sitt snack (kolla upp det här – scrolla fram till Dan Siegel). Bland annat om hur få människor kommer till en terapeut med en skräck över var de befann sig innan de föddes. Och om hur vi upplever tiden lineärt, men varje stund innehåller alla möjligheter. Det som har varit finns kvar nånstans – vi kan bara inte uppleva det eftersom vi upplever tiden lineärt.

 

Dan Siegel har varit med och skrivit den bästa boken som man behöver som förälder – The Whole-Brain Child

The Self is Not Defined by the Boundaries of Our Skin

”When we help others, we all win”

On the power of harmony, cultivating “mindsight,” and why you should learn to think more like a teen:.

”there’s no reason you have to choose between doing the things you enjoy and helping others”

 

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Fördelarna med att bo i sitt nya ”barndomshem” – det blir lite extra magiskt!

003 (2)     128 130

 

En gång när jag var liten trodde jag på magi. Eller många gånger. Riktigt riktigt många gånger, ända tills min hjärna hade mognat vare sig jag ville det eller inte, och jag med den, och det var slut med allt magiskt tänkande.

Jag var liten och satt i fören av en båt och såg hur min skugga speglades i vattnet, och från min skugga lyste det strålar åt alla håll där båten bröt vågorna. Jag var havsdrottningen, och jag hade speciella krafter som nu först uppdagades när jag satt där i båten och gled över vattnet.

Jag hade en magisk sten och man kunde ta bort vårtor och sår med den. Så hade släktens gamla gummor sagt åt mej, eller kanske dom mest hade pratat om bomullssnören och att knyta en knut runt vårtan och gömma den under en sten, men jag tyckte min lilla runda sten såg så magisk ut så den skulle säkert funka utan trådar och gömmor.

Jag satt framför krubban som jag hade radat upp och gjort stjärnor i soten i den öppna spisen, och jag tänkte att om jag koncenterar mej riktigt mycket så kanske, kanske världen kan bli lite mindre farlig, lite mer snäll, lite mindre krig. Kanske dom har rätt, dom vuxna att om man ber riktigt ordentligt och snällt så blir världen annorlunda?

När jag var liten kunde vuxna ibland läsa ens tankar och det var lite magiskt det också. Sen kunde dom plötsligt inte läsa några tankar alls, och magin försvann bit efter bit. Till sist hade jag också en sån där vuxen hjärna och jag glömde nästan bort hur det kändes att leva i en värld med magi.

126
Nu har min hjärna börjat trolla med mej igen, för trots att jag ibland inte minns vad jag gjorde igår, eller vart jag lade nycklarna så minns jag helt plötsligt den magiska värld som fanns när jag var liten.
Jag minns hur det kändes att leva i en värld av jättar, mäktiga jättar som var både kärleksfulla och lite skrämmande ibland. En del av dom där jättarna var fullständigt oberäkneliga och dom var man lite extra rädd för. Andra kunde förvandlas till en varm kram, till en människa som helt plötsligt var på ens egen nivå och som såg en i ögonen och som bara sa kärleksfulla saker till en. Jättar och jättemöbler, för stolarna var enorma på den tiden och bordet var högre än jag själv.

Med min vuxna hjärna vet jag varför jag minns så mycket helt plötsligt, för jag har lyckas återskapa min magiska barndomsvärld i mitt hem, med nästan samma bord, nästan samma stolar, och framför allt den här hösten – med samma magiska ljus, och till och med ibland med glada barn som leker som vi gjorde när jag var liten. Men min barnhjärna och jag vill inte veta nånting sånt, vi vill tänka på vårt eget sätt, så vi har kommit fram till att det var nåt helt annat som hände.

Någon sade: simsalabim, någon använde ett trollspö och en trollformel och vips fanns alla barndomsminnena där!

och en liten gnutta mer magi i mitt liv.
015

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Om rasism och föräldrars ansvar

Finns det rasism eller ej?

Som jag ser det finns det två sätt att förhålla sig till rasism och särbehandling när man själv har barn av annan hudfärg än man själv:

–  att le lite åt det och lära barnen att det inte är så farligt att bli kallad för elaka saker (för då är dom ju inte elaka), att härda ungarna

–  att förklara åt barnen att det är elakt att säga så, att dom inte behöver acceptera att bli kallade elaka saker eller särbehandlade och att lära att deras föräldrar står på deras sida ingen skillnad vad som händer

Nr 1 utgår från att det är skillnad på rasism och rasism, och det är inte så farligt att bli kallad för elaka saker om föräldern med sitt beteende visar att det inte är farligt. Nr 2 utgår från att det finns rasism i samhället, och den kan ta sig olika uttryck, men den är lika jobbig för barnet att bli utsatt för rasistiska uttryck som precis all annan sorts mobbning/ särbehandling (som t ex att få höra att man är tjock, för smal, underlig, annorlunda – ja, allt som sticker ut från normen)

Min premiss är att det finns rasism i vårt samhälle. Det är här mina och andras åsikter går isär, för det finns en del som av nån anledning inte vill acceptera att rasism förekommer, och det är precis av den anledningen som jag är så glad att det äntligen förekommer en debatt om det i både Sverige och Finland. Om ens första premiss är att det inte finns rasism så blir det mycket svårare att göra nånting åt saken. Steg ett i problemlösning är att definiera problemet, och om man inte ens inser att man har ett problem så kan man aldrig komma vidare och hitta en lösning.

Jag utgår alltså från att rasism förekommer. Barn behöver lära sig hur de skall hantera rasism när de blir utsatta för det. Barnen behöver ord för rasism, behöver få prata om det hemma så att de har ett lämpligt ordförråd när behovet uppstår i skolan och med kompisarna. Egentligen tycker jag det här är nånting som alla barn behöver lära sig, för det handlar ju om att man skall respektera andra och respektera olikheter, vad dom än består av.

Det är inte sagt att barnen själva kommer med frågor kring rasism – det är föräldrarnas sak att prata om det, precis som det är vår sak att prata om barnens ursprung, traumor och allt annat viktigt i våra barns liv. Man kan inte ge barnen ansvaret att starta alla såna diskussioner, men man kan respektera om dom inte vill snacka om det just då när föräldrarna kommer med sin input. Det  gäller att ge öppningar, visa att man vågar prata om såna saker i denna familj precis som när det gäller alla andra saker som är jobbiga. Om inte föräldrarna visar att dom är öppna för att prata om jobbiga saker, kommer barnen inte heller att ta upp såna saker med föräldrarna.

Att prata om rasism är lite som att prata om sex. Det är alla föräldras ansvar att lära sina barn att vara ansvarsfulla och respektfulla mot sina egna och andras kroppar. Det är inte det lättaste för föräldrar att prata om, men det är nödvändigt.

Det gäller att ta fatt i vardagssituationer som kan ge upphov till givande diskussioner

 

Det här är jag inte ensam om att tänka – det finns en hel stor mängd med litteratur om detta med rasism och hur man skall prata med sina barn om det, och en jättebra text hittar du här: Transracial Parenting in Foster Care and Adoption. Strengthening Your Bicultural Family

Citat från texten ovan: ” I often felt crazy, doubting my perceptions of racist situations, because I was told I was being ”too sensitive” and ”too serious.” At some point I gave up trying to talk to my family about what I was going through, and resigned myself to expecting less in the way of support and understanding from them. I felt alienated from my family and friends, and totally alone as the only person of color I knew who was coping with a racist reality.”

En del tycks tro att barn inte får god självkänsla om man påpekar att folk beter sig rasistiskt mot dom. Newsflash – man kan få god självkänsla och ändå veta om att folk beter sig rasistiskt. En god självkänsla består inte i att växa upp i en bubbla av godhet och alla bara smilar mot en och regnbågar dyker upp och enhörningar hoppar omkring. En god självkänsla uppstår när ens föräldrar ser en och accepterar en som den man är och älskar en som den man är.  Att berätta för sina barn att man tycker om dom just som dom är, med sin ljusa/bruna hud , med sitt raka/lockiga hår eller vad det nu är. Med alla fel och skavanker, just för att dom är dom dom är.

Nolltolerans när det gäller rasism.

Det finns två grundläggande känslor hos människor. Skuld och skam. Skuld är när man har en bra självkänsla och känner skuld över nånting man gjort. Man tar inte åt sig om man får en utskällning, för man vet att det är själva handlingen som är problemet, man själv är en bra individ som föräldrarna älskar. Skam uppstår när man känner att det är jag som är problemet, det är jag som är fel som ingen älskar.

Om man inte affirmerar sina barns känslor utan i stället upprepade gånger säger ”dom menade inte det” eller ”nu är du nog lite väl känslig” så kommer barnet att känna skamkänslor, och inte lita på sina föräldrar. såna kommentarer skapar lågt självförtroende. Vem skall man sen lita på, om till och med ens egna föräldrar säger åt en att det man känner är fel, att det bara är att skaka av sig elaka kommentarer?

Ett annat problemområde är särbehandling. Många som tillhör majoritetsbefolkningen uppfattar det inte som nånting jobbigt att de vänder sig mot barn som ser annorlunda ut (speciellt om det är tydligt att föräldrarna ser ut som majoriteten) och kommenterar deras utseende. Dom tycker ju bara att dom är snälla när dom säger hur söta ”såna där” är eller vill röra deras hår.

För att citera Sandra: Så länge man jobbar på sin egen osäkerhet för det som är annorlunda, är man mycket försiktig med vad man säger. Jag tror det är därför jag så ofta får höra att bruna barn är så otroligt mycket sötare än vita barn. Folk känner att de måste säga någonting då de ser mina barn, för de är rädda för den pinsamma tystnaden som det första mötet kan innebära och vill poängtera att de gillar läget.  Sandra snackar om att det blir en motreaktion när man möter nån som sticker ut och är annorlunda och man är ovan att hantera läget, och beter sig kanske inte alltid precis så som man i efterhand hade önskat. Det här är nåt jag kan förstå, det är ett mänskligt beteende helt enkelt, men mitt jobb som förälder är inte att hela tiden gå runt och ha överseende för alla vuxna i vår omgivning som just då inte kom på nåt smart att säga – min roll är att stå på mina barns sida i alla situationer. Mitt jobb är att visa nolltolerans mot rasism.

Att lära ut gränser

Det är vår sak som föräldrar att dra gränserna här och låta våra barn förstå att det är okej att säga åt främmande tanter att dom inte får röra deras hår. Som min man sade till ett av barnen på HVC-mottagningen en gång: ”Tycker du det är obehagligt när den här främmande tanten talar till dej så här?”. Tanten var lång i synen och tog kanske illa vid sig, men vårt barn fick en känsla av att pappan stod på barnets sida och uppmärksammade barnets känslor (barnet var rädd för damen och det såg pappan). Jag brukar säga ”alla våra barn är vackra” när någon kommenterar våra afrikanska barns utseende, speciellt om det är främmande personer som kommenterar det och specifikt syftar på våra afrikanska barn. ”Du menar säkert afrikan/brun/mörkhyad” brukar jag säga om n-ordet dyker upp, eller ”du menar säkert biologiska syskon” när det snackas om riktiga syskon eller ”alla min mans och mina barn är syskon till varandra”. Det brukar få tyst på dom flesta diskussioner (men inte alla).

Det är viktigt att lära sina barn gränser. Ibland finns en tendens att tycka att adoptivbarn är allas ägodelar. Det är så intressant att få veta allt om deras bakgrund och hur det kom sig att dom blev adopterade, så folk tänker inte alltid på att det är känsliga saker som man kanske inte vill diskutera med vem som helst. Jag inbillar mej att det där liknande om man har ett synligt handikapp eller annars sticker ut i samhället. Man blir nån slags mini-kändis som det plötsligt är fritt fram att fråga en massa saker av. Jag brukar göra ett tankeexperiment och byta ut mej själv mot en svart kvinna – skulle en svart kvinna få samma frågor? Oftast tror jag att svaret är nej på den frågan. Som adoptivförälder vill man kanske inte diskutera sina barns bakgrund med vem som helst när som helst, precis som våra barn säkert inte vill prata om sina traumatiska historier med helt främmande personer (för alla adoptivbarn har varit genom det värsta trauma ett barn kan vara med om- att förlora sin mamma). Vem skall vara förebilder för våra barn om inte vi föräldrar? Det är vår sak att sätta gränserna och visa för våra barn att det är okej att sätta gränserna. Man behöver inte ens var ohövlig, det räcker med ett kort ”det är privat”.

Man gör inte sina barn en tjänst genom att lära dom att blunda för problem. Det enda man lär ut i så  fall är hur man lever i en illusion, och det är inte hållbart i detta samhälle. Förr eller senare dyker det upp nånting som krossar illusionen, och då har barnet inte de verktyg det  behöver för att hantera de känslor som uppstår då. Det är mycket bättre att lära sina barn att hantera sina känslor från första början, att hantera också de svåra känslorna. På det sättet får man en god självkänsla och blir rustad att klara det mesta här i livet.

Jag är inte förresten på nåt sätt ute efter att omvända folk med mina texter om rasism. Jag är medveten om att jag i många fall talar för döva öron, men jag vänder mej till såna som är som jag var tidigare, dvs såna som kanske inte har tänkt så mycket på saken i frågan och som kanske i okunskap har sagt och gjort dumheter som inte var illa menade, men som ändå blev lite fel. Och som nu när dom vet bättre också agerar på ett annat sätt. Jag minns hur vi berättade rasistiska vitsar på skolgården när jag var liten, jag har själv deltagit i hur många korkade saker som helst. Det var då det, nu vet jag bättre och då går jag inte runt och håller fast vid min rättighet att kalla saker och ting för sånt som jag lärde mej som liten nu när jag är vuxen och vet att det sårar mänskor.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag :

I’m chocolate, you’re vanilla: Raising Healthy Black and Biracial Children in a Race-Conscious World

Twenty Things Adopted Kids Wish Their Adoptive Parents Knew

Does Anybody Else Look Like Me?: A Parent’s Guide To Raising Multiracial Children

För varje dag som går dyker det upp fler artiklar som visar på hur barn blir utsatta för rasism i Finland, i vissa fall det som en del kallar för ”vardagsrasism”, i andra fall sånt som inte ens rasismförnekarna kan förneka är rasism som t ex våld. Här är ett par såna artiklar (endast på finska):

Lapset kärsivät rasismista Suomessa: ”Valitettavan yleistä”

Teit sitten pennun ulkomaalaisen kanssa

Näkökulma: Lottovoitto on lunastettu

 

Äntligen! En vettig rasismdebatt, och på båda sidorna av pölen dessutom

Den senaste tiden har det först i Sverige och sen i Finland pågått en debatt om rasism, och närmare bestämt om det finns rasism i våra länder eller inte. En del med mörkare hudfärg har nämligen hävdat att det förekommer rasism, andra (vanligtvis vita arga män) hävdar att nä, det finns inte rasism och våga inte kalla oss rasister för vi är inga rasister och det är en lottovinst att  vara född i våra Finland och Sverige har alltid varit världens moraliska samvete,  så man skall bara vara tacksam över att man bor i så fina länder med så fina medvetna medborgare och inse att här finns det inga rasister!

Det är som om en del mänskor tar det personligt att man konstaterar ett fenomen i våra samhällen eller i ett land, som om all kritik mot fenomenet i detta landet tas personligt. Fosterländskhet som gått lite väl långt tänker jag, som tycker att det att analysera sig själv och alla sina sidor är bland det mest mogna man kan göra som människa. Eller som samhälle eller land eller världsdel eller värld. Det är ett tecken på mognad tycker jag, att det äntligen börjar pågå en sån här debatt. För även om en hel del debattörer envist hävdar att sluta med den här debatten, det finns ingen rasism, så kommer det fler och fler motinlägg.

Bara för att  vi konstaterar att allt inte är fullständigt idylliskt i våra länder, så betyder det ju inte att våra länder är dåliga att bo i. Folk brukar ofta sen börja jämföra med mer kaotiska och despotiska länder, men jag tycker det är fullständigt irrelevant – om jag ljuger och medvetet gör en annan människa illa, så gör det mej inte till en mindre dålig person bara för att nån annan person dessutom mördar och slåss. Bara för att det finns länder med sharialagar betyder det inte att det inte finns rasism i Finland och Sverige. Men det är väl ett försök att styra bort diskussionen antar jag, när man tar till såna argument.

Äntligen, säger jag, till en stor del för att jag sen vi flyttade tillbaks till Finland har talat inför döva öron när jag har påtalat den ”vardagsrasism” som mina barn blir utsatta för. Nä, du överdriver, så hemskt är det ju inte, dom behöver bara lära sig att få bra självkänsla för sånt där kommer dom ju ändå att få höra hela livet och inte menar ju folk nåt illa med det. Dom är gamla- är bara små barn – har alltid sagt så – menar bara svart – fyll i vilken bortförklaring du själv tycker passar in. Och vadå, klagar du för att folk uppmärksammar dina barn och säger att dom är söta? eller tror dom är tvillingar? vadå, det är väl inte rasism eller särbehandling – sluta vara så överkänslig. Dina barn kan bli överkänsliga i sin tur, och sen tänka att det är nåt fel att bli kallad n-ordet så sluta nu överdriva (och vara en dålig mamma).

Äntligen finns det också i offentligheten folk som skriver om dom här sakerna! Folk som tror på vad jag säger och som också tycker det är ett problem.

Vi har inte så fläckfria samhällen som vi, den stora massan, länge har trott, utan det finns och har alltid funnits en samhällets baksida, en baksida som man kanske nu äntligen börjar uppmärksamma lite grann. Sen kan man kanske gå vidare och bli ett verkligt idealsamhälle, ett som uppmärksammar sina fel och brister och därmed också kan göra nånting åt dom. Vi lever definitivt inte i några fullständigt jämlika samhällen (tänk bara på löneklyftorna mellan könen, hur folk av olika sexualitet diskrimineras, hur ursprungsbefolkningen behandlas, hur folk med annan hudfärg än normen bemöts), men det kan vi göra om vi bara accepterar att vi inte är så o-rasistiska och o-diskriminerande som vi vill inbilla oss och tar den här debatten och lär oss nånting från den.

 

Några tänkvärda texter på finska och svenska:

Lasten kokemaa rasismia vähätellään – rasismin kieltävät usein ne aikuiset, joita se ei kosketa

Pelastakaa Lapset har även gett ut en jättebra pdf-bok som riktar sig till såna som behöver prata med ungdomar om rasism

”Menar du att du blir upprörd om någon säger n-boll” (min förkortning, jag vill inte använda det ordet på min blogg)

Jag hoppades att någon skulle försvara mig, men alla tittade bort…

Sandras text om engagemang

Det blir inte alltid som man tänkt sig – ibland blir det bättre

När jag inreder i mitt huvud blir det maskulint och stramt med udda roliga detaljer, men hur det nu är när allting sen verkligen inreds på riktigt så blir det både romantiskt och feminint!

Jag är nog mer romantisk än jag vill erkänna

Gillar såna här slitna gamla möbler, och speciellt såna här som har en historia. Det här är ett litet sött skrivbord som varit i makens släkt i flera generationer.

Trädgården dräller av romantiska växter. När vi planerar snackar vi sydfrankrike, stramt och lite medelhavsvibbar, men hur det nu än blir så lutar det ändå mer mot cottage och torparstil. Och vad är mer cottageträdgård än fingerborgsblommor?

I mitt huvud såg det ut på ett sätt – på riktigt blev det plötsligt en rostig gammal cykel, tomatplantor och vedhögar. Mycket bättre än jag hade föreställt mig!

Härliga sommar!

Plötsligt blev det sommar och blommor och varmt!

Himlen är härligt blå

Tänk, för bara några månader stod jag och såg ut över den här vyn och isen som täckte viken

Men nu är allt grönt och härligt

Känns verkligen att det redan är sommar!

Gratisnöje

Här kommer ett enkelt tips på lite gratis vardagsnöje – häng upp en discokula i taket och vänta tills det blir eftermiddag och solen skiner på den. Vips har man ett hög 3- och 4-åringar som har fullt upp att njuta av alla fina solkatter som dom hittar! 🙂

Fler fina presenter

Den här fina väskan fick jag av maken och barnen. Dom var alla så nöjda och glada med sin present, och jag med! Det enda tråkiga var att det bara är jag som får använda den – barnen vill också ha varsin sån här (och kanske maken också?? ;))

Kolla vilken fin liten muffins som hänger här! fast det heter väl cupcake så här i bloggvärlden 🙂

En jordgubbe finns där också. Härligt! Precis såna grejer som jag gillar – jordgubbar och tekoppar och så lite cupcakes (fast jag gillar bara att baka såna – äter själv endast choklad. Men det är så kul att baka!)

Den här fina påskkycklingen fick jag också.

och ett jättefint kort och fina blommor!

Det är nog riktigt roligt att fylla år!

Efterlysning: Var bor Snip egentligen?

Vi har en liten dispyt på gång, maken och jag, och den här gången hjälper det inte ens att googla 🙂 Så nu vänder jag mej till dej, kära läsare.

Känner du igen den här leken? Man håller i näsan på den andra och så säger man en ramsa och den andra svarar, och det låter så kul när den andra talar alldeles nasalt:

– Var bor Snip?

– i Västanvik

– Vad gör han där?

– värper ägg

– hur många kullar?

– skäpparna fulla

– Vilket får jag?

– Det rotigaste/finaste (rotigaste = mest ruttna, sämsta)

men

enligt maken bor Snip i ett dike, inte alls i Västanvik! och han minns inte vilka ägg det var som man får 🙂

Har du hört den här ramsan förr? Hur går den i så fall? Jag börjar tro att det kanske är nån åboländsk grej det här, som bara finns här i trakten. Lika kul är den alltid när man är liten och ens mamma/pappa/morfar väljer det rotigaste ägget och man får knipa hårt om näsan!

Fin liten bukett

Titta vilken fin liten bukett jag fick av min mormor! sånt här blir man glad av 🙂

Snart har vi nog egna blommor i trädgården också – snön smälter i rekordfart just nu!