10 things to think about when adopting

It’s more than 10 years since we adopted our younger children, and we have come such a long way. Here are 10 things to think about before adopting:

  1. Ethics

The adopting stage is completely different now than when we adopted, but I think still some things are true. When thinking about adoption – try to find the most ethical solution you can find.

Having a child is always a selfish option, no matter how you have that child. You do it for you, not for the child’s sake. Having a child through adoption is even more selfish, because there is always – always – a tragedy behind the adoption. And some agencies are not as ethical as one would want them to be. Do you want to parent a child and one day find out that that child had a mother and a father who wanted the child, but were tricked into giving it away? Sometimes there is even child trafficking involved with people kidnapping children and selling them to orphanages.

The adoption industry is just that – a market with buyers and sellers. I still think there can be ethical adoptions – we are examples of just that. We chose a country with a reputable organization in the adoption country, with the possibility that a biological mother could choose us. We were fortunate to be chosen by both the parents, so in our case we have zero doubts as to whether everything went by the books. In many other cases things are not so clear. It definitely pays in the long run to really look into the organization that you’ll be using and to think about the ethics.

  1. Every child that is adopted has gone through loss

It’s best to assume the child your adopting will be having PTSD-symptoms and other symptoms of stress. No matter how young a child, the child will have been through a stressful event that can affect their whole life. A child’s brain is malleable to harmful influences already before birth, and chances are a mother who gives up their child for adoption is in a lot of stress which influences the child.

This can then take the form of attachment issues. Attachment issues often look like ADHD when the kids are a bit older. It is of utmost importance to seek help as soon as possible!

I’ve seen many parents not want to seek help when they think their child’s problems aren’t that big, but believe me – it is much better to seek help a little bit before you yourself are ready (and I’m 100% sure if you’re even considering if you should seek help, that yes, you should) than to wait until your child’s issues have spiraled out of control.

We’ve been in therapy for many years now, and I don’t regret starting so early! We would have gone earlier if that had been even possible, but we did it as fast as we could and now we get to reap the benefits in kids that are much more well adjusted than even their peers without a trauma background. Take a leap of faith and ignore all your miscomprehensions about therapy and just go for it. Your child will feel better and so will you, and all the judgmental people if they exist can just go suck it.

  1. It is so important to have all the facts

If you have any facts about your child’s adoption, write them down so that the child can read for themselves when they are old enough.

Write down everything using age-appropriate language. There are ready-made books you can use, but in my opinion Lifebooks that the parents make themselves are the best. In that way the book gets custom-made and not only that – by a loving parent. You show through your deeds how much you love the child, and the child will pick up on that.

I made Lifebooks for all our kids, and we’ve read them since they were little. But it’s only now that they are old enough to read them themselves, that the books are really significant. They look at pictures of their birthparents and can read all the words I wrote so long ago about how children get made, what adoption is and what we know about their parents and birth-country.

  1. Your attachment style will come into play

The way you were treated when you were little will affect how you treat your children.

Most people learn this the hard way. They can be calm and collected, look to be set to be perfect parents and then boom – when the kid is born the parent completely changes.

All those issues that you had with your parents, even those that you don’t remember will come out in situations where you lose control or lose your temper.

I’m fortunate to be securely attached, but Niklas was not and we have struggled a lot with his attachment issues. It is not easy to have kids with trauma, when you yourself have issues. The thing that has helped the most is of course 1. therapy, but also 2. mindfulness and 3. finding out the MBTI-type  and learning how each of us in our family thinks and using that for meaningful engagement.

  1. Take care of yourself

This is much easier said than done. It is tough raising kids with trauma, and I myself haven’t always had the opportunity to even get to breathe easily for five minutes during certain days. But nowadays there are meditation apps to help you. If you can’t do anything else relaxing, you can at least breathe.

My favorite meditation app is Calm, which gives you guided meditation which I love.

  1. Get help

Get a therapist if you can. Get your family and friends to help you. Sometimes they won’t believe that there is anything wrong, because sometimes traumatized kids only show their symptoms at home (this is a good thing – you don’t want the other way around, when they show their symptoms at school or away from home, but are well-behaved at home). Sometimes the kids are just so exhausting that nobody wants to help you with them.

Look around and see if you can find someone who either understands your situation a little bit, or who you can trade favors with. It doesn’t have to be a relative – it can be a friend, or even an acquaintance who is sympathetic. We have a family who have supported us through thick and thin, who’ve taken the kids overnight once in a while just so we could get some time off. Later on we’ve done the same favor to them.  The kids are by now so familiar with each other that they don’t get too stressed with spending time away from home, and both our families have been getting really close-knitted in the process.

  1. Collect memories

I’m not sentimental, and I find making photo books a chore, but my kids – they love the books! They love looking through old albums and seeing how happy they were when they were little. Making memories together as a family is so important when you all have different backgrounds.

When the kids were little I used to write down ”star-moments”. When we had a really good family moment I wrote it down on a paper star and glued it to the wall in the hallway. All these little things really make the kids feel safe and loved.

  1. Think about racism

If you are the sort of person who don’t want to adopt a child from Africa because you are afraid they will be exposed to racism – perhaps you should consider if you should adopt at all.

All internationally adopted children will be exposed to racism in one form or the other. If you as a parent are blind to it, you are harming your child.

You should instead try to be informed, no matter how awful it feels . It is even worse for the people experiencing racism, so think about that instead. (I’m assuming most people who read this blog post are white).

Your job as a parent is to be a shield and a warrior that fights for your child. It is your job to tell people to stop being idiots, to stop using racist words, to be kind to people.

It is your job to tell people not to touch your child’s hair. It is your job to be informed.

  1. Adoption is not like having a biological child

Yes, you love all your children, but adopting is different from giving birth to a child. All children need parents, but you can’t just go on and adopt because you want to save a child. You have to know how hard it is, and also think about the ethics (see point 1.).

But it definitely helps if you have a child beforehand. You have probably managed to work through some of your own issues, when you got the first child. You are more experienced and can tell what is normal and what is not. That can give you a heads up when you need to seek help.

  1. Is it worth it?

You can never know beforehand how much work having a child will be. Some kids are easier, because of their own predisposition and the parents. But most children – most people – have their own challenges. Nobody goes through life without meeting any hardships, so yes, it’s worth it.

It’s hard work, and you should know beforehand that it is hard work. If you feel you are not ready or you are not willing to have sleepless nights and to fight for your child – then forget about it. Do something else. Our world is overpopulated as it is, and not everyone needs to be a parent.

Every child needs a parent, but it doesn’t have to be you. It has to be someone who is willing to sacrifice their own health, their friendships (because sometimes people can be selfish, racist jerks), their beliefs of the world and their peace of mind (secondary trauma – it’s a thing). And then – then it’s worth it.


RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Såhär brukar jag prata om adoption med mina barn och deras kompisar

Jag fick en så bra fråga via mailen häromdagen – blir alltid lika glad när föräldrar ställer den här frågan till mej/oss!

Hur skall man prata om adoption med sina barn på ett bra sätt?

Ett barn hade fått en ny kompis, och kompisen hade annan hudfärg än sin mamma och pappa. Barnets mamma förklarade för sitt barn att det berodde på att kompisen var adopterad och hade vuxit i en annans mage, men barnet förstod inte riktigt vad det innebär. Barnet frågade:men kommer man inte från sin mammas mage, och mamman sade: nej, inte alltid, barnet växte i sin mammas hjärta. Det blev lite väl diffust och oklart, så mamman mailade mej med sin fråga.


Vad glad jag blev när jag fick den här frågan!

Det behövs fler föräldrar som funderar på dom här sakerna i samhället, för det här är precis sånt som bidrar till att vi alla får vara olika – att man funderar på dom här sakerna, och att man tar reda på hur man bäst kan prata respektfullt om såna saker.


Såhär brukar jag prata om adoption med mina barn och deras kompisar:

Alla mänskor börjar som en bebis som växer inne i sin mammas mage. En bebis blir till genom att en äggcell från mamman (jag brukar visa var på kroppen den kommer ifrån ungefär) blandas med en spermie från pappan (spermierna finns i pungen). Både spermien och äggcellen innehåller nånting som heter DNA och som liksom är en ritning på hur en människa ska se ut. Precis på samma sätt som man får en ritning med i legopaketen, så har alla mänskor en sån ritning i sin kropp, bara det att den där ritningen finns med i alla celler. Den finns i ditt hår, i din hud, – överallt.

Mammans och pappans ritningar blandas när det blir en bebis, och då blir det en bebis som liknar lite på sin mamma, lite på sin pappa. Om mamman eller pappan har brun hud så får bebisen oftast också brun hud, man kan få blåa ögon som sina föräldrar eller ett visst humör eller vara bra på olika saker och ting. Allt sånt där finns liksom i ritningen. Ibland blir det fel i den där ritningen och då kan barnet se lite annorlunda ut, t ex ha ögon som ser annorlunda ut eller kanske ha nån sjukdom eller nåt handikapp.


Sen när bebisen är född så händer det ibland att mamman och pappan inte kan ta hand om den. Vad kan du tänka dej att kunde hända så att mamman eller pappan inte kan ta hand om sin bebis?

Barn brukar ofta säga: dom är sjuka, dom är fattiga, dom kan inte av olika orsaker.

Om barnen bara kommer på en idé så brukar jag fråga vidare och sen säga att det kan finnas många orsaker till det.

Bebisen kommer då till en fosterfamilj, det betyder en familj som tar hand om den tills den får en riktig familj, eller till ett barnhem där det finns många bebisar som behöver en familj. Det är inte som i Rasmus på Luffen eller såna TV-program – det är inte så att det kommer föräldrar dit och så väljer dom ut barn, utan det ser mer ut som ett vanligt hem fast med jättemånga bebisar och jättemånga vuxna.

Sen får bebisarna om dom har tur en riktig familj som tar hand om dom, oftast en mamma och en pappa som adopterar bebisen.

Att adoptera betyder att man tar upp till sin egen, det betyder att bebisen eller barnet blir föräldrarnas eget barn. Så då har bebisen fyra föräldrar: två biologiska föräldrar som den fick DNA från, och som den växte i mammans mage hos, och två (eller en) föräldrar som den bor hos.

Du känner säkert till andra barn också som har två mammor och två pappor eller bara två mammor eller bara två pappor eller bara en föräldrer eller allt möjligt annat. Man kan vara familj på väldigt många olika sätt, och det här barnet som är adopterat har alltså ett par föräldrar som det bor hos och ett par föräldrar i ett annat land eller i samma land nån annanstans.

När man adopterar så köper man förresten inte ett barn. Föräldrarna måste betala många pengar, men det dom betalar är t ex kurserna dom går på, alla papper som dom måste få underskrivna, resorna till landet och så kostar det att ha ett barnhem så det behöver också betalas. Men barnet kostar ingenting – man köper inte barn när man adopterar.

Det är ungefär det som det betyder.

Ibland frågar ungar också nåt om mina barns biologiska föräldrar. Då säger jag (precis som den där mamman som ställde ursprungsfrågan) att jo, vi känner till dom biologiska föräldrarna, men det är våra barns egen historia att berätta. Det kanske barnen berättar för er om ni är goda kompisar, men det är inget som dom behöver berätta åt var och en. Ni har säkert också sånt som ni inte vill säga åt alla, kanske en del kommer från familjer där föräldrarna är skilda eller har syskon som bor på andra ställen och annat sånt som ni inte vill prata om med vem som helst? Precis på samma sätt är det när man är adopterad. Det där med hur man hade det på barnhemmet och vem som är dom biologiska föräldrarna – det är privat. Privat betyder att man inte behöver berätta det åt alla om man inte vill.

006 (2)

Passa på att ta tillfället i akt då det uppstår vardagssituationer där man enkelt kan prata om att vi kan vara olika på utsidan, men ändå lika på insidan!

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Dricka te med önskebarn

På söndag är det morsdag här i Finland och i många andra länder världen över. Också i Sydafrika där en mamma kanske blir firad, men inte av alla sina barn för två av dom sitter här i köket och dricker te med mej.

On Sunday we celebrate Mother’s Day here in Finland and in many other countries around the world. Including South Africa where a mother perhaps gets celebrated, not by all her children because two of  them are here in my kitchen having tea with me.

047 (2)

Som jag längtade efter att få vara mor!

Morsdag kommer alltid att vara en speciell dag för mej bara därför. Jag hade nog aldrig känt mej som en hel människa om jag inte hade fått stillat den där längtan efter barnen, men alla känner inte samma längtan – det finns både män och kvinnor som är helt nöjda med att inte vara föräldrar, och det ska man ha lov att vara också. Men just jag funkade inte så. Jag längtade så jag höll på att längta mej fördärvad, efter att ha en eller flera små personer att följa med genom deras barndom. Att få läsa sagor, plåstra om, skjutsa i barnvagn och skjutsa till skolan och spela spel och dricka te tillsammans.

I longed so much for being a mother!

Mother’s Day will always be an extra special day for me because of that. I wouldn’t have felt like a whole person if I hadn’t been fortunate enough to have my dream come true. But not everyone feels  that same longing – there are both men and women who are quite content with not being parents, as they should also be allowed to be!  But I am not made in that way. I longed for children so much  that I sometimes felt that I would break. I longed for one or more little persons to follow through their whole childhood, to read stories, to tend to, to walk to school to play games and to have tea together with.


Egentligen hade jag tänkt länka till olika tips på vad man kan ge till sin mor på morsdag, men alla såna är helt plötsligt som bortblåsta ur mitt huvud!

Själv blir jag så glad bara över korten som barnen gör i skolan och förskolan, där det står ”Mamma är däst (bäst)” och allt sånt där! Allt annat är liksom extra strössel på tårtan, och en liten del av morsdagen går åt till att tänka på den där andra mamman i Sydafrika som säkert tänker på sina barn i Finland lite extra mycket såna här dagar. (varför kan inte internationella adoptioner också vara öppna adoptioner?!?)


I was planning on showing you links to different things to give your mother on Mother’s Day, but at the moment I can’t think of anything!

The best gift I have ever gotten on Mother’s Day is  the title Mom, and now that the kids are old enough I love their little cards that they make in school or preschool which say ”Mom is the dest” (best). Everything else is icing on the cake and a little part of each Mother’s Day is also spent by thinking of that other Mother in South Africa, who probably is thinking of her kids in Finland a little bit extra on days like that.

(and why can’t international adoptions be open adoptions?!? We would so like to send letters and perhaps skype and tell them how the kids are doing and get news on how they are doing)


Citatet och bilden ovan: Cecilia Ekhem


Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Adoptivföräldrar & egoism – står du uppe på barrikaderna och tar striden för ditt barn?

När jag ville ha barn så ville jag ha barn för mej själv. Vi ville ha barn tillsammans för att vi ville testa på hur det var att vara föräldrar, inte för att vi inbillade oss att ett barn skulle ha det bättre hos oss än hos någon annan eller för att ett barn skulle vara tacksamt att bli född av oss eller få bo hos oss. Vi ville ha barn bara för oss själva av ren egoism för att vi tyckte att det skulle vara så himla roligt att få dela våra liv med ännu en person eller flera.

”Varför vill du adoptera? Varför vill just du ha barn?”. Fel svar hos rådgivarna är: ”för att jag vill rädda ett barn” och rätt svar är ”egoism”, något som man lär sig rätt så tidigt i adoptionsutbildningen. Egoism är den enda giltiga orsaken till att man vill adoptera inom adoptionsvärlden, och så skall det också vara. Ett barn skall inte komma till en familj för att det har en uppgift, för att vara en trofé eller ett utställningsexemplar eller ett yttre tecken på hur fantastiska personer barnets föräldrar är. Det är precis därför man har adoptionsrådgivning och adoptionsutredningar, för att man försöker fastställa vilka personer som kan tänkas ha kompetens och energi och ork nog att ta hand om ett traumatiserat barn.

Problemet är att egoism kan se ut på så många olika sätt och vis. Ibland ser egoismen likadan ut på ytan hos olika par innan man får barn, men visar sig vara helt annorlunda efter att man har blivit förälder och allt det som tidigare fanns under ytan nu kommer upp på ytan. Egoistiska skäl att vilja ha barn kan vara att vilja vara förälder till ett barn och få se det växa upp. Det kan också vara förväntningar om att få göra olika saker med barnet, eller förväntningar och fantasier om hur ens familj ska se ut och hur omgivningen ska se på ens familj. Ju fler såna här dolda förväntningar man har på sitt familjeliv, desto mer komplicerat kan det bli när man skall adoptera och barnet man adopterar kanske inte uppfyller dom där förväntningarna. Barnet kanske har ett handikapp som gör att det inte klarar av dom saker som man hade tänkt sig göra tillsammans med barnet, eller så visar det sig att omgivningen inte var så förstående som man hade trott och man står där plötsligt och blir sedd som en invandrarfamilj i en dels ögon utan att man själv kanske har förlikat sig med tanken om att man nu plötsligt är en invandrarfamilj.

Det räcker inte att bara säga ”Jag vill ha barn för min egen skull!”.

Man behöver också ställa sig frågorna ”Hur ser jag på invandrare?” ”Vad ska jag göra när mitt barn blir utsatt för rasism?” ”Vad tycker jag är rasism?””Vad kommer jag att göra om någon säger eller gör nånting rasistiskt mot mitt barn?” ”Vad kommer jag att göra om mitt barn får problem i skolan” ”Är jag villig att konfrontera personer för mitt barns skull, eller är det viktigare för mej att smälta in i mängden och vara andra till lags?””Hur kommer jag att prata om mitt barns biologiska föräldrar?” ”Hur kommer jag att prata om mitt barns ursprungsland?” ”Vad ska jag svara när folk frågar varifrån mitt barn kommer?” ”Hur skall jag svara när folk ställer närgångna frågor?” ”Vilken slags förebild kommer jag att vara för mitt barn – ställer jag upp för andra som har det svårt i samhället, andra grupper som diskrimineras?” ”Ställer jag upp för mitt barn till 100%?”

Problemet med adoptionsrådgivning är att man inte alltid känner sig själv som förälder innan man blir förälder. Man kan tro att man har en del åsikter och meningar om saker och ting, men sen när man väl är där med sömnlösa nätter och ett barn som inte anknyter som man kanske hade hoppats och en omgivning som inte är så förstående som man skulle kunna önska och invandrarkritiska partier och personer här och där – det är då ens övertygelser sätts på prov. Det är då man får reda på vilken slags förälder man verkligen är.

Ibland visar det sig att man inte alls är den fantastiska förälder som adoptionsrådgivaren trodde man skulle bli. Man har kanske outredda traumor från tidig barndom som plötsligt poppar upp när man själv är förälder. Man har spillror kvar från en halvtrasig barndom som plötsligt sätter barriärer mellan barnet och ens egna förväntningar om att vara en bra förälder. Till på köpet har man väldigt lite stöd som adoptivförälder, för om det är några föräldrar som skulle behöva få gå i handledning och terapi så är det minsann adoptivföräldrar! Barn som adopteras förtjänar inget mindre än föräldrar som helt och fullt och ärligt till 100% vågar titta inåt på sig själva och accepterar sig själva som dom är och sen försöker jobba på dom fel och brister som finns där och på så sätt blir personer som klarar av att låta traumatiserade barn växa upp till mogna välfungerande individer.

Barn som adopteras förtjänar dom bästa föräldrarna i världen. Dom har redan varit med om det värsta som kan hända ett barn: att förlora sin biologiska mamma. Dom förtjänar någon som hjälper dom genom det traumat och alla andra påföljande traumor och en sån person är en som klarar av att jobba sig igenom sina egna traumor så att det finns plats för barnets behov, och för att orka med det år ut och år in så behöver många människor hjälp och stöd.

När vi adopterade var jag naiv och barnlängtande. Nu har jag lite mer distans på det hela och har varit igenom hela processen av att känna mej som en vit kvinna, att känna i min kropp hur det kändes att åka och hämta ett barn från fattiga förhållanden bara för att jag själv råkade ha mer pengar. Jag börjar mer och mer förstå och sympatisera med dom som är adoptionskritiska som t ex Danjel Nam som skriver (i en lång artikel som det lönar sig att läsa i sin helhet!):

När Maria försöker påtala att rasismen i samhället även drabbar adopterade så uppfattar många det som en anklagelse riktade mot dem. Maria menar att då adoptanterna är vita och deras barn är icke-vita, så är det deras skyldighet att ta strid för sina barn och stå på deras sida mot rasismen – även om barnet inte alltid själv förstår innebörden.

– Många adoptanter tror att de känner igen rasistiska uttryck, men jag skulle säga att de inte gör det. De reagerar när deras barn kommer hem från skolan och säger att hen har blivit kallad ”kinesjävel” eller ”n-ordet”, och då lyfter de luren och ringer läraren. Men de kan inte se allt det andra som pågår. För att kunna bekämpa rasism så måste du känna igen den, och kan du inte göra det så måste du lyssna på de som faktiskt utsätts för den. Men också komma ihåg att alla som tillhör den utsatta gruppen inte alltid känner igen det heller, eftersom många adopterade tänker som sina föräldrar eller andra i sin vita omgivning. Men det betyder inte att det inte finns.

– Exempelvis Lilla Hjärtat-, Tintin- och Kinapuffsdebatterna som var för några år sedan. Då vill jag höra fler adoptivföräldrar som kollektivt går samman. Om vi vill ha ett samhälle där det är okej att inte vara vit, så måste även adoptivföräldrar kämpa emot sådana uttryck, säger Maria.

För en del i samhället så är det här med n-ordet eller kinapuffar petitesser, onödiga saker att spendera sin tid på, men som adoptivförälder är det inte bara nödvändigt utan livsviktigt för våra barns självkänsla att vi som föräldrar egnagerar oss i debatten och gör nåt åt saken! Att vi är obekväma och säger ifrån, säger till på facebook och i bekantskapskretsen när någon använder opassande ord. Det är vår uppgift att stå på barrikaderna och vara dom som går i täten för mindre rasism i samhället. Det är det minsta vi är skyldiga våra barn.

Som jag ser det finns det flera stora allvarliga brister inom adoptionsvärlden:

  1. adoptionernas koloniala drag – det finns drag av barnhandel inom adoptionsvärlden, en tendens av vita relativt rika människor att komma och ta barn från fattiga föräldrar av annan hudfärg, men det här problemet är så stort och komplext att en person som jag inte närapå kan förstå hur man kan lösa det förrän man har löst grundproblemen: fattigdom, brist på utbildning, brist på tillgång till resurser. I stället för att lösa problemen så valde min man och jag att egoistiskt nog adoptera ett barn bort från såna förhållanden, så vi har lika mycket som alla andra som adopterar vunnit på att systemet är så skevt.
  2. Adoptionsrådgivningen som inte klarar av att syna blivande föräldrar tillräckligt bra. Nästan vem som helst klarar av att bli godkänd till adoption bara man är heterosexuella, har en tillräckligt stor inkomst (eller mer specifikt mannen i paret behöver ha en inkomst), inte för hög BMI, är relativt friska och ser någorlunda välfungerande ut. Man kan ha egna traumor och egna anknytningsstörningar och man kan ändå bli godkänd för adoptionsrådgivarna är inte alltid tillräckligt utbildade för att ens kunna känna igen sådant. Inte ens vanliga psykologer är utbildade att känna igen sånt, så det här skulle verkligen vara ett bra område för nån slags forskning så att man kunde få ett reliabelt mätinstrument som kunde säga på förhand hurdan slags föräldrar ett par personer kommer att bli. Det kunde användas i andra sammanhang också tänker jag, som t ex vanlig föräldrautbildning.
  3. Det finns inte tillräckligt stöd för adoptivfamiljer efter adoptionen. Om det är nåt som är viktigt så är det att föräldrar till traumatiserade barn (oberoende om dom är adopterade eller fosterbarn eller biologiska barn) får stöd från omgivningen för om det är nåt som är tufft och utmanande så är det att ha hand om traumatiserade barn samtidigt som man själv skall tampas med alla känslor från sin egen barndom som barnens beteende väcker. I Danmark fick man åtminstone tidigare några PAS-samtal (Post Adoption Service) hos en psykolog gratis efter adoptionen, men här i Finland förekommer det inte så vitt jag vet. Man kan vända sig till rådgivningen, men dom är inte specifikt lämpade att hjälpa med adoptionsrelaterade problem. Det som kvarstår här i Finland är att vända sig till BUP, men det kräver ett aktivt ställningstagande av föräldrarna. Man skall verkligen vilja ha hjälp, och en del upplever att det är stigmatiserande att söka sån hjälp. Om det erbjöds gratis PAS till alla adoptivföräldrar tror jag många fler skulle ta emot hjälp och många fler barn skulle må bra och kanske få en bättre början på sitt liv i en adoptivfamilj än som nu är fallet.

Alltför många barn far illa. Först för att de måste bortadopteras från sin ursprungsfamilj och sen för att adoptivfamiljernas egoism gör att de inte klarar av att se på sig själva och på situationen med öppna ögon och söka hjälp i ett tidigt skede. Ibland för att deras skygglappar är så breda och sitter fast så hårt att de behöver utomstående hjälp att ens se att de finns där. Det är inte lögn om man själv tror på det man säger. Om man själv tror att allt går bra så kan man aldrig se att det finns ett problem, och det är här som en adoptionsrådgivare behövs som tolk för barnets beteende. Ibland ser allt ut att gå väl på ytan helt enkelt för att barnet överanpassar sig och inte känner sig tryggt, och inte vågar visa upp sin riktiga personlighet och sina riktiga behov och önskemål.

Vårt jobb som föräldrar är att göra allt det där jobbiga: att titta på oss själva med alla fel och skavanker, att förlåta oss själva och sen gå vidare så att vi sen har energi och ork för barnet som kommer med sin egen förlust och eventuella traumor i bagaget.

Vårt jobb är att göra vårt bästa för att vara dom som står på vårt barns sida i vått och torrt.

Vårt jobb som föräldrar är att stå upp på barrikaderna för våra barn, för alla som har det svårt, för alla som blir diskriminerade och på det sättet visa för våra barn att vi inte bara säger att vi är för ett jämlikt samhälle och att vi respekterar vårt barns upplevelse – vi gör också nånting aktivt för att göra det till ett bättre samhälle för både oss själva och för våra barn.

Vi är föräldrar, vi skall vara modiga, vi skall våga – det är det minsta vi är skyldiga våra barn.

De har inte bett om att bli födda, men vi har bett om att få vara deras föräldrar!


Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Dagen då vi träffade våra barns föräldrar

”Detta förändrade mitt liv”

Det finns många händelser som har förändrat mitt liv. När jag såg den här bloggrubriken hos Finlandssvenska bloggar, så var det här nåt som jag redan hade tänkt på ett tag. Ända sen Cirkus Familj-avsnittet där ett par skulle knyta knutar på ett snöre och varje knut skulle representera en stor händelse i ens liv har jag funderat på vilka mina knutar skulle vara.

Dom här händelserna har varit knutpunkter och vägskäl som definitivt har förändrat mitt liv:

  1. min morfars plötsliga död
  2. alla klasskompisar och studiekamrater som har dött alltför tidigt, i sjukdomar, olyckor eller självmord
  3. att jag själv höll på att dö när jag födde barn
  4. att en av mina närmaste tog och sade upp kontakten med mej och min familj, permanent och för gott, av en helt ofattbar och fjuttig anledning
  5. När vi var till Sydafrika och fick våra yngsta barn och när vi träffade våra yngsta barns biologiska föräldrar

Fyra negativa punkter, en positiv. Det känns som att det lätt blir dom där jobbiga svåra sakerna som förändrar ens liv, och sett i backspegeln är allt det sånt som kommit som en blixt från klarblå himmel och som man inte kunnat förbereda sig på förhand för. Det är kanske lättare så att det är just dom jobbiga sakerna som gör att man förändras som person, mer än dom positiva, för när det sker nånting jobbigt kan man inte leva med skygglappar längre utan man blir tvingad att se saker som dom är. Det är i dom punkterna som man ser hurdan person man innerst inne är. Det är då man testas. Det är då det märks om man är äkta mot sig själv och andra, om man är empatisk, om man kan ha ett långsiktigt perspektiv på livet eller bara känner och agerar här och nu, och det är då man blir starkare eller svagare som person.

Den femte punkten är en genompositiv punkt och den var också en händelse som vi aldrig hade kunnat förbereda oss på, hur mycket vi ändå hade försökt. Alla punkterna har det gemensamt att dom är dom där stora händelserna i livet – när en person kommer till eller försvinner. Människor och relationer, och allt vad det innebär när man får fler av dom eller färre av dom viktigaste i ens liv. Jag vill fokusera på en positiv händelse, som definitivt förändrade mej och mitt liv och som var en av dom mest intensiva dagar jag varit med om, nämligen dagen då jag träffade mina yngsta barns första mamma och pappa – en dag som jag tänkt mycket på sen jag såg oss själva sitta där och prata om det på TV, och som jag vill berätta lite närmare om här på bloggen.


Mina barn – älskade på två kontinenter!


Dagen då vi träffade våra barns föräldrar

Det började som en helt vanlig varm sommardag i Pretoria i Sydafrika, men för oss var det här en alldeles speciell dag – det här var dagen då vi skulle träffa vårt nya barns första föräldrar. Jag tror inte jag sov särskilt gott natten innan, jag var alldeles för spänd inför mötet!

I mitt huvud flög en massa tankar: ”Tänk om dom ångrar att dom valde oss” ”Tänk om dom inte tycker om oss” ”Tänk om dom tycker att vi tar dåligt hand om N”. ”Stackars mänskor, som bara får träffa sin dotter en sista gång och det skall räcka för resten av livet” ”Hur skulle jag känna om det var jag som skulle träffa min dotter och veta att jag kanske aldrig ser henne nån mer gång?”

Jag hade inte långt till tårarna den dagen. Dom fanns där hela tiden bakom ögonlocken och minsta lilla ord eller sorglig tanke kunde få dom att flöda fritt.  Vi klädde oss fint, hade köpt nya kläder speciellt för det här tillfället och tog lång tid på oss att göra oss klara och att förbereda oss mentalt. Vår äldsta son skulle få vara tillsammans med min kusin som var med oss på vår resa, så att vi kunde koncentrera oss på det här stora och viktiga mötet. På att träffa personerna som hade valt just oss att bli föräldrar till deras barn.

Så var det då dags att gå till adoptionsförmedlingens kontor och träffa personalen där. Vi blev visade in till ett rum och fick sitta där och vänta, och fick veta att mamman och pappan satt i ett annat rum och väntade. Vi gav dottern åt en av personalen som förde henne till mamman och pappan så att dom fick sitta ensamma med henne en timme och mata henne och gulla med henne. Den där timmen tog evigheter för oss, och jag bara grät och grät mellan verserna som vi pratade med vår egen socialarbetare. Det kändes så hemskt det där att veta att dom här få minuterarna – det är allt dom får med sin dotter. Hur får man en timme att räcka en hel livstid?

Jag var alldeles rödögd när det väl var dags för föräldrarna att komma och träffa oss. Mamman höll i N och gav henne över till mej. ”Now I give her to you!” sa hon, och såg glad ut, och jag var glad och lättad över att äntligen få träffa henne, och över den här helt konkreta gesten när hon gav sitt barn till mej. Nu var N våra bådas barn, till 100%.

Vi satt där en timme och pratade med föräldrarna, och vi frågade en del frågor av dom, och dom frågade inte så mycket av oss. Dom sade att dom kan se att vi redan älskar N och det gjorde dom glada, att dom är glada att dom valde just oss till familj. Vi frågade varför dom valde just oss, och det var tydligen delvis på instinkt och delvis också på grund av vår äldsta son som såg så glad och nöjd ut, så det kändes extra bra att han var en bidragande faktor till att få lillasystern.

Det var ett viktigt och intensivt samtal, och det kändes så bra! Det känns fortfarande som en av dom allra viktigaste händelserna i mitt liv, och är nånting som har präglat mej enormt. Vi är så privilegierade som har fått träffa våra barns första föräldrar och fått prata med dom och fått deras välsignelse. Det är en enorm gåva! Det är en enorm gåva att ha fått träffa dom till på köpet två gånger, för ett år senare var det dags igen, den här gången med lillebror. Den gången var det inte alls lika nervöst att träffa dom, utan det kändes som att träffa gamla kompisar och den känslan bär jag med mej ända sen dess. Våra barn växer upp med vetskap om vilka deras föräldrar är, och trots att vi har såna lagar som inte tillåter öppen adoption så har dom ändå nån slags kontakt till föräldrarna i Sydafrika genom våra minnen och våra foton och alla våra berättelser.


Dear H,

If you ever read these words – know that you are not forgotten, ever!  The text above is about our meeting with you and R, and how it has had an impact on our lives. I also wrote you a letter last year. We love you, and send you lots of kisses and hugs from the cold North!


Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Dear Birthmother,

It is now more than seven years ago since we wrote our first letter to you. At the time you were just an abstract concept, a potential birth mother who could read our letter or maybe, if we were lucky an actual person who would be moved by our letter and hopefully get to know us enough through our letter to chose us as parents for your child.

It was the most important letter we ever have written in our whole lives.

We had no idea who would read our letter, if anyone. We chose our words so carefully, rewrote the letter over and over again. Added something, changed a word here and there. Then we picked pictures  that would represent us as a family and we hoped so much that you would see how much we would love your child, and be the loving parents to your child that you might hope for.

Now seven years have passed and we are co-parents to two of your children. Back in the day when we couldn’t have any children, we never dreamed of getting even one child, let alone three! I am so happy that you got to meet our oldest son, the son that grew in my belly, and that you liked him and were impressed by him and his manners. And that you didn’t regret your choise of us as parents, when you chose to give us yet another little child.

This time I post this letter for everyone to see, I just put it out there in cyberspace so that maybe one day if you happen to glance our way you might see my words and know that we haven’t forgotten about you and that we love you and that we talk about you with the children all the time.

Hopefully you will read my words some day. If not, at least it gives me comfort to write to you in this fashion, to put into word thoughts that circle in my mind daily both consciously and unconsciously.

The kids have grown so much! They both struggle with some things, with having had a bit of a rough start in life and the result from that, but we do our best to give them as good a childhood as possible. My husband reads to them every evening. He tucks them into bed (they both share a room at the moment – a huge, lovely genuine kids room!), reads them a story and then sits there until they are both sleeping. Then he walks across the hallway to our oldest son’s room and reads to him as well. We love reading, and we love talking to the kids about everything, which shows because they all have such a large vocabulary.

In the morning it is usually a bit noisy and chaotic at the breakfast table. Both me and my husband give the children their breakfast, help them with their clothing, give them their vitamins and then my husband drives them to school or preschool. The afternoons are really busy. I am still at home with the kids, so my whole day revolves around taking care of the house and preparing food, helping with homework and sometimes doing a craft thing or two with the kids or by myself, which I then write about on this blog. Some evenings I play the piano and we all sing a song or two. Sometimes I think about the CD with songs I gave you. I have sung each and everyone of those songs to the children, and they all love singing! I love that we are such a musically gifted family – all my three kids love to sing and they know so many songs. They all learn songs so quickly, it’s amazing!

We talk about both of you, and about South Africa, almost every day. We compare skin tones, we look at each others hair and admire each other. We talk about from where they got their eyes, their nose, their whole look. We speculate how you and your family are doing, what you are eating, how you are living. Us parents speculate a whole lot in private when the kids are asleep. About grown up things, that the kids are too small to understand yet. We talk about how the children must have felt being at the nursery. We look at pictures from our trips to South Africa and talk about how those two trips were the best vacations we ever had.

We remember you all the time, and we look forward to hopefully meeting you again some day. I so much hope we actually will meet, that life won’t put up obstacles and that in a few years time we can travel to your beautiful country and finally meet you on equal terms, as co-parents to two beautiful perfect human beings who happen to be fortunate enough to actually have two sets of parents that love them.

You are such a huge part of our lives, and even though we might never meet again we will always love you and be grateful to you for chosing us. We could never ever forget you – we are reminded of you everytime the children smile or dance or prance around happily, looking at themselves in the mirror and just laughing.

Your children – mine and yours – are loved each and every day of their lives! I am so lucky to be given the gift to get to love these children of mine, to watch them grow, to help shape them into the people they already are deep inside their core. I wouldn’t trade a single second of my life with my family, not even the bad ones. My family is everything I ever dreamed about, and much much more. And I hope when we meet one day that you will see that, that you will be happy that you chose me and my husband. I hope you’ll feel that it turned out alright and that there was a purpose to your life getting entwined with these strange pale people from the north. Then after hugs and tears and laughter and stories, maybe we would just sit on a porch, you and me, silently looking at the children we shaped together, and feel that we did good!

Ibland har ekonomer nåt att säga om familjeliv

Vissa ekonomiska principer funkar lika bra på familjeliv som på firmor, eller rättare sagt – samma psykologiska principer som fungerar i en grupp på familjenivå fungerar i en större grupp på firmanivå och vice versa. För ca 10 år sen läste jag boken the 7 habits of highly effective families av Stephen R Covey (författaren till boken ”7 habits of highly effective people” som gjorde succé i början av 1990-talet) och fick mej en aha-upplevelse. Grunden till en effektiv familj är värderingar & ett mål. Rätt så självklart när man tänker på det, men oftast är det inte nåt man gör – tänker på det. Grunden bakom vilken som helst effektiv organisation är värderingar och målsättningar, och att alla som är med i organisationen jobbar enligt dom gemensamma värderingarna och målsättningarna. Detsamma gäller på familjenivå.

Jag och maken tog därför för många år sen och hade en lång diskussion om vilka värderingar som vi båda har, vilka vi tycker är viktiga för oss som familj och vilket som är vårt mål med familjen, och det här är nåt som har styrt oss ända sen dess. Vårt mål är att ha barn som fungerar bra i samhället, som är nöjda med sig själva och som kan ha mogna förhållanden med andra vuxna och oss föräldrar när dom själva är vuxna. Våra viktigaste värderingar är respekt/kärlek (riktat mot sig själv & mot andra), ärlighet (mot sig själv och mot andra), autenticitet. Det är inte så viktigt för oss att ha det städigt hemma eller att ha ungar som alltid är hela och rena. Det är inte viktigt för oss att ha dom senaste prylarna eller åka på utlandsresor (även om vi gärna vill det!). Det är viktigt att vi båda delar på ansvaret över barnet. Det är inte viktigt med millimeterrättvisa, men det är viktigt att vi alla känner att vi blir rättvist behandlade och har en rättvis mängd arbete i hemmet. Det är viktigt för oss att barnen mår bra och att vi mår bra och att vi lever ett liv som gör att vi mår bra.

Den här diskussionen om värderingar och mål önskar jag att fler familjer hade, för det har gett oss så otroligt mycket – framför allt en stabil grund att bygga vidare på – och jag är säker på att många fler parförhållanden och familjer skulle må bra om dom vuxna (plus barnen när dom blir stora nog) tog sig en diskussion om vad som är viktigt för dom och vilket mål dom har, i stället för att bara slentrianmässigt spela samma roller i förhållandet eller fundera över om man alls är på väg åt samma håll.

Det är lättare att nå sitt mål om man vet att man har ett!

Det är lättare att nå sitt mål om man vet att man har ett!

Förslag på diskussionsområden:

Att ha barn – att inte ha barn. När skaffa barn? Vad göra ifall man inte kan få barn så lätt? Hur många barn vill man ha, om man vill ha barn?

Hur vill man uppfostra sina barn? Vad är viktigt? Vad är inte lika viktigt? Vilka värderingar vill man att ens barn skall ha? Vilka värderingar har man själv?

Arbetsfördelningen i hemmet: vem skall göra vad? Skall man dela på allt? Skall någon göra vissa saker och någon andra?

Vem skall göra karriär och hurdan slags karriär? Om båda vill göra karriär – hur kombinerar man det med familjelivet?  Vad betyder det för familjen om bara den ena föräldern gör karriär? Hur påverkar det arbetsfördelningen i hemmet? Har man råd att anställa nån som kommer och städar ibland?

Vem har hand om vilka släktingar? Är det den ena parterns uppgift att sköta presenter, komma ihåg att gratta etc, eller sköter var och en sina respektive släktingar?

Hur sköts hemmets finanser? Är det en delad ekonomi med delat konto, eller har man skilt konto och betalar olika räkningar eller räkningar varannan gång? Hur sköts barnens ekonomi ifall man skall ha barn?


Fyll gärna på med fler förslag på diskussionsområden!



Terapeutiskt föräldraskap

Häromdagen hade vi besök av en av annikorna från radion och jag fick frågan om vad terapeutiskt föräldraskap är. Hjärnsläpp! jag kom inte på nåt vettigt, eller jo, jag kom på kärnan i vad t erapeutiskt föräldraskap är, men resten, som t ex praktiska exempel och lätta minnesregler, glömde jag helt bort. Så här kommer nu en förklaring om det finns nån läsare som gärna vill veta lite mer (allt som gällde det klipptes ändå bort, och det var lika bra det, för det var ett enda svamlande från min sida!).

Terapeutiskt föräldraskap är min översättning på termen therapeutic parenting. Det används av folk som jobbar med barn med anknytningsproblem/trauma och har sitt teoretiska ursprung i olika anknytningsteorier. Det går ut på att man som förälder skall sätta sitt jag i andrahand och först försöka förstå och reagera på barnets jag. Dvs man ser att barnet har ett visst beteende och i stället för att själv reagera på det (t ex genom att bli arg eller gnällig) så försöker man reagera på det som ligger bakom beteendet. Orsaken till att barnet beter sig som det gör alltså. Det här är ingen ny tankegång, det finns många som har samma tankar och idéer (t ex Jesper Juul som pratar om ens autentiska jag –  det är det som vi föräldrar skall reagera på, men i terapeutiskt föräldraskap skall vi åsidosätta våra eventuella instinktiva reaktioner och inte bara känna efter hur vi själva känner hela tiden, utan i stället fokusera på hur barnet känner och upplever situationen). Här sätts fokus på barnet och att barnet skall känna sig tryggt och att det får vara sitt riktiga jag och även känna sig älskat (som inte alltid är så lätt alla gånger när man har trauman med i bagaget).

Det finns ett enkelt knep för att komma ihåg själva kärnan i hur man skall bete sig som förälder för att barnen skall ha det bra, nämligen förkortningen PLACE/PACE.

P står för playfulness,  lekfullhet. Att ha skoj tillsammans kan bota många dåliga dagar! Om ungen får ett utbrott kan man ibland lyckas avleda det med att skämta bort det, på ett kärleksfullt sätt alltså. Själv leker jag mammamonster ibland – en lek som ungarna älskar! (”här kommer mammamonstret!” och så jagar jag ungarna sådär halvlångsamt så att dom hinner iväg, men ändå blir fast ibland och får en kram). Man är lekfull både med sitt sätt och med sin röst. ”Dagistantrösten” som jag brukar kalla det, när maken ibland låter alltför sur – ”Använd dagistantrösten!”. Man tar inte allt alltför allvarligt utan kan skratta och ha det kul tillsammans.

L står för loving, kärleksfull. Det man gör har sitt ursprung i kärleken till sitt barn. Ibland känner man inte av den där kärleken – sånt händer för de bästa av oss! men den finns där under ytan, bara man ger förhållandet tid att växa fram. Ibland lämnar man bort den här bokstaven, ibland är den med. Själv behöver jag ibland komma ihåg att jag verkligen älskar mina barn, för det är inte lätt alla gånger! Ibland drivs man så till ett sånt vansinne som man inte trodde var möjligt innan man fick bra! och detta trots att jag har låååångt tålamod.

A står för acceptance. Det här är i mitt tycke det som borde vara kärnvärderingen i våra samhällen. Att bli accepterad som den man är. Inte som ett beteende, som den som hade sönder det och det eller skrek eller sparkade, utan som den riktiga person som man är. Det innebär också att man skall acceptera situationen, ”gilla läget”. Det här är den situation man har, det liv man har, och det gäller att göra det bästa av det i stället för att gräma sig över vad som kunde ha varit.

C står för curiosity, nyfikenhet. Det gäller att vara nyfiken på sitt barn – vad försiggår i huvudet? vad tycker ungen om att göra? varför gör ungen som den gör? Vem är mitt barn? Det här gäller både biologiska och adopterade barn – bara för att man är någons biologiska barn betyder inte att man är en exakt kopia på föräldern. Nyfikenhet går lite in på samma området som sista bokstaven, nämligen

E som står för empathy, empati. Att känna empati är en av våra viktigaste förmågor som mänskliga varelser. Vi kan sätta oss in i hur andra mänskor känner och tänker, och det här är en av dom bästa gåvor vi föräldrar kan ge våra barn. Genom att försöka känna vad våra barn känner lär vi även barnen om empati och ger dom ord för olika känslor vilket genast gör det lättare att bemästra känslorna. Det gör även barnen bättre rustade att klara sig i samhället, att ha mogna förhållanden till andra individer och att på alla sätt och vis bli personer som är tillfreds med sig själva och andra.

Målet för oss som föräldrar är att lära barnen känsloreglering. Dvs att inte skrika och sparka och slå och bitas utan att använda sig av annat som t ex prat eller att lugna ner sig själv med vissa tankar för att reglera känslor som hotar att ta över. När barnet lär sig det här lär det sig samtidigt att internalisera föräldrarna, vilket betyder att man liksom har en inre bild av hur ens föräldrar vill att man beter sig (oftast en omedveten sådan), så sen när man är ensam så fortsätter man att följa föräldrarnas regler och exempel utan att dom är fysiskt med i rummet. Det här är nåt som alla vi relativt normalfungerande mänskor går igenom och bär med oss när vi blir vuxna. Det är dom osynliga oskrivna reglerna i samhället, som t ex får oss att få dåligt samvete om vi gör nåt som vi vet att samhället inte gillar trots att ingen ser det. Eller dåligt samvete om vi äter godis i smyg! Vi har våra inre regler som vi tror till fullo på som hindrar oss från att göra en massa saker.

Känsloreglering kan också vara t ex ett barn som har svårt att sova och som tröstar sig med att fundera på nånting skoj, eller att ha ett kramdjur som kan vara ett övergångsobjekt för föräldrarna (symbolisera kärleken och omvårdnaden från föräldrarna). Allt det här är otroligt stora framsteg för barn som har ett inre kaos och saknar den grundläggande tryggheten som vi alla förtjänar att ha som människor. Har man inte den grundläggande tryggheten så kan man få den om man har tur att komma till ett par föräldrar som kan bortse från sina instinktiva reaktioner på våldsamma aggressiva traumatiserade barn och i stället försöka se det lilla barnet där bakom, barnet som inte vill nåt annat än att bli älskat som den som den är, men som inte vågar det för att det har blivit sviket och varit så rädd så många gånger.

För att skapa den grundläggande tryggheten behöver barn från traumabakgrund ett relativt lugnt inrutat liv, med vuxna som är autentiska (som inte ljuger för sig själva om vilka dom är) och som behandlar barnen på ett lugnt empatiskt sätt. Det här är nästan omänskligt att kräva att man lyckas med det till 100% av tiden! Vi ”flippar” alltid nu och då, det är så himla tungt att hela tiden försöka hålla sig lugn speciellt när det händer nåt som gör att dom där instinktiva känslorna tar över. Men man behöver inte vara perfekt! Det viktiga är att när man ”flippar” (gormar och skriker, säger sånt man inte menar), så tar man efteråt och reparerar skadan, dvs säger förlåt, mamma/pappa menade inte det, jag blev lite onödigt arg nu, jag gör också misstag, blev du rädd nu? det var inte meningen att göra dej rädd, förlåt mej jättemycket. Det är inte så dumt det heller, att växa upp med föräldrar som erkänner att dom också gör fel ibland och som visar att det är okej att misslyckas ibland, man ber om ursäkt och så försöker man göra bättre nästa gång. Det är viktigt att redan som liten lära sig att det är okej att göra fel, att man kan rätta till sånt med att säga förlåt och reda ut saker och ting. Det gör att man även som vuxen kan ha mer mogna förhållanden till andra personer, och förhoppningsvis hitta en partner som också är öppen om sina känslor och som det går att prata om allting med.

Målet med terapeutiskt föräldraskap, och med all sorts bra föräldraskap för den delen, är ett barn som ser på sig själv som en som förtjänar att bli älskad. Som litar på andra mänskor och som kan ha mogna förhållanden med andra invidider.

En internaliserad mamma, för att citera Dixie Chicks:

As you wander through this troubled world
In search of all things beautiful
You can close your eyes when you’re miles away
And hear my voice like a serenade

Vad alla barn behöver höra:

How long do you want to be loved
Is forever enough, is forever enough
How long do you want to be loved
Is forever enough
Cause I’m never, never giving you up


Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook


Håhå, så har jag hört programmet – vilken lättnad, det gick jättebra och Annika hade klippt det jättebra så vi lät någorlunda vettiga! Det är lite gränsöverskridande det här att sitta och prata om sitt familjeliv på radion känner jag. Har nog gjort radiointervjuer förr förra årtusendet, men då var det aldrig om nån grej som gick så nära inpå livet (typ dockhus och allmänbildning och sånt). Det här var nåt helt annat! Vill du lyssna på programmet finns det här på finländska Areena – den här versionen går även att lyssna på utomlands.

och här kommer bilden som vi tog och skickade in till Familjeliv-annikorna


Tusen tack för intervjun och den fina klippningen Annika! Det var riktigt givande att få fundera på såna här saker, och hoppas att någon fick sig något matnyttigt ut av programmet. Vi gillar Familjeliv-programmet och kommer att fortsätta göra det!

I internationella versionen så klippte dom bort sångerna. Vi hade bland annat valt den här som vi lyssnade på när vi väntade på våra småttor! väcker varma känslor och minnen!

Hot, mutor och belöningar

Förra veckan hade vi besök av en av Annikorna från programmet Familjeliv på Radio Vega. Familjeliv råkar vara ett av dom få radioprogram vi lyssnar på, antagligen för att det kommer så lämplig tid för oss – lördagar klockan 9. På lördagarna brukar vi bli väckta 8-tiden vare sig vi vill det eller ej av ungar som tycker att det är dags att stiga upp och för att få lite extra lugn och ro brukar vi låta dom se på TV då. TV:n står i sovrummet, så vi vuxna brukar pallra oss ner och sitta i köket med en kopp te och lyssna på radion. Så när jag hörde att dom efterlyste en familj med barn både med och utan speciella behov så tänkte jag genast att det programmet vill jag gärna delta i, för det programmet känns både seriöst och roligt och som att det har substans. Jag frågade maken som genast var med på noterna och så i söndags blev vi intervjuade här hemma.

Nu har jag inte ännu hört hela programmet, bara inslaget med föräldracoachen Petra Lantz Lindgren och oj, vad jag blev upprörd när jag hörde hennes inslag! Det hade varit skoj att få höra det innan vi gjorde vår intervju så att vi hade kunnat reagera på det, men det gick tyvärr inte så nu tar jag och kommer med min respons här på bloggen i stället (eller min och min, maken och jag lyssnade båda på inslaget och har samma åsikter på det här området, så det här är våra bådas åsikter).

Petra snackade om hot, mutor och belöningar och jag håller fullständigt med henne om att hot inte är bra. Det är när hon börjar prata om belöningar som vi har olika åsikter. Vad menar hon egentligen att belöningar är? det blev lite luddigt trots att Annika i slutet av inslaget försökte få henne att specificera vad det var hon menade.  Det känns som om det hon menar med belöningar främst är nånting fysiskt, nånting påtagligt. Redan där känns det som att olika personer i så fall kan prata om olika saker när man snackar belöningar, för en sak är att ge saker åt barnen för att dom skall göra olika saker, en annan är om föräldern blir extra glad eller ger en kram.

”Om du inte städar efter dig nu så blir det ingen BUU-klubb och om du inte kan bete dig vid matbordet så får du ingen efterrätt.” hade Annika som exempel, och avslutade artikeln med dom orden.

Vi brukar säga: ”Om du inte orkar äta upp maten, så är du inte hungrig alltså orkar du inte med efterrätt”. På det sättet är det barnen själva som styr om dom äter maten eller inte. Sen brukar vi försöka säga att det är okej att inte tycka om allting (att man behöver smaka på nånting ca 20 ggr innan man lär sig tycka om det), men man skall ändå smaka på det även om det är en liten pyttebit man smakar. Huvudsaken är att man har smakat.

”- Jag tror att när vi verkligen funderar på det, så vill vi att allt som våra barn gör antingen skall ha sin grund i deras egen vilja eller i deras hänsyn och respekt för andra människors behov. ”

Det är här läran om barns kognitiva utveckling kommer in – barn föds inte med en vuxen hjärna som kan ta ställning till allting på samma sätt som vuxna!

Petra menar vidare att vi vill att barnen skall duka av, plocka upp sina grejer, bädda sängen, svara artigt och hjälpa till med tvätten helt enkelt för att de vill göra det. ”För att de upplever att det är bäst för hela familjen. Inte för att de får en belöning för att göra det.”

Herregud ändå! alltså ungar är inte vuxna mänskor! Barn har inte den kognitiva kapaciteten att ta ställning till allt det där hela tiden. Och vad är det för fel på att göra saker bara för att man får en belöning på det?

Jag trodde att vår sak som föräldrar var att uppfostra barn som passar in i samhället, och i samhället är definitivt det att man förväntar sig en belöning (t ex lön) för att man har gjort nånting något som är legitimt och som till och med bygger upp vårt samhälle. Om alla barn växer upp och bara gör saker och ting för att dom vill göra det – vad får vi för samhälle då?  Ska vi guilt trippa våra ungar att göra saker, för annars blir mamma och pappa så ledsna?  Vi skall bara göra saker och ting för att vår chef skall älska oss eller för att våra medarbetare skall ha respekt för oss – vad är det för fel på att jobba bara för att få en lön?

Som maken sade:  man jobbar inte nödvändigtvis för självförverkligande, man jobbar för en lön. Jag ger dej min  tid, du ger mej pengar. Det är en belöning. Men våra barn skall tydligen inte fungera på det sättet – hur skall dom göra när dom sen kommer ut i arbetslivet?

Det känns som den här coachen har en rätt så naiv och begränsad syn på barn och på samhället och på föräldrar! Och det funkar definitivt inte i alla familjer med barn som har speciella behov, t ex barn med traumabakgrund. Hon kommer säkert från en ”normal” familj med ”normala” problem, och har man ”normala” problem så funkar det mesta för att lösa dom. Dom flesta föräldrar är faktiskt helt tillräckligt bra föräldrar utan nån utbildning som helst! ”the good enough mother” är ett begrepp som används inom psykologin för just det, för för det mesta så går det faktiskt riktigt bra med barnuppfostran oberoende av om man  funderar på det här med belöningssystem eller inte. Men när vi har föräldrar som själva har problem med empati,  t ex på grund av egna tidiga trauman eller anknytningsproblem (vilket väldigt många i vårt samhälle har utan att vi vet om det) så ställer det till med problem för hela familjesystemet, och allra främst för det växande barnet. Då behövs det ibland tips och hjälp för hur man klarar av föräldraskapet, och belöningssystem är nånting som funkar!

Det är vi vuxna som skall lära våra barn hur man fattar beslut. Det är inte nånting som är medfött, kunskapen om hur man bäst fattar beslut – det enda som är medfött är våra behov. Petra gav ett exempel på hur hon om morgonen kan ha en debatt med sin unge om varför man skall äta upp maten på morgonen, för annars blir man försenad till skolan. Har man en unge som är traumatiserad så funkar det inte att ta den approachen, att man bara förklarar vad konsekvensen är! Ungen kanske skiter fullständigt i om den hinner till skolan den dagen, ungen kanske har ett inre kaos just då som gör att hen inte tar till sig alls vad den vuxna säger, det enda ungen känner är Behovet. Jag håller med om det Petra sade att oftast skall man inte lösa problemen i själva konflikten, men med traumatiserade barn är det just i själva konflikten som läkandet sker. Genom att den vuxna inte fortsätter cirkeln av kaos och aggression, utan förhåller sig lugn och sansad och empatisk. Det är först då som barnet känner sig tryggt.

Vidare sade Petra ”det är för att vi älskar varandra och så mycket känslor inblandade så därför blir reaktionerna så mycket större” – nä, det är det inte alls! Det är för att vi upprepar mönster från vår barndom. När vi går i affekt (blir upprörda) tar vårt undermedvetna inlärda mönster över och vi upprepar det vi blivit utsatta för. Det har inget att göra med om vi älskar våra barn eller inte. Vi reagerar TROTS att vi älskar våra barn.

”dom man umgås med börjar man gilla”

det stämmer ju inte alls det! i så fall skulle vi inte ha några skilsmässor alls om folk bara bodde ihop, eller arbetsplatsmobbning för den delen. Det är dom mänskor man reder ut konflikter med som man gillar.

Artikeln avslutas med ett exempel från Annikas eget liv:

Snälla mamma kan vi få saft? Om du ger oss saft nu så lovar vi att städa undan allt sen.
– Ni kan själva komma till köket och ta vatten.
– Då städar vi inte heller efter oss.

I  vårt fall så hade exemplet i slutet av artikeln slutat så här: Kommer ni ihåg att vi har pratat om att det är vår allas uppgift att se till att huset är i fint skick? Minns ni varför det är som vi vill ha det städigt här hemma? det är för att man skall ta hand om sina saker så att dom håller längre och man skall städa så att alla hålls friskare här hemma. Det är okej om ni inte vill städa nu, bara ni ser till att ni har det städigt sen när ni känner att ni vill ha saft.

Hemma hos oss får man inte belöningar för att man sköter dom sysslor som hör till vårt mikrosamhälle, vår familj. Dvs beroende på ålder har vi olika sysslor. Äldsta sonen skall klä på sig, äta frukost, tvätta tänderna, äta vitaminer, föra bort smutstvätt, hålla sitt rum städigt, sköta läxorna utan att få belöningar. Vill han greja med datorn skall han först ut och leka/läsa böcker plus se till att rummet är städat innan. Småttorna har inte så många sysslor dom skall göra, det enda är att om dom vill spela på datorn (vilket dom gärna får pga motorikövningar!) så skall deras rum vara städat innan. Datorn är en belöning. Vill dom inte städa rummet, så blir det ingen dator heller och detä r ju inte ett straff – det är nåt dom väljer själva. Belöningar ger vi också för en mängd olika andra saker, speciellt när barnen är små och inte ännu har internaliserat belöningssystemet utan behöver nånting konkret att sträva emot. Eller bara för att dom har varit så duktiga och bemästrat nånting som varit jättesvårt (t ex lära sig läsa eller sova bra en natt). Då ger vi belöningar utan att vi ens har sagt innan att dom ska få en belöning. En belöning kan ibland vara en rolig dag, en ledig dag från dagis eller en dag som vi bara pysslar eller nåt sånt.

Som vi avslutningsvis snackade med Annika när hon var här på besök – det handlar om att förstärka positivt beteende och ignorera sånt som är dåligt. Belöningar, beröm = bra, hot = dåligt.

Vi snackade en massa annat också, sånt som inte hinner med i programmet och så hade jag lite hjärnsläpp och glömde bort allt jag skulle säga om terapeutiskt föräldraskap, men jag känner att jag ändå vill förklara det så det blir till ett eget blogginlägg om det.

…nu såg jag att programmet redan är lagt upp på nätet, hjälp vad nervöst det skall bli att höra hur vi låter!