Om nostalgi och rasism

Den senaste tiden har det varit en del debatter kring olika nidbilder av svarta (Makode Lindes tårta, Liten skär & co, Tintin – om du inte vet vilka debatter jag syftar på, så klicka t ex in hos Fatou och läs hennes inlägg, eller läs vad Cecilia tycker om saken eller Sandra). Gemensamt för de här debatterna är som jag läser det att ena halvan av debattörerna försöker komma med rationella argument för varför man inte skall behandla svarta på det där sättet och den andra halvan reagerar emotionellt och beskyller den första halvan för att vara irrationell och bara vara ute efter publicitet eller nåt. Eftersom det ju har blivit så modernt nuförtiden att vara politiskt inkorrekt.

Det slog mej häromdagen att allt kanske handlar om att folk pratar förbi varandra, eftersom debattörerna är på olika emotionellt plan när det gäller just den här saken. För oss som har tagit oss en tur i den torktumlare som det innebär att inse att man har ett vitt privilegium i denna värld, och som kommit ut med en ny världssyn så går det inte att använda nostalgi som ett argument för varför man fortfarande skall använda rasistiska uttryck i till exempel barnböcker och barnsånger. Men för andra mänskor, för den stora massan som fortfarande inte har insett detta om hur privilegierade de är – för dom handlar det kanske mest om nostalgi, en längtan efter en okomplicerad barndom och dom varma känslor dom får när dom hör talas om Pippi och Tintin och liknande saker. ”Jag är inte rasist” ”Jag menar ju inget illa med n-ordet, så har jag ju alltid sagt och jag har aldrig menat det rasistiskt” ”Äh, vad skulle nu hända om ungar får höra att Pippis pappa är n-kung – ingenting” – det handlar kanske i deras huvuden mindre om att förnedra mina barn och andra svarta och mer om att de vill hålla kvar en liten del av barndomen, nånting som kanske inte är överst i medvetandet till vardags, men som blir påtagligt sen plötsligt när det blir hotat. När någon säger att dom skall ”censurera” bort det. Det är kanske en mognadsfråga? Att man inte har kommit så långt i sin personliga utveckling att man kan bortse från sina egna instinktiva känslor i ämnet, och tänka rationellt och acceptera att andra har andra känslor när det gäller detta.  Känslor som inte bara handlar om nostalgi, utan som handlar om vardagen och hela det liv man lever i i stället för en isolerad del.

Jag tror det är frågan om samma fenomen som poppar upp varje gång som nånting inom kyrkan skall moderniseras. Jag minns när jag var liten och dom ändrade på melodin till ”Den blomstertid nu kommer”. Nä, vi tänker sjunga den gamla melodin ändå! sa jag och mina kompisar. Sen plötsligt en dag hade vi vant oss vid den nya melodin, och våra barn som aldrig ens har hört den gamla – för dom är den nya ”Blomstertid” den nostalgiska versionen, den som kommer att få dom att minnas sin  barndom (här i Finland sjunger man rätt så mycket psalmer i skolan, som inte är så sekulariserad som i en del andra länder, på gott och ont).

Den senaste tiden har jag hört om många sommarstugor som skall säljas och dom känslor det väcker, och många familjefejder som har startat på grund av nåt sånt. I mitt tycke helt onödigt, för det som man vill hålla kvar är precis som i psalm-debatten eller n-ordetdebatten nånting som inte finns längre, nånting som var då under speciella omständigheter (man var ett barn, det var en viss tid, det var sommar), men som samhället och livet har gått vidare ifrån. Vem är det som ropar högst när nånting i kyrkan skall moderniseras? Jo, dom som går i kyrkan max en gång i året, dom som går där för att få sin nostalgiska kick. För dom som går där regelbundet så har kyrkan en helt annan känsla, det ger inte bara barndomsnostalgi utan är nåt som har med vardagen att göra och då är det inte lika svårt att förnya, utan tvärtom nödvändigt och välkommet.

Detsamma gäller n-ordsdebatten tror jag. För dom som inte behöver tänka på rasism i sin vardag, på grund av sitt vita privilegium eller för att dom bor isolerat på en öde ö eller nåt liknande – för dom så väcker tanken om att byta ut såna ord irrationella känslor som får dom att reagera på ett sätt som för den andra sidan av debatten kan se väldigt själviskt ut. ”jag tänker minsann använda ordet n-boll ändå!”

Det är kanske speciellt känsligt för en del vuxna när man byter ut ord i barnböcker. Barnböcker som man själv har ett personligt förhållande till, som man minns från barndomen som nånting positivt och varmt och bra på alla sätt och vis och nu kommer folk och påstår att dom innehåller rasistiska ord. Då slår man bakut och ropar censur i stället för att fundera efter vad den andra sidan egentligen begär – att bli behandlade som jämlikar i samhället.

I andra länder är debatten annorlunda, men denna ”barnbokscensur” förekommer också utomlands, med eller utan hetsig debatt. Fem-böckerna har t ex moderniserats och det har väckt känslor hos en del föräldrar. Jag läste ett inlägg om det i Mail&Guardian och författaren skrev att hon först reagerade negativt på alla moderniseringar, men sen insåg att hennes barn får ju en kick av böckerna ändå (och det utan dom könsstereotypier som originalböckerna innehöll) – det är inte som att den där barndomsnostalgin bara uppstår om man får använda gamla stereotypier och rasistiska uttryck, nostalgin uppstår för att böckerna är så himla bra! Detsamma gäller Pippi tänker jag. Barn sugs inte in i Pippis värld på grund av dom rasistiska uttrycken som finns där utan för att den är så spännande, Pippi gör så roliga saker och är så annorlunda, och så modern på nåt vis.

I Sydafrika har man moderniserat/censurerat  en hel del i klassikerna, bland annat i boken Jock of the Bushveld (som vi aldrig hade hört talas om före vi reste till SA, men som tydligen var motsvarande känd som Pippi). Boken ges nu ut med ett förord där man förklarar att författarens mening aldrig var att såra andra med rasistiska uttryck och liknande, utan att underhålla, så därför har man valt att ändra om på orden så att största möjliga mängd mänskor kan bli underhållna av boken och inte upprörda.  Jag har svårt att se att folk med största allvar skulle hävda sin vita rätt att hålla fast vid dom rasistiska uttrycken i såna här barnböcker i Sydafrika idag. Det skulle minsann väcka känslor om något, men här i Norden – här är det fritt fram att hålla fast vid sina rasistiska uttryck av nostalgiskäl, utan någon hänsyn till vem man sårar. För man kan ju inte censurera böcker heller! då rasar ju hela vårt demokratiska samhälle samman. Bortsett från då man moderniserar Bibeln som ju är så förlegad, eller skolböckerna kanske – dom kanske behöver hänga med i modern tid? Men barnböcker –aldrig!

Barnbok från 1908. Nostalgi för en del, rasism för andra.

7 kommentarer

  1. Vaikeita asioita, en oikein osaa sanoa mielipidettäni tuohon. Olen lukenut Peppi-kirjoja lapsilleni ja muuntanut lennosta kohdat esim. että Pepin isä on tummien kuningas tms.

    Minulla on vanhoja sukulaisia, jotka käyttävät sitä N-sanaa, mutta eivät ymmärrä, että se on rasistinen sana.

    Tavallaan on mielenkiintoista lukea vanhoja kirjoja ja miettiä miten ajatusmaailma on parantunut vuosien saatossa. Ehkä en kuitenkaan haluaisi pienten lasten lukevan näitä…

  2. Tack för den intressanta texten! Den fick mej att se saken ur en annan vinkel….

  3. Hm. Jeg tenker helt anderledes om dette. Men det er ingen tvil om at du har mange gode poeng.

    Jeg har tenkt litt på hvordan jeg ville reagert dersom mine døtre ble kalt ”guling”, ”japse”, eller ”tjing-tjong” eller liknende. Ting som går på utseende deres. Men ærlig talt tror jeg jeg vil roet det helt ned. Jeg har fortalt dem at kinesere kaller oss hvite vestlige for ”storneser”. Rasisme kan gå flere veier, men det betyr ikke at vi skal tolke alt som rasisme. Minst mulig bør tolkes i den lei, mener jeg. Det er viktig å spare på de store ordene.

    Jeg kjøpte nettopp en Tintin-film til ungene mine. Og hos oss er faren til Pippi negerkonge. Hver høst ser ungene St.Nicolas-journal på nederlandsk nett-tv, der medhjelperne til St.Nicolas har svart skokrem i fjeset og svart krøllete parykk og oppføfrer seg temmelig dumt. Og morsomt! Ingen av ungene mine tror at mørkhudede er dumme av den grunn. De går på en liten skole med 35 elever fra 7 land og 3 verdensdeler.

    Jeg tror at vi skal være forsiktige med å gjøre andre til offer. Det kan fort bli nedlatende det også. Kanskje har vi noe å lære av homofile. De har gjort ”homse” til et pluss-ord, og de verste homsevitsene jeg har hørt, har jeg hørt av homser selv. Den verste negervitsen jeg har hørt, har jeg forresten hørt av en teolgistudent. Han var svart og fra Sør-Afrika. 🙂

    MEN det viktig å være klar over at vi tilhører den hvite priviligerte klasse. Og at vi er lydhøre for hva f.eks voksne adoptivbarn selv sier.

  4. Jag tycker du resonerar klockrent. Visst är det så, att de som inte kan ändra på en så enkel sak som t ex att säga chokladbollar istället för att de minsann inte vill ändra sig har stannat i utveckling. Det säger en hel del om deras sätt att tänka tycker jag. Jag har väldigt svårt att komma med bra argument kring detta när någon säger n-ordet eller sv-skle elr liknande ord. Jag blir irriterad på dem och får faktiskt en hel del fördomar om att de inte är så intelligenta men har mycket svårt att säga till dem eller argumentera varför de inte ska säga sånt. De har ofta sina redan bestämda uppfattningar. Jag ignorerar men irriteras. Vill säga nåt. Detta gäller alltså såna jag inte känner så bra eller inte vill stöta mig med. Mina barn och andras barn rättar jag omgående. Mina barn skulle aldrig använda de orden idag, det finns inte i deras vokabulär och de förfasas lika mycket som jag när någon kompis använder dem.
    Jag tror faktiskt att de som säger såna ord inte varit med om så mycket och som du säger inte kommit så långt i sina utvecklingar. Sen tror jag i och för sig inte att de är riktiga rasister i handling, men de har ju inte heller tagit ställning och blivit ANTIrasister. Jag tycker ditt resonemang är klokt och jag gillar ditt uttryck med torktumlaren!:)

  5. Klokt skrivet och bra formulerat. Jag håller med dig i ditt resonemang.

  6. Intressant, intressant! Den inklippta texten säger ju allt. Vi har tack och lov flyttats oss en hel del sedan det synsättet, åtminstone de flesta av oss. Har hört att om man inte tror att n-ordet är negativt laddat ska man byta ut det mot ”kvinna”. Då hamnar allt i ett helt annat perspektiv. Helt plötsligt ser man saker man inte sett tidigare. T ex ”N springer så fort” här håller en del fortfarande med om att det nog är så. Byter man ut ord så att meningen istället blir ”Kvinnor springer så fort” inser man plötsligt att det kanske ändå var en generalisering tidigare. En del kvinnor springer fort, andra inte. På samma sätt blir det om man hävdar ”N har rytmen i blodet”, ”N är lata”. Vet inte om det hade funkat i exemplet med Pippi, men i övrigt funkar det rätt bra när det gäller att blotta generaliseringar. Brukar använda det närhelst fördomarna sticker fram sitt fula ansikte mot mig.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *