3 år utan BH – och det känns …befriande!

För tre år sen bestämde jag mig för att skippa BH:n. Jag hade gått hos en massör under en längre tid och jag hade alltid tjocka ömma punkter under armhålorna och på ryggen och plötsligt en dag gick det upp för mig – det är precis där som BH:n trycker in. Och det här berodde inte på att jag hade en fel storleks BH – jag hade precis innan varit och köpt en bunt nya BH:ar från en specialist, och de skavde ingenstans eller kändes fel. Men de gjorde ändå att slaggprodukter samlades under mina armhålor. Hur jag än försökte med diverse BH:n så var det ändå alltid nånting som skavde nånstans förr eller senare.

…jag orkar liksom inte bry mej längre! Jag är jag, och så är det med den saken!

Min brösthistoria

När jag var tonåring och fick bröst så var det inte först en självklarhet att skaffa en BH. Inga vuxna kvinnor hade BH, bara gamla tanter tyckte jag då! Men så dök Madonna upp med sina Jean-Paul Gaultier utstyrslar och sexiga underkläder och helt plötsligt blev det mode med BH. Jag tror att jag och min mamma var och skaffade våra första BH:n ungefär samtidigt, så jag har vuxit upp med en kvinnlig förebild som aldrig gick med BH.

I början var det kul att använda BH, speciellt då på den tiden när min byststorlek var relativt normal 75C. Jag tänkte inte ett ögonblick på vad det var modevärlden försökte sälja när de sålde pushup-BH.ar – det hörde liksom bara till. Så blev jag gravid när jag var 29 och plötsligt från en vecka till en annan förvandlades mina små runda äpplen till enorma meloner – 75C till 75F på en vecka. Aj, vad ont det gjorde! Inga kläder passade heller efter det och alla påstod (dvs gravidtidningar och folk i gravidbutikerna) att bröststorleken skulle gå tillbaka till den tidigare efter amningen. Men icke – mina revben spändes ut under graviditeten så vid slutet hade jag en 85F BH.

Boobsen minskade en aning efter amningen, men här är jag nu femton år senare med 80E. På gränsen till att få en bröstreducering gratis via hälsovården. Halvt kilo extra som hänger på vänster och höger sida av bröstkorgen och som sliter på ryggen, som gjorde att jag gick hukad både pga den extra tyngden och pga den extra uppmärksamheten. För det är inte roligt då när man var ung och slank och hade stora meloner! Killar kunde liksom inte låta bli att stirra, vilket gjorde att jag hellre gick klädd i tält och såg ut som ett stort hus än hade tajta kläder. Tänk dig själv hur kul det är att sitta på en fin fest och försöka konversera med bordsgrannen mittemot och det går inte att hålla en konversation igång för han stirrar  hela tiden ner i din urringning! (och det här var redan när jag hade mina små 75C – blev inte lättare när de svällde och blev större).

Så jag hade alltså två problem:

  1. män (och ibland kvinnor) som stirrade på mina bröst och som gjorde mig hukryggad
  2. stora bröst som gjorde att jag hade ont i ryggen och strama muskler vid bröstbenen

 

Problem 1 löser jag (för det är en pågående process) genom att fortsätta upprepa mina rationella argument för mig själv. ”Det är inte mitt problem – det är deras problem om dom stirrar.” ”Jag är ändå samma person trots att jag har stora boobs.” ”Det här är kulturen, och vill jag låta kulturen styra över mig, eller vill jag vara mig själv?” Om jag har tajta kläder så är det inte för att jag vill att folk ska stirra på mej. Det är för att jag inte orkar bry mej längre om dom stirrar. Inte så lätt alla gånger, men jag märkte idag när jag var ute och gick att jag gick mycket mer rakryggad än jag gjorde för tre år sen, så det känns som om det börjar ge resultat (till saken hör också att folk stirrar mindre på kvinnor över 40, än på tjejer på 20!).

Jag har mycket mindre ont i mina axlar som en påföljd av detta.

Problem 2 var enkelt – skippa BH:n. Det går inte att vara helt utan nåt stöd för brösten, för om jag har en lös T-shirt på mig så skaver bröstvårtorna eftersom det ännu inte i vår kultur är ok för kvinnor att gå utan T-shirt ens när det är superhett på sommaren.  Det är liksom skillnad på mäns och kvinnors bröst och hur vi ser på dom. Mäns bringor får sexualiseras OCH visas upp utan att de behöver skämmas, men kvinnors bröst behöver i stort sett alltid täckas över. Tänk bara på hur det har blivit med amning! När jag var liten kunde kvinnor amma var de ville. Fram med bröstet, ungen behövde mat. Fastforward några decennier och plötsligt ska man ha skilda amningsfiltar och sitta diskret nånstans så inte nån tant eller farbror dånar av fasa över att se en baby äta mat.

Tillbaka till skavningen. Jag köpte en bunt billiga tajta linnen som spänner åt lite grann över bysten och håller bröstvårtorna på plats. I början använde jag BH alltid när jag gick hemifrån, men efter ett år eller så slutade jag med det. Nu har jag bara BH om jag ska på en fest eller när jag har en klänning som är sydd enligt BH-mått. Annars är det linnen som gäller. En sportBH behövs också om jag ska ut med mountainbiken eller göra nåt som är mer fysiskt ansträngande, för då räcker linnena inte till.

Och jo, brösten söker sig neråt pga gravitationskraften. Men det skulle de göra också om jag använde BH, om inte mer! Det finns inga hälsoargument för att använda BH – det finns bara kulturella argument.

Jag är också glad som mamma till en liten flicka som så småningom kommer att få bröst, för jag har redan argument emot lågstadieflickor och BH:ar. Hon kan inte säga som sina klasskompisar ”Jag behöver gå med BH, för stora bröst behöver stöd” (och hur många småflickor har ens stora bröst? Ungarna som säger sånt här brukar ha pyttesmå tonårsbröst och inte behöva minsta lilla BH om det inte vara för att grupptrycket säger åt dem att de borde ha en). Min dotter har en mamma med skumpande meloner som klarar sig hur bra som helst utan en BH!

Jag hoppas kulturen börjar svänga snart och inse att en BH inte är en nödvändighet – det är ett uttryck för hur man kan bära upp sina bröst som vår kultur har valt att använda. Det är som att använda smink eller modeplagg eller höga klackar – ett sätt att sända ett budskap, men inte nödvändigt för kroppen, utan bara en extragrej som man ibland kan få en kick av, och ibland kan strunta i fullständigt.

Jag kan liksom inte rå åt hur min kropp ser ut. Varken om den ser snygg eller ful ut pga vad som finns skrivet i mitt DNA, om brösten är små eller stora eller hängiga eller inte. Det där sköter naturen helt och hållet åt mig. Men jag kan göra mitt bästa för att säga stopp om kulturen försöker tränga in mig i såna fållor som jag inte passar in på. Där det gör ont i både sinnet och i kroppen pga att jag tvingas in i sådant som jag inte är bekväm med.

P.S. Jag är inte enda som skippat BH:n! Här hittar du några fler tips på hur man kan strunta i BH och ändå klara av att leva ett liv som kvinna… (märkligt nog så går det!)

 

RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

One Reply to “3 år utan BH – och det känns …befriande!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *