Om livet med en förlossningsskada

instagramcapture_23f5bb1e-d188-46dd-8a57-0386435b7db3_jpg

Det här är jag, och jag har varit skadad ända sedan den femte juli 2003.

Jag födde barn och höll på att dö och en läkare gjorde ett felingrepp på mej när hon blev i panik över att jag förlorade medvetandet. Hon blev skrämd av allt blodet så hon körde upp armen i min vagina för att känna på min livmoder och då sprack episiotomin (klippet) som nyss hade sytts. De sövde ner mej och opererade mej och jag visste inte vad som hade hänt.

Sen vaknade jag upp till en ny verklighet.

Jag kommer antagligen aldrig att bli i skick igen. Varken mentalt eller kroppsligt.

Jag har ett pyttelitet ärr i slidväggen som aldrig kommer att gå bort.

Jag har opererats tre gånger. Två gånger för att korrigera ärret. Den senaste gången jag var till en specialist sade han att han inte tror att det är lönt att operera flera gånger för det är bara risk för mer ärrbildning.

Jag måste ta muskelavslappnande medel varje kväll. Jag måste också få massage minst 6 dagar av 7 för att kunna må någorlunda normalt. Det gör att jag är beroende av min man, och av att han orkar massera mej, för jag klarar inte av att massera mej själv över hela kroppen där jag behöver det. Jag har inte heller råd att gå till en proffsmassör tillräckligt många gånger som jag skulle behöva för att må bra.

Det där lilla halvcentimeterlånga ärret gör att det på nåt sätt går snett i min kropp. Jag får en knöl inne i magen, som blir större och större och måste masseras bort. Det är kanske en nerv som sitter i kläm i ärret och som därför alltid är irriterad. Ingen vet, och ingen läkare vet ens hur de skall undersöka vad som gått snett.  Knölen gör att omgivande muskler blir spända och så sprids det runt i hela min kropp.

När det är som värst kan jag inte gå.

När det är som värst kan jag bara ligga eller sitta och då bara på en specialdyna.

När det är som värst bultar det och värker i slidväggen och rumpan och magen och benen och ryggen. Till slut rör sig smärtan till och med upp i axlarna och ner i vaderna. Över hela kroppen.

Såna gånger sitter jag ibland ner och ber min man hämta saker åt mej. Vilket gör att en del tycker att jag är lat. En del tycker att jag bara bossar på honom. En del har åsikter om min själviskhet, och jag – jag sitter där tyst och säger ingenting. Fast egentligen borde jag kanske ibland göra som jag gör nu – säga att det gör ont i min slida så jag kan inte stiga upp!

Det skulle antagligen få en del att haja till tänker jag, så jag biter ihop och är hövlig och säger ingenting och låter folk tro att jag är lat och bossig och självisk. För man ska ju liksom inte prata högt om sina könsorgan när man är på fester eller bjudningar eller umgås med folk som man inte känner så bra.

instagramcapture_6573fdb2-f975-42bc-80fb-e25ef03fd66d_jpg

Oftast tänker jag inte så mycket på saken. Det är sådär med smärta. Man kan vänja sig vid den, precis som jag vande mej vid ständig huvudvärk. Men smärtan finns där precis hela tiden ändå. Ibland är den starkare, ibland är den mindre. Då när den var som värst – de två första åren då jag var förälder – då präglade den hela min existens och jag tänkte bara på när jag skulle få ta nästa värktablett. Nuförtiden tänker jag inte så mycket på det, annat än när jag har stressat extra mycket och därför fått extra mycket ont.

Det är nämligen så att när jag stressar och blir upprörd så dras musklerna i min mage ihop vare sig jag vill det eller inte, och bildar en kedjereaktion som gör hela systemet spändare. Mer smärtor.

Ibland sätter jag mej ner och gråter en stund. En gång i året ungefär. Oftast i duschen när barnen inte kan se eller höra det. Men oftast struntar jag i det.

Det finns så många som har det värre än jag.

Det finns flickor som blivit stympade och ihopsydda och uppsprättade.

Hur måste det inte kännas för dem tänker jag?

När jag hade kommit ur den värsta chocken över förlossningen bestämde jag mej att om jag någon gång blir rik ska jag donera pengar till doktor Catherine Hamlins Fistula Sjukhus så att jag får en mening med det som jag varit med om.

Men så slog det mej – jag behöver inte vänta så länge (om det alls sker), för jag har ju faktiskt en blogg nuförtiden! Jag kan ju skriva om min lilla verklighet, och kanske det hjälper någon därute.

För tänk hur det skulle ha varit om jag hade fött barn någonstans långt borta från sjukhus. Då hade inte det här felingreppet gjorts, men jag hade inte funnits kvar på den här planeten. Och trots att felingreppet gjordes, så gjorde läkarna i alla fall allt för att försöka korrigera det.

Det hade kunnat varit mycket värre.

Det hade kunnat vara så som en läkare sa åt mej två år efter att det hände. ”Det är antagligen en nerv som har gått av, men du kan få smärtlindrande sprutor var tredje månad resten av ditt liv så hjälper det kanske lite”

Det hade kunnat vara som en annan läkare sa, att jag hela resten av mitt liv måste gå till olika gynekologer och klippa bort knölarna som uppstod i ärrbildningen innan jag var med om två av operationerna.  (Aj!)

Det här är jag nu.

Ser ut som en normal frisk individ på utsidan, men på insidan är jag trasig.

Precis som mina barn bär jag på dolda problem som ingen annan ser när de träffar oss. Vi är alla mer eller mindre trasiga på olika sätt, vilket gör att vi får finna oss i att omgivningen ofta bedömer oss enligt vad de ser – inte vad vi berättar åt dem. För på ytan ser vi ju alla så normala ut (under ytan finns bl a PTSD, ångest, koncentrationsproblem och min förlossningsskada).

Ändå är det bara på ytan vi blir bedömda. På vad folk ser, inte vad de hör (för ibland har jag försökt förklara det här på ett finkänsligt sätt, utan att lyckas). De ser en kvinna som ber sin man hämta det ena eller det andra. De ser inte det som finns bakom beteendet.

Jag är verkligen inte den enda kvinnan ens i västvärlden som har en förlossningskada.

Det är bara det att det talas så lite om det. Så nu bidrar jag med min lilla historia, för att öka på medveten kring det här.

Alltför många lider i tysthet för att det inte är fint att prata om såna saker offentligt, men nu är jag trött på det – jag vill inte vara en av dem som håller tyst bara för att man ”ska” det, jag vill vara den som säger ifrån, som säger som det är! Som är en förebild för mina egna barn.

Jag vill inte att dom ska sitta tysta och lida i tretton år och inte säga nånting som jag har gjort. Jag vill att dom ska våga berätta när dom har det svårt och när dom har ont. Och då måste jag börja med mej själv.

instagramcapture_ccc673c2-4094-467d-8bf5-b8a2e5c33dd5_jpg

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

12 Replies to “Om livet med en förlossningsskada”

  1. Händelsevis

    Så bra att du skrivit detta inlägg! Tror att det finns många med egna skador som mår bra av att läsa att de inte är ensamma och inte konstiga. Heja dig! Och hoppas att det kanske kanske blir lite bättre någon gång för dig!

    Reply
  2. TIDSTJUVEN

    Tack Ninette, för att du ärligt delar med dig av verkligheten. Nu har jag ju varken varit gravid eller fött barn, men jag tror att det är här är ett ämne som det är alldeles för tyst om. Jag läste faktiskt ett till blogginlägg inom samma tema, förlossningsskada på grund av felingrepp, tidigare idag och där var skribenten i sin tur upprörd över hur svårt det är att ens få tag på vård. Här finns det inlägget om du eller någon annan här är intresserad: http://vonlila.se/2016/september/sydd-for-hart-efter-forlossning.html

    Massa kramar! <3

    Reply
    • Tant Ninette Post author

      Åh, tack! Ska genast läsa!
      Det var annars inte alls lätt för mej att få vård heller. I mitt fall hade läkaren inte skrivit in sitt felingrepp i journalen, så enligt sjukhuset hade det inte hänt… Jag var med om två operationer för det var så uppenbart att allt inte stod rätt till, men till sist sa läkarna på sjukhuset (överläkaren på gynekologiska avdelningen på danmarks bästa sjukhus) att de inte kunde göra nåt mer för mej – i stället skulle jag söka mej till en fysioterapeut/sexolog som var specialiserad på underlivet. Enligt henne vet dom flesta läkare pyttepyttelite om det kvinnliga underlivet. Det ingår nästan inte i deras utbildning. Så det blev att pröjsa från egen ficka till sist för att bli i skick igen.

      Reply
  3. Emmelie

    Jag finner inte ord, i alla fall inga som räcker till. Så jag tackar bara för din ärlighet och ditt viktiga inlägg. Och så önskar jag att du kommer få hjälp och lindring.

    Reply
  4. Jooles

    Strongt skrivet! Min egen förlossningens skada läkte ganska bra till slut, åtminstone den psykiska. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att leva med sådana där kroniska smärtor. I Finland borde man satsa mer på förhindrande av skador, det känns för mig som om kvinnors rädsla inte tas närapå tillräckligt på allvar.

    Reply
  5. Katarina

    Åh vad jag skulle älska att få höra den kommentaren! Och personen som biter ifrån skulle jag verkligen vilja prata mer med, måste ju vara en härlig människa skulle jag tänka.

    Reply
  6. Pingback: Tack!

  7. Anssi

    Vill skicka en virtuell kram åt dig för ditt mod att skriva om ett svårt ämne. Hade själv en traumatisk upplevelse under barnfödseln. Blev akut kejsarsnitt och de sydde fast fel. I alla lager av hud, muskler mm.
    Du har en fin man och fina barn. Ni är en fin familj. Punkt.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *