Om det är nåt som man får veta innan man ska adoptera, men som man kanske inte riktigt tror på innan man väl står i det så är det hur tungt det är ibland!
Alla böcker och kurser om adoption tar upp det där med tidigt trauma och hur praktiskt taget alla adoptivbarn reagerar på det på ett eller annat sätt. Men att sen vara inne i det, och märka det på sina egna barn – det är nåt helt annat än att läsa om det i en bok.
På samma sätt är det med alla slags barn. Man kan liksom inte förbereda sig på hur det är att ha barn förrän man är i det själv, men att ha barn med trauma är hundra gånger jobbigare än barn utan trauma oberoende hur barnet har kommit till familjen eller hur det fick sitt trauma.
Julen
En speciellt jobbig tid på året är alla högtider, och då speciellt julen. Många barn med tidigt trauma behöver rutiner och överskådlighet för att orka med tillvaron om det är nåt som julen inte är så är det just det. Skolor och dagis har annorlunda program än den övriga tiden på året och överallt får barnen höra om tomten som bara ger gåvor åt snälla barn.
Om det är nåt barn med tidigt trauma känner så är det skam, en känsla av att alltid vara lite fel eller ha gjort fel, och man behöver verkligen inte spä på det med en tomte som har så höga krav på barn!
Vi var i valet och kvalet om vi alls skulle prata om tomten hemma hos oss, men så var en av barnen så övertygad om att det fanns en tomte (pga kompisar) så vi liksom bara körde den linjen av bara farten, men det har vi hunnit ångra oss många gånger sedan dess!
Inte nog med att tomten bedömer barnen om dom är snälla eller ej – han är dessutom utklädd och mer eller mindre fejk, och det kan också stressa barn som är känsliga för sånt. Så julen är inte precis vår favorithögtid, hur det än ser ut på bilderna.
Vi gör vårt bästa och försöker göra december så lugn som möjligt med så få turer till köpcenter som möjligt och så mycket fokus på roliga saker som det bara går och för varje år går det lite bättre.
Men jag väntar i stort sett hela december på julaftonskvällen när barnen äntligen har öppnat paketen (som de spänner sig för, för man vet ju aldrig vad det är i paketen) och förhoppningsvis inte brutit ner alltför mycket för att de inte fick det de önskade sig eller öppnade paketen snabbare än syskonen så att de tror att de fick färre paket eller vilka alla andra klagomål de har gällande paketen, och äntligen trötta ibland efter en hel julafton fylld av gråt har somnat så att vi vuxna kan kasta oss i säng och förhoppningsvis sova en hel natt och glädja oss till att det är ett helt år till nästa julafton! Bara för att nästa dag stiga upp med ungar som har ett lååååångt jullov framför sig, utan vardagsrutinerna som en buffert. Varje juldag tänker jag: jag borde fixa en julkalender för föräldrar, som räknar ner dagarna tills jullovet är över. Och varje år glömmer jag det, för det är det man gör när man har barn med trauma – man har sån sömnbrist pga konstant stress och ungar som inte kan sova att man glömmer saker och ting. Och ändå, hur tungt det än är för oss föräldrar så är det hundra gånger tyngre för våra barn.
Det sätter minsann perspektiv på tillvaron att vara förälder till ett eller flera barn med trauma. Det är som att komma med i en ny klubb: en som består av dom som liksom ”gets it”. Övriga världen gör det nämligen oftast inte – det här är nåt som man behöver uppleva för att förstå.
Jag har en julklappsönskning i år
Jag önskar att folk i vår omgivning, eller som umgås med andra familjer där det förekommer trauma, skall sätta sig in lite mer i hur det är att ha barn som har en traumabakgrund.
Om det ser stökigt ut hemma hos oss så är det antagligen för att vi prioriterar barnen framför städningen. Vissa dagar har jag inte fått en minut för mig själv och jag känner inte för att börja dammsuga sen när jag får fem minuter ledig tid. Övriga tiden har ibland gått åt till att reda ut konflikter av olika slag eller lugna ner ungar som haft en dålig dag i skolan. Eller till att sitta och inte få nåt gjort för man är så matt efter hela dagen med jonglering av allas problem utan att ha en tid till sig själv för att processera det hela.
Om vi säger att det var en jobbig natt eller dag, så var det det. Jobbigare än du tror. Jobbigare än att ha en liten bebis som inte kunnat sova. Kom tillbaks och säg att du förstår hur vi har det sedan när du har varit minst 3-5 år sömnlös.
Om vi säger att våra barn reagerar si eller så, säg inte ”men så gör ju alla barn!” Alla barn reagerar kanske si eller så i vissa situationer, men de gör det inte hela tiden eller lika intensivt. Det känns som att förklena ens berättelse, när folk säger att ”jamen, sådär gör ju alla barn”. Nej, det gör de inte. Skillnaden mellan psykiska problem och att vara normal är oftast inte att man gör sådant som normala befolkningen inte gör, utan det är en fråga om intensitet och frekvens, dvs t ex hur intensiva utbrott man har eller hur ofta dom förekommer.
Framför allt – tro på vad vi säger. Se inte fördömande ut. Säg inte fördömande saker. Se de mörka ringarna under våra ögon och hur mycket vi kämpar för att verka vara normala människor när vi träffar folk och inse att det finns mycket som ni inte ser, som ni inte kan vara med om eller få bli vittne till för de här beteenden som barnen uppvisar är sådant som bara vi, föräldrarna, får se. Eller utvalda personer, och hjälper ni oss tillräckligt mycket och visar tillräcklig förståelse för oss och våra barn kan ni också få se barnens rätta jag ibland. Det är en ära och en gåva, om än en otroligt tung sådan, men alternativet – ett barn som aldrig uppvisar tecken på trauma trots en tid på barnhem eller en jobbig start på livet – är något mycket värre. Det är ett barn som aldrig vågar lita på en annan person, och hur tungt det än är så vill jag att mina barn skall kunna lita på mig och bli välfungerande vuxna.
Att vara förälder är inte något man blir av sig själv bara för att man har fött eller fått ett barn, det är något man blir genom mycket arbete och motivation och respekt.
Att vara förälder är inte något man är – det är något man gör.
Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook
Tack för att du beskriver vår vardag så bra. Har en kille som har blivit sjuk, han orkar inte mer. Vi kämpar precis som ni och som så många andra. Vi berättar exakt vad som finns i paketen, det är överaskning nog att inte veta vilket paket som innehåller vad! Vi öppnar några paket på julafton med släkten sedan tar vi resten själva på juldagens morgon med bara familjen. Då är det bara vi. Hoppas att ni får en någerlunda lugn jul! kram Caroline
Vi har problemet i att ungarna både vill ha överraskningar och inte vill ha överraskningar…! så det är lite ”tricky” för om vi berättar vad som är i paketet åt en viss unge t ex, så kan hen bli arg efteråt samtidigt som det stressar att inte veta vad det är i paketet… Det blir som tur är lättare för varje år… Hoppas jag, jag bävar som vanligt inför julafton! kram!
Goda råd är visserligen som salt – ska inte trugas – men kom ändå att tänka på en sak gällande jultomten. Kanske jultomten kunde skriva ett brev åt barnen nu före jul där han berättar att han sett att de har varit snälla, att han inte bryr sig om småsaker utan tittar på helheten, kanske lista några extra fina saker barnen gjort osv. Och så avsluta med att de ses på julafton alternativt att han skickar paket och en utklädd gubbe eftersom han inte hinner besöka alla han vill… Så skulle kanske det spänningsmomentet minska en aning?
Kanhända att det skulle kunna funka med ett brev! de senaste åren har jag sagt åt barnen att det är så att det är föräldrarna som ger pengar åt tomten som han sen köper julklappar för och därför får barn olika mängd julklappar beroende på hur mycket pengar deras föräldrar har bland annat. Och ungarna har till på köpet spekulerat länge i att det inte finns nån jultomte. Men ändå sitter det så djupt den där känslan av skam, så när folk överlag pratar om ”nå, har ni varit snälla?” och ”tror ni att ni kommer att få några julklappar i år?” så räcker mina ord inte till för barnen, som ändå innerst inne tror/vet att dom har varit dumma och får ångest av det…
Men vi har redan en nissedörr på plats och en liten tomtenisse som ger godis ibland åt barnen, så kanske han kunde skriva ett brev? tack för idén! alla goda idéer är värda att testa – man vet aldrig, kanske det skulle hjälpa. (e
Nu när jag tänker efter så tror jag att jag faktiskt skrev ett sånt brev för ett par jular sen… men det hjälpte noll då ”Det är ändå bara du mamma som har skrivit brevet!” sa ungarna, och fortsatte att stressa inför julaftonen…! så jag tror jag får ta och värva någon annan att skriva brevet.
Hej Ninette..det var längesen. Saknar dig på stickcafe .
Det är svårt dethär med barn och julklappar..i synnerhet om man firar jul med andra som har barn och dom barnen får typ dubbelt så många julklappar som ens egna. Detta fenomen har stört mig då barnen varit små.
Har då dom andra varit snällare.
Hursomhaver är det tungt med barn vid juletid och speciellt med barn med specialbehov.
Men då du skriver om julen och hur det inte är en trevlig tid för er..känner jag detsamma fast jag inte har små barn längre. Jag har en fruktansbärd ångest och stress över den flera veckor i förväg. I år har det varit såeciellt tungt..har ingen aning varför.
Hoppas ni ändå får en riktigt trevlig Jul. Ja en Jul som ser ut som er jul på ert sätt. Det borde jag också lära mig.
Nå dethär gick lite förbi pointen.