Det här önskar jag att mina barn ska ärva av mej

Min morfar lämnade efter sig en doft av liljekonvaljer när han dog.

I förrgår när jag tjugo nånting år efter att jag senast träffade min morfar cyklade genom en granskog och där plötsligt doftade det av liljekonvaljer kunde jag nästan känna min morfar gå bredvid mej och hålla min lilla barnhand i sin stora hand och säga ”Dom där blommorna är jättegiftiga Ninette, du ska alltid tvätta händerna om du rör vid dom”.

Vi cyklade vidare och kom fram till sommarstället som vi skulle besöka några dagar och jag tänkte hur härligt det är att få sånt i arv av sin älskade morfar. En doft som helt plötsligt gör att han är där, precis som han var på riktigt då för så många år sen.

”Liljekonvalj – convallaria majalis – det är efter den som vår sommarstuga har fått sitt namn, Ninette. Konvaljeberget. Är det inte ett vackert namn, och är den inte vacker, och så speciellt vacker så här ute i naturen när den växer helt själv!”.

”Titta hur ljuset faller ner mellan grangrenarna och dom små vita blommorna som ser ut som små klockor.”

Vi gick omkring i skogarna och pratade om träd och buskar och barr och jag minns inte en enda specifik gång, har inte ett enda konkret minne av alla skogspromenader, men jag har dom här ströreplikerna och dofterna och känslan.

Känslan av att gå bredvid den här stora trygga varelsen som vet så mycket.

Ibland hittade vi skogsvioler. Då blev morfar lite speciellt romantisk för Viola var min mormors egen blomma.

Ibland plockade jag små buketter som jag gav åt min mormor, men aldrig av dom fridlysta växterna.

 

”Det där är ett Flugblomster. Det är en orkidé och dom får man inte plocka”

”Se så fina dom är när dom växer så här ute i naturen!”

Genom alla såna där små vardagssituationer fick jag en känsla av att det var viktigt att ta hand om naturen och låta den vara som den ville vara, och också en förundran över hur vackert det är ute i våra skogar.

Det är nåt jag saknar mest av att bo precis mitt i en stad, om än i en liten stad.

Vi har långt till närmsta skog och mina barn kan inte leka i skogen på samma vis som jag gjorde. Dom kan inte leka pinnlekar i bäckarna, hitta stensöta och bygga kojor i knotiga tallar som vi gjorde när jag var liten.

Men ibland har vi tur och får hälsa på nån som bor såhär idyllisikt, precis som vi gjorde nu.

Jag undrar vad mina barn ska tänka på när dom är stora.

Kommer dom att tänka på sin mor när dom känner doften av liljekonvaljer?

Kommer dom att minnas hur vi gick omkring på bergsknallar och letade efter sedum och tittade på dom små violerna och gick och hälsade på fåren i hagen?

 

Det vore inget dåligt arv att ge vidare, så jag hoppas vi får fler såna här minisemestrar med fler skogspromenader och fler gånger när mamman bara låter all vardagsstress rinna av sig och bara går där ute i skogen och känner doften från blommorna och ser det vackra i det lilla.

Precis så som det skall vara.

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook