Såhär brukar jag prata om adoption med mina barn och deras kompisar

Jag fick en så bra fråga via mailen häromdagen – blir alltid lika glad när föräldrar ställer den här frågan till mej/oss!

Hur skall man prata om adoption med sina barn på ett bra sätt?

Ett barn hade fått en ny kompis, och kompisen hade annan hudfärg än sin mamma och pappa. Barnets mamma förklarade för sitt barn att det berodde på att kompisen var adopterad och hade vuxit i en annans mage, men barnet förstod inte riktigt vad det innebär. Barnet frågade:men kommer man inte från sin mammas mage, och mamman sade: nej, inte alltid, barnet växte i sin mammas hjärta. Det blev lite väl diffust och oklart, så mamman mailade mej med sin fråga.

Vad glad jag blev när jag fick den här frågan!

Det behövs fler föräldrar som funderar på dom här sakerna i samhället, för det här är precis sånt som bidrar till att vi alla får vara olika – att man funderar på dom här sakerna, och att man tar reda på hur man bäst kan prata respektfullt om såna saker.

Såhär brukar jag prata om adoption med mina barn och deras kompisar:

Alla mänskor börjar som en bebis som växer inne i sin mammas mage. En bebis blir till genom att en äggcell från mamman (jag brukar visa var på kroppen den kommer ifrån ungefär) blandas med en spermie från pappan (spermierna finns i pungen). Både spermien och äggcellen innehåller nånting som heter DNA och som liksom är en ritning på hur en människa ska se ut. Precis på samma sätt som man får en ritning med i legopaketen, så har alla mänskor en sån ritning i sin kropp, bara det att den där ritningen finns med i alla celler. Den finns i ditt hår, i din hud, – överallt.

Mammans och pappans ritningar blandas när det blir en bebis, och då blir det en bebis som liknar lite på sin mamma, lite på sin pappa. Om mamman eller pappan har brun hud så får bebisen oftast också brun hud, man kan få blåa ögon som sina föräldrar eller ett visst humör eller vara bra på olika saker och ting. Allt sånt där finns liksom i ritningen. Ibland blir det fel i den där ritningen och då kan barnet se lite annorlunda ut, t ex ha ögon som ser annorlunda ut eller kanske ha nån sjukdom eller nåt handikapp.

Sen när bebisen är född så händer det ibland att mamman och pappan inte kan ta hand om den. Vad kan du tänka dej att kunde hända så att mamman eller pappan inte kan ta hand om sin bebis?

Barn brukar ofta säga: dom är sjuka, dom är fattiga, dom kan inte av olika orsaker.

Om barnen bara kommer på en idé så brukar jag fråga vidare och sen säga att det kan finnas många orsaker till det.

Bebisen kommer då till en fosterfamilj, det betyder en familj som tar hand om den tills den får en riktig familj, eller till ett barnhem där det finns många bebisar som behöver en familj. Det är inte som i Rasmus på Luffen eller såna TV-program – det är inte så att det kommer föräldrar dit och så väljer dom ut barn, utan det ser mer ut som ett vanligt hem fast med jättemånga bebisar och jättemånga vuxna.

Sen får bebisarna om dom har tur en riktig familj som tar hand om dom, oftast en mamma och en pappa som adopterar bebisen.

Att adoptera betyder att man tar upp till sin egen, det betyder att bebisen eller barnet blir föräldrarnas eget barn. Så då har bebisen fyra föräldrar: två biologiska föräldrar som den fick DNA från, och som den växte i mammans mage hos, och två (eller en) föräldrar som den bor hos.

Du känner säkert till andra barn också som har två mammor och två pappor eller bara två mammor eller bara två pappor eller bara en föräldrer eller allt möjligt annat. Man kan vara familj på väldigt många olika sätt, och det här barnet som är adopterat har alltså ett par föräldrar som det bor hos och ett par föräldrar i ett annat land eller i samma land nån annanstans.

När man adopterar så köper man förresten inte ett barn. Föräldrarna måste betala många pengar, men det dom betalar är t ex kurserna dom går på, alla papper som dom måste få underskrivna, resorna till landet och så kostar det att ha ett barnhem så det behöver också betalas. Men barnet kostar ingenting – man köper inte barn när man adopterar.

Det är ungefär det som det betyder.

Ibland frågar ungar också nåt om mina barns biologiska föräldrar. Då säger jag (precis som den där mamman som ställde ursprungsfrågan) att jo, vi känner till dom biologiska föräldrarna, men det är våra barns egen historia att berätta. Det kanske barnen berättar för er om ni är goda kompisar, men det är inget som dom behöver berätta åt var och en. Ni har säkert också sånt som ni inte vill säga åt alla, kanske en del kommer från familjer där föräldrarna är skilda eller har syskon som bor på andra ställen och annat sånt som ni inte vill prata om med vem som helst? Precis på samma sätt är det när man är adopterad. Det där med hur man hade det på barnhemmet och vem som är dom biologiska föräldrarna – det är privat. Privat betyder att man inte behöver berätta det åt alla om man inte vill.

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook