Saker jag inte vågar berätta

För några år sen drog en bloggare igång en engelskspråkig grej inom bloggvärlden: hon skrev en lista på saker som hon inte vågar säga till sina bloggläsare. Bloggvärlden blir ofta glättig och glad och lite väl mycket yta, speciellt om man bloggar om inredning och pyssel och som motvikt till det ville hon visa lite mer av verkligheten, av det som hon är rädd för att visa.

Bloggare är också riktiga personer, med riktiga liv och riktiga rädslor. Ibland glöms det liksom bort.

Det gav gensvar hos många bloggläsare och andra bloggare och till sist blev det en hel rörelse med bloggare som visade upp sånt som dom var rädda för att visa, och på nåt sätt gjorde bloggandet en liten smula mer äkta på kuppen.

Det här var alltså en rörelse främst inom engelskspråkiga bloggar och det var redan några år sen, men Aunt Peaches – en av mina favoritbloggar, som jag nämnt flera gånger här på bloggen – gjorde sin egen lista häromdagen. Hon hade några saker som hon behövde säga till sina bloggläsare, och gå in och läs där – det är verkligen tänkvärda saker!

Det fick mej att tänka på om det finns nåt som jag inte vågar säga. Min första tanke var att nej, jag säger ju allt sånt som jag tycker är jobbbigt, som jag skäms över (som t ex mina eksem, att jag har PTSD efter förlossningen, att vi har det rörigt hemma, överhuvudtaget mitt utseende) och som jag är nervös inför (jag är t ex precis som alla andra nervös när jag ska träffa nya mänskor i stora grupper), men vid närmare eftertanke var det nog inte sant – det finns nog saker som jag också tycker är jobbiga och som jag undviker här på bloggen.

Jag brukar varva det glättiga, glittriga och glansiga här på bloggen med mer djupa inlägg och artiklar, men den senaste tiden har vi haft så bråttom med renovering så det har bara blivit yta, så det sitter på sin plats med lite djup tycker jag. Det här blev långt! Jag har jättesvårt med att skriva kort och koncist – önskar att jag var en sån där som direkt klarar av att säga i korthet det som är kärnan i själva texten, men jag är inte sån!

sakerjaginte

Saker jag inte vågar berätta åt dej:

  1. Jag gillar inte Mumin.

Det är nästan helgerån att säga det när man är finlandssvensk, men jag gillar inte Mumin! Varken i böckerna, på muggarna, i tidningen – ingenstans. Det här är minsann nåt som jag brukar ligga lågt med såhär på internet, för det känns respektlöst att gå omkring och inte gilla nåt som så många gillar, så det här är nåt som jag inte har vågat säga! Men nu har jag outat mej själv som en som inte gillar Mumin. Det gör varken till eller från i bloggvärlden vad jag har för åsikter om Mumin tack och lov!

När jag var liten var jag rädd för ”Vad hände sen”-boken, den där läskiga boken där lilla My var försvunnen (hon var alltid så elak) och Mumin letade efter henne och det var hål i alla sidorna. Den var superläskig och mardrömslik tyckte jag. Sen blev jag stor och tyckte fortfarande inte om Mumin. Vi flyttade till Danmark och nästan alltid när nån kom från Finland och hälsade på oss hade dom med sig nån Mumingrej. Och jag tackade glatt och tog emot, men det jag inte vågat säga såhär offentligt är att jag inte ens då gillade Mumingrejorna! Helgerån, jag vet.

  1. Jag tycker inte alls om min kropp.

Jag tycker inte om att ha stora bröst (men du har ju inte stora bröst! säger folk då. Sen får dom se min BH och blir helt paffa. Grejen är att jag hela tiden försöker klä mej så att jag ser ut att ha mindre bröst. Jag tycker inte om dom! Inte det minsta. Dom är alltför stora, och jag var aldrig en sån som ville ha så stora bröst, men det bara kom av sig själv när jag blev gravid och inte försvann dom efteråt heller. Det är så himla svårt att hitta kläder som ser snygga ut när man har stora bröst och om man sen klär sig i nåt som är mer åtsmitande så känns det som att alla bara tittar på mina bröst hela tiden. Då brukar jag kompensera med att antingen klä mej i svart eller ha nåt stort halsband på mej så att uppmärksamheten flyttas lite högre upp. Plus att jag hukar mej och har axlarna i fel ställning för att liksom minska på hur stora mina bröst ser ut. Jag önskar att jag var en sån där person som helt kunde strunta i hur jag ser ut och hur andra reagerar på det, och i stället gick med rak rygg hela tiden! Men det känns jättejobbigt om brösten t ex nuddar vid nån annan, så jag kryper ihop i stället.

Jag tycker inte om att gå omkring och ha gravidmage utan att vara gravid. Min mage har aldrig haft chansen att dra ihop sig efter graviditeten för jag har hela tiden spända muskler i magen som gör att den sväller upp och putar ur och inte ryms i vanliga byxor alla gånger. Efter graviditeten sa N:s kollega: ”Åh, vad du ser slank ut! Du har redan fått tillbaks din vanliga kropp!” och jag kände inte för att rätta till henne och säga att nä, jag har inte fått tillbaks min vanliga kropp – jag har gått ner i vikt när jag var gravid och jag var inte så här slank innan. Sen kickade hormonerna in och alla mina muskelproblem pga förlossningen och sen dess har det inte varit tal om att se slank ut. Ibland ser jag bara gravid ut och då brukar nåt b arn alltid säga ”Mamma, det ser ut som om du har en baby i magen” och jag blir fortfarande lika ledsen varje gång, även om det redan har gått snart 12 år.

På grund av dom här sakerna så HATAR jag att shoppa kläder. Jag gör nästan vadsomhelst annat än shoppa kläder för jag blir bara på dåligt humör av det.

Jag vågade fota mitt ansikte ifjol, för ansiktet blir helt ok på bild i vissa vinklar, men kroppen – där tog både armarna och modet slut. Det jag borde göra är ta helkroppsbilder på mej själv, och gärna lite mer lättklädda till och med, för det är det som jag har problem med. Men jag vill inte! för jag vill inte se ut så som jag ser ut när jag ser mej själv i spegeln. Jag vill varken vara söt eller ful – jag vill bara vara jag.

Jag tycker inte om att min kropp inte funkar som jag tycker att den borde. Den är full av inflammation, full av allergier, full av eksem och full av hormonstörningar och muskler som inte funkar som dom ska. Fast jag försöker styra över den med diet och annat så gör den ändå vad den tycker. För det mesta går jag inte och tänker speciellt mycket på det, men ibland så kokar det över och jag når den där väggen och då kommer all ilska och besvikelse över min kropp fram till ytan. Sen lägger jag locket på igen.

  1. Jag kan inte tåla trender!

Jag får i nerverna av ”det här är mode nu” och ”det här kommer att vara mode den här sommaren”. Jag vill gå omkring och göra som jag tycker och inte behöva tänka på om nåt är mode eller inte. Jag tycker inte det är sunt med att följa trender. Jag vet att det är ett fenomen som alltid har existerat, för det är mänskligt att det finns trender eftersom vi är flockdjur och påverkas av varandra, men det där att man medvetet ska FÖLJA trender – det känns osunt.

Jag försökte mej en gång följa trender jag också, när jag gick på sjuan och ville ha jeans som alla andra för jag ville inte få höra att jag trodde att jag var nån och annat sånt där som dom äldre i skolan ropade efter mej, men jag insåg att jag inte alls mådde bättre eller hade nåt bättre liv trots att jag gick i jeans och jeansjacka som alla dom andra. Det gjorde noll skillnad. Folk var lika elaka mot mej ändå, så jag kunde lika gärna gå omkring klädd som jag själv ville och få kritik än att gå klädd som dom ville och få kritik.

Jag följer såklart en del trender ändå, men mer omedvetet än medvetet. Jag vill hellre vara en som skapar trender än en som följer trender, och då får man räkna med att folk inte alltid förstår en eller att en del tycker att man har dålig smak och kommentarer som ”jag skulle då aldrig våga!” eller ”jo visst är det snyggt, men det skulle inte passa hemma hos mej”

  1. En gång blev jag utkickad från en universitetskurs för att jag vågade fråga föreläsaren om hen kunde förklara ett begrepp närmare. Minst halva klassen hade inte förstått ett dugg av vad personen i frågade försökte förklara, men när jag ställde mej upp och ställde frågan så var jag plötsligt väldigt ensam om det. Noll andra personer sade att dom hade haft samma funderingar. Noll. Föreläsaren ifråga ansåg att jag hade lägre intelligens och kickade ut mej från en annan kurs som hen skulle hålla och det hjälpte inte att jag överklagade till institutionsrådet.

Jag lärde mej att psykologer, både blivande och såna som jobbat sen länge, är precis lika mänskliga som alla andra och inte vågar ställa upp för andra om dom är rädda för sitt eget skinn. Och att jag tydligen är en sån person som tycker det är viktigare att man ställer sig på barrikaderna och säger ifrån än bara flyter med och är en ja-sägare.

Jag lärde mej att det är viktigare att leva med mej själv än att personer jag inte bryr mej det minsta om hålls nöjda. Plus att det inte var lika viktigt för mej att ha bra vitsord som att ha rättvisa. Jag blev på kuppen desillusionerad om hur bra självinsikter psykologer har, och har fortfarande kvar en bitter smak när jag tänker tillbaks på mina universitetsstudier.

  1. Sen finns det flera saker som jag inte kan säga därför att det gäller förhållanden till andra personer som jag tidigare umgicks med och som det inte är lämpligt att skriva om på nätet eller ens snacka om med vem som helst. De är en del av mitt liv, nuförtiden en mindre, ibland en större, och mitt liv på min blogg ser därför lite fel ut för att jag aldrig snackar om dom här sakerna. Men det kan jag helt enkelt inte göra.

Det finns så många som känner mej som läser bloggen, både nära vänner och bekanta, både vuxna och barn. Både föräldrar till mina barns kompisar och ibland mina barn själva (ifall dom orkar – vanligtvis orkar dom inte läsa igenom vad mamma har skrivit!), så en del saker måste helt enkelt förbli oskrivna här på bloggen.

Ni får helt enkelt lov att tro på mej när jag säger att det finns mer i mitt liv än bara det som syns här på bloggen, och allt är inte glatt och glitter hela tiden. Men mest av allt vill jag fokusera på det positiva, för det är från det som jag får min energi! och det är det som gör det lite snedvridet ibland, och som gör det nödvändigt med såna här blogginlägg.

 


 

Nu vill jag utmana dej som har läst den här texten så här långt – vad är det du är rädd för att berätta åt andra? Vågar du skriva det på din blogg, eller vågar du säga det åt någon du känner? Vad skulle hända om du gjorde det? Oftast känns saker och ting mycket värre inne i våra huvuden, men när vi väl har sagt dom släpps dom lösa utan att det händer nånting annat än att vi plötsligt har visat oss vara precis lika mänskliga som alla andra!

 

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

14 Replies to “Saker jag inte vågar berätta”

  1. Sandra

    Vad bra inlägg! Ofta när jag läser såna här blogginlägg börjar jag tycka sämre om mig själv, för vissa vrider inläggen till vad i alla andra som irriterar dem och så känner jag alltid igen mig i det som dom tycker är SÅÅÅ IRRITERANDE 🙂 Kanske jag bloggar ett sånt här också, finns nog underlägg hur mycket som helst. Förresten gillar jag heller inte Mumin. Har några muggar men that’s it. Gillar inte böckerna och är därför inte brydd i prylarna heller. Vissa rikssvenska muminfantastvänner tycker nog jag har fel i huvudet 🙂

    Reply
      • Tant Ninette Post author

        …så är det lite mindre ensamt menar jag! För jag brukar på riktigt inte våga nämna på nätet att jag inte gillar mumin! Det här var nästan den jobbigaste punkten för mej, hur knäppt det än låter 🙂

        Reply
  2. TIDSTJUVEN

    Modigt inlägg!
    Jag skulle gärna skriva ett eget, men vet inte om jag vågar. Vi får se.

    Men angående kursen – hur sjutton kunde föreläsaren kicka ut dig från kursen för att du ställde en fråga? Det är väl varje studerandes största rättighet att få fråga upp sådant som är oklart. Jag får liksom inte det här att gå ihop i mitt huvud.

    Reply
    • Tant Ninette Post author

      Tack ska du ha, och hoppas att du vågar!
      ja vet du, man tycker ju att sånt inte skulle hända och jag blev så chockad och paff och gick hem och bara grät efteråt. Jag trodde inte att sånt kunde hemma. Det var verkligen en stor chock för mej. Och jag som bara bad föreläsaren att förklara en sak. Det var inte nån elak grej eller nånting alls, utan jag bad hen bara förklara en sak som jag och resten av klassen inte hade förstått.

      Reply
  3. Britt-Marie

    Tack för ett mycket bra inlägg, Samtidigt som jag läste genom ditt inlägg kom det upp flera saker jag heller inte våga säga till nån. Tyvärr har jag ingen blogg att ”erkänna” i. Men att jag inte gillar Mumin, det brukar jag säga 🙂 Förstår inte alls hysterin runt de figurerna.

    Reply
    • Tant Ninette Post author

      😀 en själsfrände, kul! vad skönt att jag vågade ”outa” mej själv, känns mindre ensamt nu!

      Reply
  4. Åsa

    Mumin ja, vem var inte rädd för lilla My? Mamma läser den för tjejerna och de har ändå gillat den så där bröt vi den cykeln!

    Jag har ju ingen blogg men då det begav sig var det mycket blandat, jag är ju själv sådan, jag kan var jättemodig och jättefeg det varierar…man får väl försöka acceptera sig som man nu än gång är!
    Jag är ledsen för jag aldrig får koll på min vikt, att det alltid kommer att vara det folk ser först hos mig, att jag är tjock. Och ändå har jag en frisk kropp och det försöker jag njuta av, för så kommer det inte alltid att vara.

    Jag orkar bara skriva en tråkig sak, måste hålla humöret uppe nu till helgen :-))

    Kram Åsa

    Reply
    • Tant Ninette Post author

      man behöver acceptera sig som den man nu en gång är – exakt så är det! Det känns så himla onödigt och dumt att man, eller speciellt kvinnor, ska gå runt och inte vara nöjd med sin kropp och sin vikt, speciellt om man är frisk. Visar hur mycket samhället och kulturen påverkar en, vare sig man vill det eller inte.
      Bra att du bara skrev en tråkig sak, man ska inte bli deppig i onödan heller!

      Reply
    • Tant Ninette Post author

      Tack ska du ha, och ja, superknäppt! jag trodde inte själv det var sant då när det hände.

      Reply
  5. Cecilia

    Tack för ärlighet och mod! Ibland vill jag ha en anonym blogg för att kunna skriva om allt det där jag inte törs vara offentlig med. Är lite för huvudvärkig (skyller jag på 🙂 ) för att komma på exakt vad nu. Men skickar muminfria kramar

    Reply
    • Tant Ninette Post author

      tack ska du ha! så känner jag också ibland att det vore skönt med en anonym blogg. Ibland skulle det vara så skönt att bara få skriva av sig allt man känner! men jag är så lite anonym som man kan vara, så jag håller mej till texter som också mina barn kan läsa 🙂

      Reply
  6. VisaLiza

    Oj vet knappt vart jag skall börja! För det första tycker jag att det är otroligt bra att skriva och visa upp att bloggare är människor som alla andra. Möjligen mer kreativa än många men i det stora hela precis som vem som helst. Sen måste jag säga att du är otroligt stark som vågar skriva det du skriver. Även om det var din pysslighet som fick mig att hamna på din blogg en gång i tiden så är det de djupare texterna som fått mig att stanna kvar. Många gånger skriver du om sådant som berör även mitt liv och det känns märkligt betryggande att läsa att andra går igenom liknande saker. Heja dig vad du är bra! Kramar Liza

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *