Selfieprojektet – hur gick det sen?

Så har det gått ett år sen jag påbörjade mitt selfieprojekt, och även om jag inte har bloggat om det sen förra våren så är det nåt som jag har hållit på med precis hela året, varje dag.

Målet var: en selfie per dag i ett års tid.

Det har jag nästan lyckats med. Jag missade ett par dagar när jag var sjuk, men annars har jag tagit självporträtt alla dagar, oberoende om jag varit på bra eller dåligt humör, frisk eller sjuk. Planen var att skriva om det regelbundet på bloggen, men så blev jag sjuk på våren och var sjuk i 8 veckor och då orkade jag inte skriva några blogginlägg. Sen hade jag så mycket att komma ikapp med, och fullt upp med att göra färdigt boken, så jag hann helt enkelt aldrig ikapp. Jag tänkte att jag skulle ta nya tag i november-december, men då blev jag sjuk på nytt (eller rättare sagt: fick besvärliga biverkningar av en medicin så att jag i praktiken var sängliggande ett tag) och tiden bara gick. Så hade det plötsligt gått ett helt år med selfies på Instagram, men inte så många på bloggen.

Det här har jag lärt mej:

  • det känns jättebra att jag vågar ta foton på mej själv, så att barnen har bilder på sin mamma i situationer där hon både ser fånig, ful, vanlig, snygg ut, och där barnen själva är med på bilderna med mamman. Ifall det skulle råka hända nåt åt mej och jag plötsligt inte finns där så har dom i alla fall foton där deras mamma är med, som minne. Vi har tiotusentals foton på barnen, men inte alls lika många på just mej som oftast står bakom kameran. Det där blev det ändring på under det här året!
  • jag hade hoppats bli en bättre fotograf på kuppen och planerade att ta en massa konstnärliga selfies och i början lyckades det ganska bra, men sen när jag blev sjuk så knäppte jag bara bilder rakt av. Och det är helt okej det med! Man behöver inte vara så seriös hela tiden, eller ironisk – man kan vara helt vanlig ibland också, och det är också helt okej!
  • jag gillar selfies! Jag gillar att lära känna människorna bakom bilderna, jag gillar bättre flöden där folk ibland visar upp sig själv också och inte bara föremål eller inredning eller vad det nu är som dom gillar att plåta. Jag gillar att det blir så personligt – det kan liksom inte bli annat än personligt när man fotar sig själv
  • jag är fortfarande inte helt ok med att se snygg ut på bild. Inte ful heller. Helst vill jag se vanlig ut, fast det är smickrande att få komplimanger, men då känner jag att det mest är ljug för att jag har lagt på nåt filter där jag ser yngre ut än jag är. Det är märkligt det här med kvinnor och självbild och hur mycket man påverkas av att växa upp i en kultur som lägger vikt vid utseendet, också om man själv har en idé om sig själv som en som inte bryr sig! Jag vill kunna vara helt ok med att vara snygg eller ful eller vanlig på bild, helt enligt mitt eget humör, men jag blir påverkad av like:sen som man får på Instagram, trots att jag försöker låta bli! Kanske man borde kunna ha ett Instagram-flöde där man stänger av like:sen och sen ser vad som händer om man tar bilder på sig själv ett år? Blir det annorlunda om man inte har den där yttre påverkan av hur många hjärtan det finns på en bild eller inte? Samtidigt kände jag att jag behövde just Instagram, för det är inte lika gränsöverskridande att bara ta bilder för min egen användning – det blir inte lika mycket på spel då, jag utmanar inte lika mycket mina gränser genom det, utan jag behöver visa upp bilderna för andra människor för att det skall ge ett resultat i form av personlighetsutveckling hos mej
  • det räckte inte för mej att ställa mej framför kameran endast en månad, utan jag behövde hela det här året för att verkligen bli bekväm med det. Jag får fortfarande stunder då jag känner att täcks jag lägga upp ännu en selfie på Instagram, vad ska folk tänka när dom ser mitt flöde? Såna gånger tänker jag att det är jättebra att jag har det här projektet, att det verkligen behövs för mej som ett led i processen att bli mera du med mitt utseende och hur jag ser ut på bild och att strunta i vad omgivningen tänker och tycker om den saken.
  • jag trodde själv att jag var klar med projektet mentalt redan efter två månader, men det var jag inte alls det! Jag trodde då att jag hade experimenterat nog, men nu när det har gått 12 månader så ser jag ju att jag inte alls var lika bekväm då som jag är idag! Det behövdes minst det här ena året att sudda ut närmare 40 år av att huvudsakligen stå bakom kameran. Vilket leder till nästa punkt:
  • jag tillhör definitivt en annan generation än dom som nu växer upp med en smartphone i handen! För dom är det hur lätt som helst att bli plåtade stup i kvarten. Mina egna barn växer upp med frågan ”Är det okej om jag lägger ut den här bilden?” och får från första början en helt annan syn på media och sin delaktighet i det än jag har. Hur bra eller dåligt det är återstår att se. Det kan vara både ock tror jag. Det blir dåligt om man blir alltför besatt av det, eller alltid behöver se bra ut på bild och hela livet kretsar kring det, men om man växer upp och känner sig bekväm att stå framför kameran så är det definitivt inte nåt som är dumt! Det är bra att tycka om sig själv och tycka om hur man ser ut, och det är främst det som jag hoppas mina barn skall ta med sig när dom växer upp – att dom är ok med att fota sig själva, och att vara med på bild och tycker om det dom ser på sina bilder

 

Det var lite av mina selfietankar idag det. Här kommer ett bildgalleri med alla möljiga selfisar från det senaste halvåret: snygga, fula, eksemiga, soliga och glansbildsaktiga, och många alldeles vanliga

 

 

 

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *