om det där med att säga ifrån

Det tog mej jättemånga år att inse att jag var mobbad. Att jag hade blivit mobbad i skolan, och att jag blev det nu igen. Jag hade liksom inte satt ihop två och två, för jag var ju inte en sån där som blev mobbad, väl? Jag var ju en sån som stack ut och som därför fick räkna med kritik, men mobbad – inte jag inte. Det var ju kritik – inte mobbning.

Jag gick i skolan som jag älskade, och ju äldre jag blev, desto fler elaka kommentarer kom det. Men det räknades inte på nåt sätt, för nästan alla fick ju höra elaka kommentarer då (det som idag skulle räknas som mobbning). Det var ingen som sade ifrån, det var ingen vuxen som ingrep eller som förklarade för oss vad som var hövligt mänskligt beteende och vad som var trakasseringar och mobbning. Mobbning var fysisk mobbning när man slog och sparkade och slängde i soptunnor, och nåt sånt var jag inte utsatt för, och dessutom kunde jag ju inte vara mobbad för jag hade ju kompisar, och såna som blev mobbade – det var såna som det var synd om, och inte jag för jag hade det ju så bra och var bra i skolan.

Jag blev mer och mer ledsen för varje skolår. Jag önskade att jag var pojke och jag hatade att jag var flicka, för flickorna var så elaka och det fanns så mycket förväntningar på flickor. Flickorna hade innegrupper och utegrupper och om man inte betedde sig så som innetjejerna tyckte så åkte man ut. Sen var det ”synd om” en, och dom såg ner på en för att man var en sån där stackare som inte var inne. En del populära flickor väljde och vrakade mellan kompisarna och alla vi som ibland fick vara med och leka och ibland inte blev så ledsna när vi blev ratade. Jag hatade verkligen att vara flicka och önskade att jag hade haft en storebror som kunde hjälpa mej, eller att jag själv hade varit pojke.

Ju äldre vi blev, desto mer komplicerat blev det. Jag var fortfarande samma nörd i själ och hjärta som jag alltid varit. Men på utsidan såg jag annorlunda ut. På utsidan såg jag ut som en söt tjej som sade sina åsikter och som tog för mycket plats – mer plats än hon borde ha fått tagit. Söta tjejer skall inte sticka ut! Jag märktes, jag stack ut. Jag ville vara mej själv, som är en person med en stark personlighet, men det kom med ett pris – det kom med en massa tisslande och tasslande, och med tiden allt mer avundsjuka. I början höll sig avundsjukan på en låg nivå, men med puberteten blev det mer och mer öppen avundsjuka. Mer och mer ”du ska inte tro att du är nån!”. ”Men det gör jag ju inte! jag tror inte jag är nån, jag vill inte vara populär, jag vill inte att folk skall tissla och tassla om mej, jag försöker inte flörta med killar utan jag är bara sån här! jag är intresserad av folk, jag tycker om att höra på deras historier, och det tycker killar om och om killen du är kär i blir kär i mej så är det inte mitt fel – du kan också snacka med honom om du känner för det. Varför blir du dessutom så rädd att han skall vara intresserad av mej? Det vet ju alla (eller åtminstone jag, efter alla års bearbetning) att ingen kille nånsin kommer att vilja vara ihop med mej.”

Jag har alltid haft lätt för att prata med mänskor, stora och små, gamla och unga, killar och tjejer. Det är en sån egenskap som gör att man märks. Man är extrovert, utåtriktad, och det sitter så i min ryggrad så det kan jag inte ändra på! Det är som att ta bort en del av min hjärna – det skulle inte vara jag längre om jag ändrade på den biten. Det är min personlighet och det borde vara en mänsklig rättighet att få ha sin personlighet intakt!

Jag kände mej mer och mer ensam trots att jag hade vänner på ytan. Det såg alltså ut som om jag hade vänner, och populära vänner till och med, men jag mådde bara sämre och sämre. Jag var alldeles ensam kändes det som och det enda jag fick höra dag ut och dag in var hur tjock jag var (kolla, dina lår är såhär mycket tjockare än mina!), hur små bröst jag hade, hur ful jag var, hur jag aldrig skulle få nån pojkvän (stackars dej som bara ska höra på hur vi snackar om våra pojkvänner, nå, förr eller senare får du väl nån du också), hur irriterande det var att jag var bra i skolan och skadeglädjen om jag nån gång inte hade 10 i ett prov.  Skadeglädjen varje gång jag misslyckades med nåt. En gång (eller var det fler gånger?) fick jag höra att jag borde vara i helvetet där jag hörde hemma. Det var då efter att jag mot alla odds hade fått en pojkvän och tydligen inte var en sån där total loser längre. Flera gånger fick jag höra rakt ut i ansiktet att jag inte skall tro at jag är nånting. Det tisslades och tasslades och via en kompis fick jag ibland höra om hur mycket folk talade illa om mej bakom min rygg. Hur dom tyckte att jag inbillade mej att jag var bättre än jag var, och att jag tog för mycket plats och var för irriterande helt enkelt. Jag gjorde folk ledsna genom att vara sån som jag var fick jag höra. Det  var min personlighet det var fel på.

Det ironiska är att jag inte ens var intresserad av vare sig hela pojkvänshallojet eller popularitet eller att sticka ut eller att jämföra mej med nån annan person. Det enda jag var intresserad av var böcker och att prata med folk. Att läsa böcker i biblioteket, att läsa böcker hemma, att gå hem till min enda nördiga kompis och läsa böcker tillsammans med henne och att prata och filosofera. Där bland böckerna kändes det bra. Där fanns det oändliga möjligheter och oändliga historier och oändligt med roligt  och massor med inspiration till filosoferandet – det hände liksom allt i böckerna och man kunde lära sig precis allt man ville! Där bland böckerna, och hos min älskade morfar, fick jag vara mig själv utan några som helst krav på nånting.

Så smångingom tog skolan slut och jag glömde med tiden bort allt det här med dom där elaka personerna och tänkte att det var sånt där skolsnack och det handlade ju inte om mej alls utan det var dom där personerna som mådde dåligt. Tills dom började på nytt.

Det är inte lätt att bo i en småstad, och det är inte lätt att flytta tillbaks till en småstad. Det var först nu som jag insåg att jag hade varit mobbad i skolan, nu då när allting började på nytt: smutskastning, ifrågasättande av mej, jag tar för mycket plats, jag är för mycket, jag tror för mycket om mej själv. Vuxenvarianten av skolsnacket: Jag ljuger och är en dålig förälder och tycks allmänt tro att jag är nåt, vilket man inte får göra.

Skillnaden är att nu är jag vuxen och kan känna igen det här. Men med vuxenheten kommer också nya regler. Reglerna är egentligen inte så nya, för dom gällde också när jag var liten, men dom var mindre uttalade då.

Regel nr 1 lyder: du skall bara vara tyst och trevlig och inte låtsas om att du blir ledsen.

Regel nr 2: Du skall vara hövlig och trevlig mot folk som pratar skit bakom ryggen på dej, för om du säger ifrån är du otrevlig och då är det du som kommer att få dåligt rykte. Förr eller senare vet nog folk hur det ligger till utan att du berättar hur det är.

Det är bara riktiga skitregler tycker jag!

Skulle jag säga åt ett barn som blir mobbat att bara stå ut, att bara vara tyst och trevlig tillbaks för mobbarna slutar nog snart och egentligen är det mest synd om dom som mobbar? Skulle jag säga åt ett barn som blir mobbat att det skall ligga lågt och inte säga nåt som det får ångra efteråt, att det inte skall säga nåt alls till dom där personerna? att barnet skall vara tyst och inte säga nåt, för vem vet – barnet kan få dåligt rykte, få höra att det är en sån där som säger saker och ting, och det kan leda till att det inte får jobb sen nån gång i framtiden. Tänk på ditt rykte – säg inte ifrån åt mobbarna. Skulle jag säga så?

Jag tror inte det.

Jag skulle säga åt den som blir mobbad: Säg ifrån! Stå på dej! Du har rätt att vara den du är och dom har inte rätt att behandla dej sådär! Säg till åt folk, var inte tyst – om du är tyst så ger du makten åt dom, för dom slutar aldrig av sig själv. Till på köpet kommer folk att tro på dom, för du ger dom en tyst tillåtelse genom att inte säga ifrån! Dom kommer att hålla på så där för alltid, för det är hos dom som felet ligger. Det är dom som det är fel på, det är faktiskt dom som har det jobbigt, men dom får inte ta ut sitt jobbiga på dej trots det. Säg ifrån när det är sånt som är fel i samhället! Vem är det som får till stånd förändringar i vår värld? Det är inte dom som är tysta och ser på när nån blir mobbad. Det är inte dom som bara öser ut sitt eget illamående över andra. Det är dom som säger ifrån och som står på den svagas sida,  som står på rättvisans sida! Det är dom som gör världen till en bättre plats.

Jag har helt tillräckligt med utmaningar i mitt privata liv för att sätta energi på en massa ledsna utåtagerande mänskor som tar ut sitt illamående på mej, så nu är det stopp. Nu tänker jag leva mitt liv så att jag är en förebild för mina barn. Jag vill visa åt dom att det är viktigt att respektera sig själv, att ta hand om både sin kropp och sin själ och att säga ifrån när det är nåt som känns dåligt. Mina barn skall inte finna sig i att andra behandlar dom illa, och lika lite skall jag finna mej i en sån behandling själv!

Jag tror man kommer längre här i livet på att vara äkta, än genom att vara fejk.

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

7 Replies to “om det där med att säga ifrån”

  1. Lise

    Så bra och starkt skrivet!
    Fångar min egen situation i livet just nu och som barn. Du gav med din text mig styrka att våga stå upp för mig själv.
    TACK!

    Reply
  2. Cecilia summerar

    Så smärtsamt för dig att återuppleva detta svåra! 🙁
    Och så svårt det är att de som utsätter andra för kränkningar inte alltid förstår det själva utan kanske ser sig själva som offer. Nu vet jag inte hur det är i just ditt fall, men jag tror att så väl mobbing och krig bottnar i oförmåga att se annat än ens eget perspektiv. Och jag tror att just det där med personlighetstyper bidrar till mycket konflikter. Eller snarare oförståelsen för andra personlighetstyper än ens egen.
    Varma kramar

    Reply
  3. Persilja

    Jag känner igen mig Ninette! Det är inte lätt att leva efter sin inre röst. Med det verkar det automatiskt följa skitsnack och ryktresspridning och utfrysning. Men att ge efter och bli en annan är aldrig ett alternativ. Tystnad och låtsas som inget är min metod men jag önskar att jag hade modet att säga ifrån. Många gånger är det dock väldigt subtila metoder som gör att det inte går att säga ifrån. Du är bäst! Tack för viktigt inlägg!

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *