Min jul

Min jul och min julafton om bara några dar är nånting helt annat än den jul jag växte upp med.

När jag var liten började julaftonen med att vi tidigt på morgonen väcktes och åkte iväg till min mormor som bodde några kvarter bort. Sen smög vi ner i hennes källare och klädde om oss till lucia och tärna och stjärngosse och så ”överraskade” vi mormor med ett luciatåg. Hon var lika överraskad precis varje år! Hela släkten var samlad och då när jag var riktigt liten bjöds det på kaffebröd och senare om åren på ett ordentligt morgonmål. Vi kusiner fick varsin bullgubbe med russin till ögon och knappar. Det godaste på bullgubben var just russinen tyckte jag, så jag pillade bort dom och åt upp dom och gav resten av bullgubben till brorsan. Nästan varje år fick jag höra historien om hur jag när jag var liten åt en sked av mormors röd och vit-kräm och sen torkade tungan för att jag tyckte den var så äcklig. Varje år satt vi också och räknade tomtarna på julbonaden på väggen (och glömde bort till nästa år att det  var 24 tomtar på den).

Min mormor fyllde nämligen år på självaste julaftonen, så julaftonen var en lite extra speciell dag av den anledningen. Hela förmiddagen ringde folk och gratulerade henne eller dök upp med blommor och presenter. Jag tror knappast någon annan blivit så firad som hon blev under alla år! Julaftonen var en perfekt dag för sånt nämligen, för folk hade ledigt och inga planer för julaftonsmorgonen så då blev det att sticka sig in till min mormor med en blomma eller ringa ett samtal. Dom som ringde tidigast var några kusiner som ringde redan klockan 6 har jag för mej, så det var tidig väckning för min mormor.

Sen åkte vi hem och mamma skulle se på julfreden på TV eller lyssna på radion, och då fick vi ungar hitta på nånting så att hon fick se på julfreden i fred, så hon uppfann traditionen att ge oss varsitt paket med en bok just då så vi hölls lite underhållna tills det  var dags att åka till kyrkan. Dom där timmarna mellan att vi kom hem från min mormor och tills vi åkte till kyrkan var evighetslånga. Hade vi tur kom det nån julfilm på TV, men när vi var små hade vi bara ett par kanaler så det var inte så stor sannolikhet alla gånger att det kom nåt bra. Så småningom fick vi fler kanaler och till och med Sveriges TV och då blev det Kalle och hans vänner som gällde på själva julaftonen, i stället för att ses några veckor tidigare på finsk TV. Kalle Anka kom så himla dålig tid bara, klockan 16 – precis just då när vi skulle iväg till julkyrkan, och till julkyrkan skulle vi – det hörde liksom till. Ibland var det mysigt i julbönen, speciellt när vi fick sjunga nån av mina favoritjulpsalmer, ibland var det alldeles för stökigt eller en präst som skrek ut nåt slags budskap som överröstades av det gälla i prästens röst så att man bara satt och lyssnade på kadensen i rösten. Sen var julbönen över (med alla verserna i Av himmels höjd sjungna, och vi fick ge kollekt som bestod av några mynt som vi fick dela på) och vi gick till gravarna för att tända ljus. Vi tände ljus på min mormorsmors grav och sen så småningom också på min pappas fasters grav.

Efter det var det dags för det bästa – julmiddagen! Eller tja, när jag var riktigt liten var det ju nog inte julmiddagen som var höjdpunkten direkt – det var nog klapparna, precis som för vilken unge som helst. När jag var mindre än mitt minne räcker till åt vi traditionell finlandssvensk julmat med lådor och grejs som ingen i familjen gillade. Min mamma tyckte det var korkat att vi alla satt där och pinade i oss sånt bara för att det var tradition så hon bestämde att vi skulle ha vår egen julmatstradition – vi skulle äta precis den mat vi själva ville på julafton! När det blev december hade vi när vi barn var lite större rådslag och gick igenom menyn, och den gick från att först vara älgkött och ugnsbakade potatisar till mer och mer utstuderade menyer, och efter att min pappa gick en gourmetkurs för karlar blev den ännu mer utstuderad, och med mer och mer smör!

Efter maten var det igen en evighetslång väntan. Julafton kan minsann vara lång ibland när man är liten!  Vi barn väntade och väntade på jultomten och till slut så knackade på dörren, alltid just då när vi råkade vara i ett annat rum och titta på stjärnor eller för att se om vi skulle råka se en en liten tomtenisse. Sen rusade vi till dörren och där stod påsar med klappar, klappar som vi kastade oss över och slet pappren av. Jultomten, eller julgubben som vi sade, kom aldrig och hälsade på oss bortsett från en jul som mina föräldrar experimenterade med en släkting som jultomte vilket inte funkade alls (jag kände genast igen julgubben). Jultomten hade nämligen så bråttom så han hann bara knacka på dörren och sen skyndade han sig iväg till nästa hus. Trots det var min bror och jag överens om att vi hade sett hans släde åka iväg med alla renarna.

Sen blev jag vuxen och det var dags för mej att fira mina egna jular. Jag tänkte att sen när vi får barn kommer vi också att ha den där glansbildsjulen som jag hade minnen av, men det bidde inte alls så. Mina jular är helt annorlunda nu än när jag var liten. Min mormor finns inte mer så hela julaftonsmorgonen är fortfarande ett enda stort vacuum som ännu inte har fyllts med traditioner. Min släkt har spritts till öster och väster av olika anledningar, så ibland är det bara vi själva på julafton. Mina barn behöver rutiner och har svårt med överraskningar, så alla dagar med paket är jobbiga. Snö förekommer inte alla jular som det gjorde i mina barndomsminnen (men inte på riktigt). Barnen är inte ens så förtjusta i Kalle Anka som jag var, för då ”på min tid” så kom det inte så mycket barnprogram på TV så det var lite extra speciellt. Nu har ungarna mängder av julfilmer på DVD och ser tecknat så mycket dom bara vill, så för dom är Kalle Anka på julafton inte en nödvändighet. Sen blev jag allergisk mot granar och hyacinter, så det blev att tänka om på det området också. Det som har gjort det lättare att tänka om jultraditionerna är just det där att mamma alltid berättade om hur hon gjorde om på våra traditioner. Det gjorde det på nåt sätt tillåtet att ha sina egna traditioner, att skapa sin egen jul.

Det är en lite upp och ner-vänd jul för mej känns det som ibland. Vi hade en del traditioner som helt har försvunnit, och sen märkte jag plötsligt att jag som vuxit upp med konceptet ”välj själv julmat” varje år ändå väljer samma mat! Vår tradition är att äta kalkon på julafton. Vår tradition är att vi är en familj som försöker att fira julen så gott det bara går tillsammans utan alltför mycket gråt och tandagnisslan. Vår tradition är en pappa som står i köket halva dagen och njuter av att laga mat i fred och ro för mamman tar med ungarna ut och leker eller går i julkyrkan med dom. Vår tradition är att inte gå omkring och säga ”jag önskar att det skulle snöa till jul!” för det gör ingenting om det inte är snö på marken, det blir jul ändå vilket vi märkte i Danmark. Finns det ingen snö så kan man dessutom skapa sin egen snö!

Vår tradition är att ha lite julstämning hela året om dom få sekunder som det går. Ibland får jag julstämning i kyrkan på julottan när jag stigit upp alldeles själv och gått dom få metrarna till kyrkan och suttit där och sjungit med i mina favoritjulpsalmer till skenet av brinnande ljus. Sen hem och njuta av en kopp te och stilla musik i köket innan resten av familjen vaknar och vardagen kommer tillbaks. Ibland får jag julstämning en kort sekund när jag sitter med en sjuk unge och lyssnar på regnet som smattrar på vårt plåttak. Eller när jag får en julkram av en unge som för första gången i sitt liv har jullov som 7-åring, som hon sade.

Jag får julstämning när jag får några stilla sekunder för mej själv eller tillsammans med någon, och det inte finns nånting annat i världen just då än nuet. Det är det som är julstämning för mej. Det behövs inte hyacinter eller granar eller snö eller glada barn eller en släkt som är sams eller en mormorsfödelsedag eller paket under granen och allt juligt krimskrams – det enda som behövs är jag själv och att jag vill ha lite julstämning just då, och hela året om, dom få sekunder som det går. Sen får övriga livet vara så mycket kaos det bara vill, men jag har min julstämning med mej trots det! Med plastgranar lite här och där och smutsiga golv och en familj som verkligen inte är glansbildsaktig en så överraskningsfylld dag som en julafton, men förhoppningsvis med mätt mage och tomt champagneglas! För om det är nån dag på året vi verkligen brukar skåla att vi har överlevt ännu en dag så är det på julaftonen!

Det är min jul det. Förhoppningsvis en jul med en julafton när alla ungarna har somnat och jag och maken hinner sätta oss ner i vardagsrummet vid julgranen och bara njuta en kort stund!

…det här inlägget hade jag tänkt skriva hela dagen och sen såg jag att Knaada tänkt ta över i stället för Fabriken som inte funkar – så det här inlägget är också mitt första bidrag till Inspobanken!