Mina barndomsminnen och deras

Innan vi fick barn hann jag fundera en hel del på vad det var jag ville göra med mina framtida barn, varför just jag ville vara förälder, och jag hann fantisera ihop både ett och annat som jag ville uppleva med mina fantasibarn. Jag ville ge dom en så fin barndom som jag själv fick, och ge dom lika fina minnen. Min egen barndom var (såklart!) den enda referensramen jag hade,  så jag tänkte att det här vill jag också ge mina barn – massor av lika fina minnen som jag själv har.

Mina soligaste barndomsminnen var bland annat att sitta i min mammas famn i gungstolen medan hon hade lillebrorsan på armen och jag pillade på hennes guldberlocker, speciellt den med mina initialer och den med en barnvagn. Eller när jag fick hjälp av mamma att öppna adventskalendern som var fasttejpad på fönstret i barnrummet (vi öppnade varje lucka försiktigt med en knappnål och det var så fina bilder i varje lucka!) och pappa byggde ett kartonghus åt oss i barnrummet med en skild hundlucka för min leksakshund Ludde. När jag hörde ”Barnkvarten” på morgonen innan jag skulle iväg till Kyrkans barntimme eller vad det nu var. Trasmattorna på golvet hemma hos min morfarsmor. Att höra spinnrocken spinna hemma i min mormors kök och få ananaskarameller av min mormorsmor. Att spontant bli över natten hos en faster eller moster eller kusiner och leka. Att pyssla påskpynt eller julpynt eller presenter. Att ha en mamma som alltid var hemma, och som bakade pepparkakor med oss och som alla kompisarna önskade var deras mamma.

Vissa saker i min barndom var inte så kul såklart, för vems liv är perfekt? men jag hade ändå en solig bild av barndomen som jag ville föra vidare till mina egna barn. Jag såg fram emot att själv få sitta i en gungstol och amma mina barn, att gå ut och gå med dom i barnvagnen, att höra dom säga ”mamma” för första gången. Att pyssla med barnen, att våga släppa taget om dom så mycket att dom fick vara hemma hos andra spontant över natten och få nya erfarenheter utan att jag var där. Att finnas där för dom och lyssna på deras problem och så inbillade jag mej att jag skulle hålla mej lugn och sansad vad som än hände och inte tappa humöret.

Sen blev jag äntligen mamma och det blev helt annorlunda än jag hade tänkt mej. Speciellt den där hålla humöret-biten är minsann inte lätt alla gånger! jag har ett långt tålamod, men även det tar slut ibland har jag fått erfara. Sömnbrist är nåt som jag knappt kände till innan vi fick barn,  nu är det svårt att hållas vaken till efter kl 22 på kvällarna och minnet är inte vad det har varit (det tog mej fem minuter att komma på ordet barnvagn alldeles nyss! fick helt plötsligt hjärnsläpp).

Nån gungstol kan vi inte ha hemma, och ungarna har knappt blivit ammade ens. Guldberlockerna kan jag inte gå med, så dom får dottern ärva i stället och skapa egna minnen med dom. Barnvagnen – ja, den biten var precis så fantastisk som jag hade föreställt mej! Tror knappt det finns nån som gått runt med sin barnvagn och varit lika stolt som jag! Vissa saker som jag hade föreställt mej på förhand har visat sig vara helt annorlunda sen när dom väl händer. När första ungen sade mamma första gången var det inte alls så omvälvande som jag hade föreställt mej, för han sa ju mamma om precis vad som helst! Men häromdagen när han ville mej nåt och ropade ”Mamma!”, då fick jag just den där känslan – den där att tänk att jag får vara hans mamma! Så den där känslan kom, men nio år senare än jag hade trott. Andra saker är annorlunda helt enkelt för att världen är annorlunda, för att vår släkt är annolunda än när jag var liten, för att det finns så mycket mer teknik och sånt som begränsar våra liv nuförtiden samtidigt som det underlättas. Det går inte att spontant skicka hem ungarna till nån och leka som när jag var liten utan vi rings och funderar och kommer överens med föräldrar. Samtidigt är jag jätteglad att mina barn kan ringa mej om det händer nåt, så jag förstår inte hur jag skulle ha klarat mej utan mobiltelefoner!

Allt det här gör att mina barn får helt andra minnen än jag själv hade, men jag hoppas dom är lika soliga och varma som mina var. Även om dom består av fler mobilsamtalsminnen än skogsutflykter, mer kaos än en harmonisk vardag, mer struktur och mindre spontanitet. Men också med två föräldrar som är närvarande, som är hemma nästan precis varje dag och som läser böcker och samtalar om allt mellan himmel och jord. Skall bli kul att snacka med ungarna när dom är stora och höra vad det är dom minns från sin barndom!

www.familjenbahne.com

Själv kommer jag att minnas från deras barndom hur glad jag var när jag fick vara där när dom lärde sig läsa eller lärde sig cykla eller bakade själva eller hade vardagsrumsdisco och spelade ”the Fox” tjugomiljonertvåhundra gånger på rakan, eller bara sade ”mamma!” åt mej ibland och gav mej en kram!

One Reply to “Mina barndomsminnen och deras”

  1. Ellen

    Jeg har det nesten litt motsatt, at jeg var veldig opptatt av at mine barns barndom skulle bli anderledes enn min. Når jeg tenker tilbake på min barndom, så får jeg alltid en mørk ramme rundt minnebildene. Jeg var ikke noe lykkelig barn.

    Nå er det jo ikke sånn at mine barn går rundt og er lykkelige hele tiden heller. Men den nærheten vi har til hverandre innad i familien, er helt anderledes enn det jeg opplevde da jeg var barn. Så det jeg ønsker aller mest at mine barn skal huske fra de er små, det er nettopp den nærheten. Både at vi kan være sinte og hyle og skrike, men også at vi klemmer hverandre masse.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *