Lite mer om belöningar och risken med att göra alltför stora generaliseringar

Anna-Karin skrev en så bra kommentar som jag vill lyfta fram (hoppas det är okej med dej Anna-Karin!):

Anna-Karin says:

Hej! Jag har inte hört intervjun (ännu iallafall) och kan därför inte uttala mig om den. Men jag har läst hennes blogg då och då. Och även om mycket LÅTER bra så provoceras jag. Mycket. Jag tror att mina reaktioner beror på att jag vet och märker att det mesta inte fungerar med barn som har speciella behov, och att jag är på sätt och vis är rädd att alla dessa metoder och råd ökar på attityden att barnets beteende beror (bara)på förälderns förmåga att ”göra rätt”. Och att detta ”rätt” skulle vara helt fel i många familjer. Jag är själv så självgod att om vi hade två ”vanliga” barn skulle jag antagligen tro att detta berodde till stor del på vår förträfflighet som föräldrar, och att föräldrar med ”specialbarn” bara borde göra lite annorlunda så skulle det nog bli bättre. Nej huj, jag hoppas och tror att jag inte skulle vara så förresten, men man kan ju aldrig veta!

Det var ett tag när barnen var på samma dagis men olika avdelningar. Närjag hämtade det ena barnet var jag den perfekta mamman på alla sätt och vis, och när jag gick till dörren bredvid för att hämta den andra blev jag plötsligt helt oduglig som förälder. Trots att det nog minsann var det andra barnet som jag ägnat tid, energi, tålamod och mina pedagogiska talanger…
Dethär blev en roman! Men sammanfattningsvis så antar jag att min negativa reaktion på PL’s metoder beror på att jag uppfattar en lite naiv ”gör såhär så blir det bra” attityd som inte överensstämmer med VÅR familjs verklighet. Men det är säkert bra för någon annan!

Nu när jag har hunnit fundera på saken, så känner jag att det är precis där som skon klämmer för mej också! Vi pratade faktiskt med maken om det idag morse, att folk så gärna gör såna där generaliseringar att såhär skall man göra för att få barn som är mogna individer, och att man ofta ser snett på andra som inte gör på samma sätt. Dvs om barnet inte beter sig så som samhället förväntar sig att det skall göra så är det lätt hänt att man tycker att det är föräldrarna som har misslyckats med sin uppfostran. Som är dåliga föräldrar.

Exakt så som Anna-Karin skriver så var det som jag också kände. Följden av en sån attityd som bland annat PKL verkar ha är precis som Anna-Karin skriver att en del föräldrar räknas som misslyckade föräldrar. Trots att det kanske i själva verket var så att många av föräldrarna var lika lyckade, en del hade bara större förutsättningar för att se ut som lyckade föräldrar. Dom hade barn som var efterlängtade och föddes utan några handikapp i familjer med kapacitet att ta hand om dom och som funderar över allt möjligt – dom barnen har en sån otrolig tur, och dom barnen kommer nog att bli ”lyckade” oberoende av vad deras föräldrar tycker och tänker om barnuppfostran! Med risk att föräldrarna tror att det är just deras specifika barnuppfostran som har gett resultat, och ser snett på föräldrar till barn som inte passar in i deras mall för ”lyckade” barn…

Hade vi också enbart haft barn utan speciella behov så hade vi säkert också tänkt att äh, vad dom överdriver ändå! det är ju bara att göra såhär och såhär, jag läste i Jesper Juuls böcker att… osv. Jag vet att jag var inne på en sån bana innan vi fick barn med speciella behov (och lusläste just JJ:s alla böcker). Sen ställdes allt på sin ända och jag måste lära mej om precis allting (och lusläsa en massa andra böcker). Filosofin är densamma, eller i varje fall nästan, dvs människosynen är densamma, men det här hur detaljerat man går in på olika ”uppfostringsmetoder” (och här måste jag tillägga att jag tycker att även Jesper Juul motsäger sig själv – vilket man säkert lätt gör när man har jobbat, givit intervjuer och skrivit artiklar i många år – i hans första böcker skriver han om att det här är ingen metod, det är en filosofi/människosyn, men sen går han ändå och fördömer belöningssystem som är en metod, trots att han själv också erkänner att det fungerar i vissa situationer) och benar i vad som man får göra med barn och inte får göra med barn – här går jag in på en annan väg nu än jag gjorde från början.

Man kan faktiskt vara en bra förälder och ändå ha olika belöningssystem! Världen går inte under bara för att ens unge får en guldstjärna för att den går i fysioterapi. Eller för att den slutar slå sin bror. I själva verket blir världen ibland aningen ett bättre ställe på grund av dom här belöningssystemen, på grund av att vi för våra pantburkar till butiken, får en kram och ett tack när vi för blommor till en sjuk vän, får en hittelön för att vi för en plånbok till polisen och allt annat som vi belönas för i vårt samhälle.

9 kommentarer

  1. Själv har jag bara barn med speciella behov och jag tycker att man möts av okunskap precis överallt. Det är därför jag engagerar mig ideellt.

  2. Hoppsan! Jo, det var okej! T.o.m lite smickrande 🙂

  3. Jeg leste også Jesper Juul og tenkte at belønningssystemer var fy-fy. Og finn et barn med spesielle behov og måtte revurdere. Perpektiv-løfter, pleier vi å kalle det. Det å få et barn som er så inni sine egne umiddelbare behov til å kunne se LITT lenger frem. Og jeg vet ikke engang om jeg vil kalle det belønning, det er ikke poenget. Poenget er å få barnet til å titte over kanten på sin egen ubehagsfølelse, og se at det finnes noe fint der som det kan strekke se etter.

    Jeg mener, er det verre enn at jeg belønner meg med en stor sjokolade når jeg har vært hos tannlegen? Det HJELPER jo å tenke på den sjokoladen når jeg ligger der, ikke sant?

    • Tant Ninette

      det var precis det jag tänkte också, Ellen! Att jag brukar belöna mej själv med lite choklad och en kopp te om jag först har städat huset (huuu, vågar inte ens tänka på tandläkaren! måste nog belöna mej själv med nåt enormt för att våga gå till tandläkaren!
      Perspektiv-löften – bra uttryck, säger precis vad det är frågan om. Bra skrivet!

      • Og så må jeg bare si at det er fantastisk at du forteller så åpent om dette!!! Takk! Noen vil kanskje si at dere utleverer barna deres. Men vet du hva? Det er så mange mammabloggere og på facebook og instagram som bare viser verden sine lykkelige fasader. Og hva slags tjeneste gjør de barna sine med det???? Som om vi holder oss selv sammen med vår vellykkethet og alt vi fikser og får produsert. Men det er jo ikke livet. Jeg blir så provosert!!!!! Takk for at du skriver om livet som det er. Din ærlighet kommer ungene dine til gode. Det er jeg sikker på. Vi har jo et ansvar for den verden vi er med å skape som ungene skal vokse opp i. Og vi former den best med ærlighet – ikke fasader!

        I går traff jeg en mamma i svømmehallen som også hadde et barn fra Kina. Og hun begynte å fortelle om alt de har slitt med. Det var så godt at noen tar sjansen på å være ærlig. Selv i adopsjonsmiljøet synes jeg det er for mye vellykkethet. Det er enormt mye skam forbundet med det å ikke fikse å være forelder. Vi må snakke om det!

        • Tant Ninette

          Tack Ellen! jag blev så glad när jag läste din kommentar! Precis som du skriver, så tycker en del kanske att vi utleverar barnen, men just såna här kommentarer som din och alla andra här gör att det känns som att det inte är att utlämna barnen, utan att informera om det så att andra kanske också känner till dom här sakerna och kan få hjälp/hjälpa familjer med såna här utmaningar.
          Kram på dej!

  4. Jeanette Bylund

    Tack för att du skriver öppet om dina erfarenheter. Min man och jag adopterade tvillingpojkar för tolv år sedan. De är nu fjorton. båda har ADHD och den ena pojken har dessutom lindrig utveckling störning.
    Vi har fått höra, att kan man inte få biologiska barn så är det inte meningen att man skall ha några barn alls, och hade barnen haft en annan mamma skulle det inte vara några problem med pojkarna. Våra pojkar kunde ju inte ha ADHD, de barnen som har den diagnosen är ju mycket värre. Jag har också fått frågor från dagis personal om jag ger barnen någon mat. Jag kan berätta att vi flyttade från den orten när barna var sju år och när pojkarna hade gått ett par veckor i sin nya skola blev vi kallade till ett möte med den ene pojkens lärare och rektorn, det första de sa är att vi ser att hans beteende inte kommer från hemmet, vi vill be om ert medgivande för att skicka en remiss till bup. Äntligen var det någon som fattade. Det jobbiga tog inte slut där men nu var det ingen som la skulden på oss. Sedan tog det ytterligare två år innan samma pojke fick diagnosen lindrig utveckling störning och då blev det en aha upplevelse för oss. Han fick byta skola och går i särskola som är intigrerad i vanlig skola. han har sina raster och idrott tillsammans med ”vanliga” tonåringar. Det fungerar mycket bra. Den andra pojken fick vi kämpa mycket mer för att han ens skulle få en utredning, vi fick ideligen höra att han kan om han vill och att han skall träna på att koncentrera sig. Så jag kan säga att jag blev oerhörd lättad när vi fick hans diagnos. Båda våra pojkar medicinerar vilket underlättar livet för dem själva i första hand. Men jag kan tillägga att jag inte hade kunnat ha dom boende hemma om de inte fått sina mediciner. Nu har vi det ganska lugnt och vi kan tänka lite på oss själva men när jag tänker tillbaka fylls mina ögon med tårar och jag känner bara stor sorg. Livet med barn blev så kaotiskt och så långt ifrån mina drömmar jag kan tänka mig. Jag brukar säga om mina och andras barn med diagnoser att det finns nog inga barn som är så uppfostrade som de, alla människor har tydligen rätt att tillrätta visa dem precis som om vi föräldrar inte redan försökt. Tack en en gång för att du har din blogg och väljer att skriva om livet, sådant det är för en del av oss . Många kramar till did

    • Tant Ninette

      Tack för din kommentar, även om det gör mej ledsen att höra hur jobbigt ni måste ha haft det allihopa. Det är jobbigt att leva under ständig kritik, och det finns så mycket skuldbeläggande av just föräldrar till barn med speciella behov – trots att dom som du så träffande skriver säkert är mer uppfostrade än många andra. Kram tillbaks!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *