Varför det är viktigt att adoptivfamiljer får stöd

Adoptivfamiljer behöver stöd både före och efter adoptionen, men alltför ofta fokuseras det bara på föräldrarnas bästa (sorgen över att inte få biologiska barn, längtan efter ett barn och alla positiva saker man associerar med barndom och inte tillräckligt mycket på barnens bästa). Precis som i övriga samhället, kan jag tillägga – alltför ofta känns det som att barnens bästa är nånting som man bara låtsas sträva mot, men inte gör det på en strukturell samhällelig nivå.

Det är jättesvårt att veta hurdana föräldrar ett par kommer att bli innan dom har barn. Att få barn är en livskris som kan påverka parförhållandet och självbilden något enormt. Det är en stor del av alla skilsmässor som sker inom första året efter att man har fått ett barn, och då räknar man enbart biologiska barn. Att adoptera ett barn är minst lika omvälvande som att föda ett barn, bara det att man inte alltid har samma stöd från omgivningen och rådgivningen. Rådgivarna är kanske inte tillräckligt insatta i adoptivbarns speciella utmaningar och omgivningen är ofta ännu mer oförstående gällande situationen. Adoptivfamiljer är en ny sorts familjekonstellation som samhället inte riktigt är kapabelt att bemöta till fullo ändå. Föräldrarna har någorlunda bra hälsa, är någorlunda normalviktiga, har en relativt hög inkomst och är ibland pålästa och insatta i allt möjligt. Sen får de ett barn som kommer från en traumabakgrund, som har sina egna problem i bagaget. Barnets problem är inte unika i våra samhällen – det finns barn som far illa här också, barn som växer upp med misshandlande missbrukande föräldrar till exempel – men konstellationen ”välanpassade” föräldrar + traumatiserade barn är ny. Man är kanske mer uppmärksam på barnen i en familj om föräldrarna dricker mycket eller missbrukar eller allmänt missköter sitt samhällsansvar. Det gör inte adoptivföräldrar i allmänhet, vilket gör att adoptivfamiljer ibland blir fel bemötta. Man ser bara den välfungerande sidan, föräldrarna som ser ut att vara riktiga praktexemplar (vilket dom också ofta är). Man ser inte barnet som har problem, och familjen som behöver hjälp att hantera problemen, vilket kan bli ett enormt problem om man inte tar tag i det i tid.

Den senaste tiden har flera fall uppmärksammats i media. I Danmark var det den totalt misslyckade adoptionen av Masho som uppmärksammades genom den etiskt dubiösa dokumentären om henne. I Finland blev ifjol ett adoptivbarn adopterat 2012 från Sydafrika omplacerat till en ny familj efter att adoptivmamman hade misshandlat honom. Idag fick jag den här länken via facebook, som handlar om hur amerikaner satt det i system att göra sig av med adoptivbarn som dom inte orkar med. Barn som sen misshandlas eller försvinner och blir värre utsatta än dom var innan adoptionen.

Det är skittungt att vara förälder till ett traumatiserat barn. Alla är inte kapabla till det med dom resurser dom har (precis som en del inte klarar av att vara biologiska föräldrar – både biologiska och adoptivföräldrar kan  tycka att det är jobbigt att bli förälder, eller få förlossnings-/adoptionsdepression), utan många behöver stöd från rådgivningen, Post Adoption Services (PAS) av olika slag (som psykologhjälp som man får i Danmark under viss tid), stöd från BUP och stöd från förskolor, skolor, släktingar och vänner.

Det stödet finns idag, men bara om man själv vet att man behöver det och insisterar på att få det. Det borde finnas för precis alla så att barn inte i onödan far illa, för man kan få en bra relation med sitt barn även om det är traumatiserat – det kräver bara lite extra insatser och krafter, nånting som PAS kan hjälpa till med.

händer

För finlandssvenska adoptivfamiljer finns det stöd att få bl a i Bamsegruppen – en stödgrupp för barn med speciella behov. Har man barn som hör till rådgivningen kan man få remiss vidare till BUP (Barn- och UngdomsPsykiatriska mottagningen), har man barn i förskolan har dom ofta en psykolog anknuten som kan skriva en remiss vidare.

3 Replies to “Varför det är viktigt att adoptivfamiljer får stöd”

  1. Agata

    Tack för dina klokskaper om adoption. Vi adopterade en fantastisk 3,5-åring för några år sedan, och de gångna åren har sannerligen varit en tumultartad resa. Men en resa som vi aldrig vill vara utan!
    Jag läser alla dina inlägg, men i synnerhet de om adoption.

    Reply
  2. Sandra

    Helt fruktansvärt med det där i den amerikanska texten! Jag har alltid beundrat amerikanerna för att de adopterar flera äldre och sjuka barn, men sen hörde jag i en amerikansk podcast där de påstod att det är vi i europa som är bättre på det. Så nu vet jag inte. Men att se på adoption så där lättvindigt är så fel, så fel. Den där danska dokun har jag varit rädd att titta på, får så illa att vara då barn far illa och i synnerhet adopterade som kommer från en traumatisk start till något fortsatt hemskt. Och så är jag inte så bra på att förstå danska… läste nånstans att den ska visas på Yle också – råkar du veta när? Då ska jag nog se den, om den kommer textad.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *