Äntligen! En vettig rasismdebatt, och på båda sidorna av pölen dessutom

Den senaste tiden har det först i Sverige och sen i Finland pågått en debatt om rasism, och närmare bestämt om det finns rasism i våra länder eller inte. En del med mörkare hudfärg har nämligen hävdat att det förekommer rasism, andra (vanligtvis vita arga män) hävdar att nä, det finns inte rasism och våga inte kalla oss rasister för vi är inga rasister och det är en lottovinst att  vara född i våra Finland och Sverige har alltid varit världens moraliska samvete,  så man skall bara vara tacksam över att man bor i så fina länder med så fina medvetna medborgare och inse att här finns det inga rasister!

Det är som om en del mänskor tar det personligt att man konstaterar ett fenomen i våra samhällen eller i ett land, som om all kritik mot fenomenet i detta landet tas personligt. Fosterländskhet som gått lite väl långt tänker jag, som tycker att det att analysera sig själv och alla sina sidor är bland det mest mogna man kan göra som människa. Eller som samhälle eller land eller världsdel eller värld. Det är ett tecken på mognad tycker jag, att det äntligen börjar pågå en sån här debatt. För även om en hel del debattörer envist hävdar att sluta med den här debatten, det finns ingen rasism, så kommer det fler och fler motinlägg.

Bara för att  vi konstaterar att allt inte är fullständigt idylliskt i våra länder, så betyder det ju inte att våra länder är dåliga att bo i. Folk brukar ofta sen börja jämföra med mer kaotiska och despotiska länder, men jag tycker det är fullständigt irrelevant – om jag ljuger och medvetet gör en annan människa illa, så gör det mej inte till en mindre dålig person bara för att nån annan person dessutom mördar och slåss. Bara för att det finns länder med sharialagar betyder det inte att det inte finns rasism i Finland och Sverige. Men det är väl ett försök att styra bort diskussionen antar jag, när man tar till såna argument.

Äntligen, säger jag, till en stor del för att jag sen vi flyttade tillbaks till Finland har talat inför döva öron när jag har påtalat den ”vardagsrasism” som mina barn blir utsatta för. Nä, du överdriver, så hemskt är det ju inte, dom behöver bara lära sig att få bra självkänsla för sånt där kommer dom ju ändå att få höra hela livet och inte menar ju folk nåt illa med det. Dom är gamla- är bara små barn – har alltid sagt så – menar bara svart – fyll i vilken bortförklaring du själv tycker passar in. Och vadå, klagar du för att folk uppmärksammar dina barn och säger att dom är söta? eller tror dom är tvillingar? vadå, det är väl inte rasism eller särbehandling – sluta vara så överkänslig. Dina barn kan bli överkänsliga i sin tur, och sen tänka att det är nåt fel att bli kallad n-ordet så sluta nu överdriva (och vara en dålig mamma).

Äntligen finns det också i offentligheten folk som skriver om dom här sakerna! Folk som tror på vad jag säger och som också tycker det är ett problem.

Vi har inte så fläckfria samhällen som vi, den stora massan, länge har trott, utan det finns och har alltid funnits en samhällets baksida, en baksida som man kanske nu äntligen börjar uppmärksamma lite grann. Sen kan man kanske gå vidare och bli ett verkligt idealsamhälle, ett som uppmärksammar sina fel och brister och därmed också kan göra nånting åt dom. Vi lever definitivt inte i några fullständigt jämlika samhällen (tänk bara på löneklyftorna mellan könen, hur folk av olika sexualitet diskrimineras, hur ursprungsbefolkningen behandlas, hur folk med annan hudfärg än normen bemöts), men det kan vi göra om vi bara accepterar att vi inte är så o-rasistiska och o-diskriminerande som vi vill inbilla oss och tar den här debatten och lär oss nånting från den.

 

Några tänkvärda texter på finska och svenska:

Lasten kokemaa rasismia vähätellään – rasismin kieltävät usein ne aikuiset, joita se ei kosketa

Pelastakaa Lapset har även gett ut en jättebra pdf-bok som riktar sig till såna som behöver prata med ungdomar om rasism

”Menar du att du blir upprörd om någon säger n-boll” (min förkortning, jag vill inte använda det ordet på min blogg)

Jag hoppades att någon skulle försvara mig, men alla tittade bort…

Sandras text om engagemang

31 Replies to “Äntligen! En vettig rasismdebatt, och på båda sidorna av pölen dessutom”

    • Tant Ninette Post author

      precis. det är det som det står i den där pdf-boken också, att rasism är allas problem och alla borde engagera sig. Det är ju lite där som skon klämmer

      Reply
  1. Persilja

    Amen! Håller med. Och att granska och se sina fördomar i vitögat är otroligt viktigt. Att se och förstå var de kommer ifrån och därmed sticka hål i dem. För fördomar är såna, granskas de och undersöks upptäcker man att de bara är luft och tomhet. De är dumheter. Missuppfattningar. Och rasism bygger på fördomar. Tror jag. Alltså måste man börja med fördomarna. Det här är ett jätteintressant ämne men just nu har jag bråttom så jag hinner inte skriva allt jag ville just nu. Återkommer. Toppeninlägg!!!!

    Reply
  2. Persilja

    Det är så konstigt det här med rasismen. Det har liksom blivit en debatt kring antirasismen också. Som det här med skolor som inte får ha pepparkaksgubbar och att disney klippte bort stereotypt ritade människor med mörk hudfärg. Det raljerar folk kring, hånar rent av och är arga för. Som att ”nu har det gått för långt”. På min facebooksida har flera vänner skrivit sånt och gått med i grupper ”vi som vill att det ska få heta n-bollar”. Jag FATTAR inte. Såna jag känner och ibland umgås med dras med i sånt skit!!!??? Såna som jag vet är snälla goda människor. Varför det???
    Jag tror att det handlar en hel del om att människor inte TÄNKER. De bara hakar på och stödjer korta slagdängor och tänker inte längre än så. För inte kan det väl vara att rasismen faktiskt håller på att bli större??? Ibland känns det så. Att fler och fler säger rasistiska saker och fler och fler vågar sälla sig. Fast jag förstår det inte!
    Det borde gå åt andra hållet!!! Men jag tror det är ett positivt tecken att det faktiskt uppmärksammas. Kanske kan några tänka efter lite bättre då. Men jag är orolig. Jag tycker inte om det jag märker. Jag tror att vardagsrasismen håller på att breda ut sig och bli mer accepterad!!!

    Reply
  3. Ellen

    Jeg tenker at man skal spare ordet rasisme til de virkelig alvorlige tilfellene. Problemet med å tolke rasisme inn i enhver situasjon der en som ikke tilhører det hvite etniske flertallet blir utsatt for noe negativt, er at selve begrepet mister sitt innhold. Jeg er absolutt for at folk går i seg selv og tar noen runder med sine egne fordommer (det gjelder også meg selv og vi i vår familie!), men jeg tror det er lettere å få folk til å gå i seg selv, dersom de ikke risikerer et rasismestempel så fort de viser forutinnntatte holdninger til mennesker som ikke er etnisk hvite.

    Mine besteforeldre som nå er over 80 og 90 år gamle, viste noen særdeles stygge holdninger da vi fortalte at vi skulle adoptere. De var imot adopsjon og raseblaning, men når vi først hadde bestemt oss, så var de fornøyd med at det var fra Kina og ikke Afrika (de nevnte ikke noe afrikansk land, Afrika er Afrika liksom…), siden afrikanere er så late og kinesere jo er veldig flittige…

    Er dette rasisme? Ja, det mener jeg nok. Men mine besteforeldre er en utdøende generasjon, og jeg gidder ikke bry meg. De har liknende tanker om tykke mennesker, kvinners plass i samfunnet, samer… De er vokst opp i en tid der man delte etniske nordmenn opp i kortskaller og langskaller og trodde kraniets form kunne si noe om menneskers personlighet. Og til deres forsvar må jeg si at etter at oldebarna dukket opp, så har de elsket dem og aldri kommet med slike bemerkninger igjen.

    Men Ninette, mener du at det at folk spør om dine barn er søsken, at det har noe med rasisme å gjøre? Folk (også lærere og førskolelærere) har merkelige holdninger til adopsjon, men det har jeg aldri tenkt på som rasisme. Ikke at mine adopterte barn får ekstra positiv oppmerksomhet pga sitt utseende heller. Det kan bunne i stereotype forestillinger, men det er da ikke identisk med rasisme. Eller…???

    I Norge har det vært mye dikusjon om rasisme i særlig pakistanske familier, at barn i etnisk paksitanske familier blir lært opp til å se ned på oss hvite, og i særdeleshet jøder. Debatten er satt i gang av en politiker som selv har slik bakgrunn, og jeg tror at det er viktig at vi ser at rasisme kan gå ulike veier i det norske samfunnet. Sikkert i det finske og svenske også!

    Det hadde vært nyttig å høre mer om dine opplevelser av rasisme i forhold til barna, og hvordan du snakker med dem om det. Jeg opplever ikke at mine unger blir utsatt for slikt. Heldigvis!!

    Reply
    • Tant Ninette Post author

      helt kort – ja, jag menar att det är frågan om fördomar och rasism när folk tidigare frågade om våra ungar var tvillingar. Den ena var en liten bebis och låg i barnvagnen, den andra gick själv bredvid vagnen, och precis varje vecka fick vi frågan om dom var tvillingar! jag har frågat runt och andra som har barn tätt på varandra har INTE fått den frågan, någonsin ens. Jag skulle förstå om folk frågade det nu när dom är så gamla som dom är, men när den ena var bebis och den andra kunde gå – då såg man nog inte annat än hudfärgen!
      jag tror ni kanske har annan debatt i norge, det känns åtminstone så på dina kommentarer på mina rasism-inlägg, medan sverige och finland verkar ha en lite liknande debatt.

      Reply
    • Tant Ninette Post author

      plus att det här att du genast säger vad som inte är rasism är precis vad jag tycker är problemet med rasismdebatten – att folk genast slår bakut bara man nämner ordet.

      Reply
    • Tant Ninette Post author

      nu vet jag inte om google translate funkar på den där pdf-sidan jag länkade till, men om det funkar så ta och översätt den så kanske du bättre förstår hur jag tänker för den beskriver bättre än jag det här med rasism!

      Reply
      • Ellen

        Men jeg forstår fremdeles ikke hvorfor du mener det handler om rasisme selv om folk trodde dine to yngste barn var tvillinger?! Jeg fikk senest for to dager siden spørsmål om mine to yngste var biologiske søsken. De er fra hvert sitt land, og likner ikke i det hele tatt bortsett fra hårfargen og at de selvfølgelig har mongolske trekk begge to. Men å kalle det en rasistisk bemerkning kunne ikke falle meg inn. Hvor er rasismen i en slik bemerkning?

        Reply
        • Tant Ninette Post author

          jag tror du läste lite slarvigt – jag skrev inte att det var rasistiskt, jag skrev det som ett exempel på rasism och särbehandlig, och särbehandling är precis vad det är. Men ni kanske inte har det ordet i norskan? jag är inte så intsatt i norge och rasism och vad som räknas som rasism och särbehandlig i det landet.

          Reply
          • Ellen

            ”jag menar att det är frågan om fördomar och rasism när folk tidigare frågade om våra ungar var tvillingar.”

            Men HVORFOR? Hvorfor trekker du en parallell mellom særbehandling og rasisme?

            Jeg tror ikke du skal tenke at diskusjonen i Norge, Sverige og Finland er så forskjellig. Det er den neppe. Jeg tror vi rett og slett er uenige. Jeg vil ha en VELDIG høy terskel for å kalle noe rasisme. For mine barns skyld. Og for mine medmenneskers skyld. Jeg vil at mine barn skal være stolte og frie, og ikke oppfatte seg selv som offer for noen normativ overmakt.

            Og særbehandling – tja, normen er jo ikke adopsjon, så at man hører noen merkelige kommentarer av og til, det får ungene mine lære seg å tåle. Og om jeg overhører slike spørsmål og smiler litt av dem, så lærer ungene mine at det er ikke så farlig.

            Og en ting til: Jeg tror det er viktig å huske at det å IKKE representere normen, det kan gi et menneske en stor frihet. En frihet til å definere seg selv på en annen måte enn den som går i ett med mengden. Det er også min personlige erfaring.

  4. Karin W.

    Jag tror inte alltid att folks kommentarer och frågor om barn är så genomtänkta. Jag har fått frågan om min son (som är ganska blond) och min kompis son (som är asiat) är mina båda två. De är lika gamla och jag gick med dem i syskonvagn. Jag tyckte det var en lite konstig fråga. Det är väl inte jättevanligt att man får två barn samtidigt (om de inte är tvillingar) ? Så när de frågar om dina är tvillingar kanske de bara tycker de är lika och inte tänker på storleksskillnaden. Alltså bara hjärnsläpp/ogenomtänkt. Och om någon tycker att bruna barn är söta så är det väl mycket bättre än om det vore tvärtom. Jag tycker att många mörka barn är supersöta. Är det någon slags diskriminering om jag tycker det? Jag fattar nog inte.

    Reply
    • Tant Ninette Post author

      Du kan läsa vad Persilja skrev nedan så kanske du förstår lite mer vad det är jag menar när det gäller att sticka ut och att kommentera folks utseenden.
      Du får såklart tycka vad du vill, men du behöver inte alltid säga vad du tycker och tänker. Det är HUR man säger det och i vilken situation. Om en nära kompis t ex säger oj, vad söt ditt barn är så blir jag glad. Om en butikstant säger ”såna där är nog så söta” så blir jag irriterad (såna där- som om det var frågan om djur eller nåt, och dessutom ignorerar dom oftast vår bioson som är med i syskonskaran).
      Gällande tvillingfrågan så fick jag alltså den frågan alltid när jag gick med en unge i en barnvagn och den andra ungen GICK SJÄLV alltså. Det var alltså inte frågan om nån syskonvagn eller nåt, och det var helt uppenbart att folk bara såg hudfärgen och inte hur barnen såg ut, precis på samma sätt som folk bara ser färgerna på barns kläder och utgår från att dom är pojkar eller flickor. Folk såg två bruna barn och utgick från att dom var tvillingar, trots att dom var totalt olika storlek. Dom första 4-5 gångerna tänkte jag inte så mycket på det, men sen när det blev fler gånger än så blev jag irriterad. Precis varje vecka fick jag frågan, ända tills ungarna blev så stora att jag hade dom i syskonvagn. Då upphörde frågorna av nån underlig anledning och nu när dom båda är stora nog att man verkligen kan tro att dom är tvillingar får vi aldrig frågan.

      Reply
      • Karin W.

        Jag menade inte att NI fick båda barnen samtidigt. Jag menade att barnen jag var ute på promenad med är lika stora men av olika etniskt ursprung. Alltså ganska osannorlikt att båda var mina.

        Reply
  5. Persilja

    På nåt sätt tycker jag att det är rasism eller särbehandling på grund av avvikande utseende att få kommentarer kring utseende oavsett om det är negativt eller positivt. Jag ska dra en parallell som kanske låter fånig men min son som är rödhårig o fräknig som jag fick i uppdrag att skriva en uppsats om något personligt och han förvånade mig och sin klass och sin lärare genom att öppenhjärtigt skriva om hur det var att ständigt få kommentarer om sin hårfärg. Glåpord också, på nätet, visserligen ”snällt” uttryckt men dock ” Ginger”, ”redhead”osv. Han var uppriktigt less på detta och tyckte det var jobbigt. Det gjorde att han förstod lite hur invandrare och andra som inte passar in i normen känner och han skrev om detta i sin uppsats. Han fick mig att plötsligt se på min uppväxt med lite nya ögon. Hela mitt liv har jag fått kommentarer om mitt hår. Folk har stannat mig på stan och tagit i mitt hår när jag var barn (då det var tjockt och lysande rött) och ständigt kommenterat.Snällt alltid men jag hatade det. Kände mig som ett freak. Fast jag trodde det ingick liksom. Som ung tjej fick jag skamliga kommentarer hela tiden, män som frågade om jag var het i sängen, om jag hade ”rött därnere också” osv osv osv. Parallellen menar jag är att jag vet lite om hur det känns att inte se ut som normen och det är inte alltid lätt i ett samhälle där normen gäller.
    Den här känslan av utanförskap är liten för mig och min son, men vi har känt hur det kan vara. Så det här med att ständigt på kommentarer är inte alls roligt och man utvecklar en känslighet och det är den som känner sig påhoppad, kränkt eller ledsen som har tolkningsföreträde. Så jag tror faktiskt att det här med att kalla det för rasism är bra. Det är inte för mycket. Det är viktigt att markera och visa att det inte är okej att ständigt hålla på att jämföra människor utifrån hur de ser ut/talar/klär sig osv. Det har ju faktiskt ingen betydelse och ändå präglar det så många människor och om vi inte sätter ner foten även vid små förseelser så växer det och blir större och gränserna för vad man kan säga flyttas hela tiden fram på ett negativt sätt. Vardagsrasismen finns där och den växer framför mina ögon. Intolerans. Folk blir mer och mer intoleranta på det som inte är norm. Och det måste man reagera på utan att bli kallad överkänslig.

    Reply
    • Karin W.

      Jag förstår hur du tänker. Jag tycker dock om när mina barn får komplimanger för sitt utseende. Inte för att utseendet är så viktigt, utan för att de har så mycket annat emot sig.
      Jag förstår att du blir irriterad om främlingar vill pilla dig i håret. Många vill klappa mig på huvudet och jag hatar det. Däremot säger jag ja om någon frågar först 🙂 Jag känner igen känslan av att känna sig som ett freak. Speciellt jobbigt när det beror på något medfött. Man ska ju inte behöva färga håret för att känna sig ”normal”. Om folk däremot glor för att man har lila hår eller en spik i näsan så får man lite skylla sig själv. Har provat det också:)

      Reply
      • Persilja

        Ibland VILL man ju vara unik och synas och det är ju då en helt annan sak. Jag tror att du hör till en mer hårdhudad skara faktiskt. Du vågar så mycket och är så att säga van att märkas och har gjort det till något positivt och det är bra! Men vill man hellre passa in och bara få vara den man är utan att folk ska påpeka att man är annorlunda jämt och ständigt så ska det också gå. Så nolltolerans är faktiskt önskvärt. Men svårt. Att försöka få de som reagerar till att anpassa sig för att man ”måste lära sig tåla” tror jag är fel väg att gå. Det är att köra över vissa. Fast någonstans är det ju så att de som avviker lär sig sätt att hantera det, blir hårdhudade, kämpar emot eller bara lider i det tysta.

        Reply
          • Karin W.

            Jag tror jag ÄR hårdhudad, men försöker förstås visa hänsyn till dem som inte är det. I mitt fall är humor och en slags hårdhet en överlevnadsstrategi tror jag. Annars skulle jag duka under av all skit jag får utstå. Jag vet förstås att de flesta är mjukare och är alltid så snäll jag kan. Inte lätt att veta vad som är ”snällt” bara. Det där att behandla andra som man själv vill bli behandlad kan bli hur fel som helst. Därför får man ju försöka klura ut hur varje människa vill bli behandlad och det är sannerligen inte lätt. Ännu svårare att klura ut hur en hela ”folkgrupper” vill bli bemötta.

        • Persilja

          Karin: Jo jag vet ju det om dig. Eller har förstått. Och såklart är det inte lätt att göra rätt hela tiden. Så länge man menar väl och gör så gott man kan.
          Men oj så många som INTE menar väl och oj så många som inte orkar göra så gott de kan utan anser sig ha en slags rätt att säga vad de vill. Fast de gör illa. Det är det allt handlar om. Att samsas i en slags miljö där man är omtänksam och lyhörd. Så gott man förmår. Mer kan man ju inte begära. Du vet ju att vi har lite samma problematik som ni och jag vet verkligen allt om att inte passa in och mest ledsen blir jag nog när släkt och familj inte förstår utan tycker att det handlar om dålig uppfostran eller nåt. Då önskar jag att jag var mer hårdhudad och mindre konflikträdd och bad dem fara och flyga. 🙂

          Reply
  6. Sandra

    Jag tror att många kommentarer sägs i okunskap. Ibland sägs saker som en överdriven motreaktion till en reaktion man inte är beredd på. Då vill man poäntera hur mycket man accepterar den som är annorlunda, samtidigt som man då säger att man noterat att personen är annorlunda. Barn är känsliga för sånt, åtminstone ett av mina. Ibland verkar också som om folk ser på våra barn som om de var en annan art än människor. Då barnen var några månader gamla fick jag ofta frågor om vilket språk de börjar prata sen, då de lär sig prata. Min man och jag är finlandssvenska. En undrade om det möjligtvis blir swahili. Jag får ofta höra vad mina barn säkert har ”i blodet”, som om de kände mina barn bättre än jag själv. När dottern var 8 månader gammal blev vi mordhotade av en som cyklade förbi som samtidigt passade på att spotta på mig. Visst är det skillnad på de olika exemplen – en del är bara irriterande medan andra direkt skrämmande, men alla påverkar barnens självbild. Annars skrev Persilja precis det jag skulle ha velat säga. Det ständiga poängterandet om utseendet, oberoende positivt eller negativt, blir jobbigt. Det lilla barnet lär sig att ”mitt utseende är mitt jag”, resten spelar ingen roll. Jag är definitivt för nolltolerans då det gäller rasism, eller allt som handlar om utanförskap för den som är annorlunda, oberoende av vad man vill kalla det. Att kämpa mot särbehandling är viktigare för mig än att kämpa för att använda ord på rätt sätt. Utan nolltolerans kommer rasismen smygande och det ser man redan, åtminstone i vår stad. Senast igår hörde jag om en liten flicka som får n-ordet ropat efter sig då hon går till och från skolan. I andra fall då föräldrar pratat med lärare om n-ordet och klagat på att klasskamraterna ropar det efter deras barn är det inte sällan lärarna viftar bort det med att ”de inte menar något illa”, de är ”bara på skämt” och ”dom är ju kompisar”. Gränsen är olika för olika människor och för dem som inte berörs av rasismen i sina egna liv är gränsen så mycket högre ställd än för den som är drabbad. I New York började polisen med nolltolerans och nu för tiden är staden en av de tryggaste som finns.

    Reply
    • Karin W.

      Menar du på allvar att folk tror att dina barn ska börja prata ett annat språk!!!! Vuxna människor? Iofs brukar RIKTIGT gamla människor kunna uttala sig lite åt det hållet, men just det var ju ovanligt korkat. Och vad menar de att barnen ”har i blodet”?

      Reply
      • Karin W.

        …….eller menade de kanske om barnen kommer prata svenska, finska eller både och? Det skulle man ju kunna undra med biobarn också om föräldrarna råkar vara tvåspråkiga. Det kan väl vara lite olika med finlandssvenskar? Ursäkta min okunskap, men jag vet inte riktigt hur det ligger till där.

        Reply
        • Tant Ninette Post author

          nä, dom menar inte om barnen kommer att prata både svenska och finska. Både Sandra och jag har finlandssvenska familjer, dvs alla i våra familjer pratar svenska så det skulle vara jättekonsigt om nån unge plötsligt började prata finska bara för att vi befinner oss i Finland. Det här vet folk, så det är inte det som frågar när dom frågar vad barnen kommer att prata för ett språk. Jag har också fått samma fråga, av flera olika personer i olika åldrar dessutom. Och folk har nämnt swahili (som överhuvudtaget inte pratas i Sydafrika), som tydligen upplevs som ett språk som folk i ”Afrika” (som upplevs som ett enda stort land) pratar.
          ”ha i blodet” har jag också hört flera gånger, också av personer i min ålder som borde veta bättre. När mina barn dansar så är det typ för att dom ”har det i blodet”
          Bra att du frågar tycker jag, det är så man får nytt perspektiv genom att fråga och lära sig av svaren!

          Reply
          • Sandra

            Precis som Ninette sa ställs dessa frågor bara till oss som har adopterade barn. Tvåspråkigt svenska och finska familjer frågas vilket språk de kommer att lära barnen. Vår förväntas bara börja babbla på 🙂 Tanten med swahilin var en städad dam i 45-årsåldern. Blond, men det är jag också innerst inne och inte korkad för det. Afrikaner har som sagt, enligt den allmänna uppfattningen, rytmen i blodet. Asiater kan räkna. Finlandssvenskar är rika.

  7. Tant Ninette Post author

    Tack Persilja och Sandra! Ni lyckades formulera bättre precis det jag tänkte. Jättebra skrivet!

    Reply
  8. Karin W.

    Äsch, jag är nog bara okänslig. Vår familj är en samling freaks. Jag har lite hälsoproblem och tappar periodvis så mkt hår att jag får raka av det. Får mycket frågor och kommentarer om detta. Både positiva och negativa. Bryr mig väldigt lite, men blir såklart glad för komplimangerna. Mina barn har autism och är nog att betrakta som ”utanför normen” Är mycket gladare när de blir positivt särbehandlade än tvärtom. Det finns många varianter av detta. Det mesta bottnar i okunskap och fördomar. Det ser jag som min uppgift att förändra. Jag kan aldrig förändra att vi sticker ut från den grå massan, men jag kan förändra människors syn på oss. Genom öppenhet och upplysning. Jag tror ofta att människors intolerans kommer från tidigare erfarenheter. Jag var i flera år lite rädd för utvecklingsstörda människor eftersom en kille i skolan blottade sig för mig. Som vuxen förstår jag ju att detta inte gäller alla och är inte det minsta rädd nu. Under en period vågade jag inte klappa hundar av rasen Irländsk Setter eftersom jag blev biten av en sådan. Jag såg till att få träffa en snäll sådan för att komma över det. Som tonåring var jag tillsammans med en mörkhyad man som behandlade mig som skit. Jag förstår förstås att detta inte gäller alla. Men kan det vara sådana här exempel som gör människor osäkra. Bara att inte alla tar itu med sina rädslor? Jag vet inte om jag gör rätt eller fel, men jag är inte elak mot någon. Hur gör man för att INGEN ska vara missnöjd med ens uppförande? Omöjligt tror jag. Hur ska man veta hur varje enskild individ vill bli behandlad? Man kan ju säga att svarta ska bli behandlade på samma sätt som vita, men hur behandlar man en vit?

    Reply
    • Tant Ninette Post author

      Jag håller med dej – tror också man kan förändra på folks perceptioner genom upplysning och öppenhet. Det är lite därför jag gärna skriver om rasism på min blogg, för att kanske nån nånstans tänker om lite grann när dom möter mej och min familj eller nån annan familj eller personer som sticker ut. Huvudproblemet som jag ser det är just rädslor, rädsla för det som är annorlunda.
      Det kan hända att jag skulle reagera annorlunda om mina barn enbart blev utsatta för en massa nidord och sånt, men det är främst positiv särbehandling dom blir utsatta för och inget problem med det om det inte verkligen var så att dom inte tycker om det. ”jag tycker inte om när alla alltid stirrar på mej” eller ”jag tycker inte om när dom rör vid mitt hår” osv brukar ungarna säga.

      Reply
    • Sandra

      Det här blev jätteintressant och du fick mig att tänka till. Jag tror skillnaden för mig ligger i hur man behandlar en individ för att hon är avvikande eller hur man behandlar en individ för att hon tillhör en viss grupp. Ingen kommer nånsin att kunna leva en hel livstid utan att såra någon, men man kan lära sig att inte döma människor utgående från hur de ser ut. Jag har ofta märkt att föräldrar till asiatiska barn sällan reagerar lika kraftigt på rasism som föräldrar till afrikanska barn, kanske för att stereotypiseringen av asiater oftast handlar om positiva egenskaper? Säkert irriterande, men inte skrämmande, om någon förutsätter att man är intelligent eller gillar kameror bara för att man är född i Asien. Så där som med rytmen i blodet. Jag blev själv mobbad i skolan och har nog en cynism och en ironi som anses hårdhudad och jag har fått lära mig att bli lite mildare. Jag kan vara ganska rakt på sak och hård med enskilda personer, men samtidigt är jag extra känslig för att individer från redan svaga eller speciellt utsatta grupper mobbas bara för att de tillhör gruppen. Nu missförstår jag dig på flit, ursäkta, men när en svart vill bli behandlad som en vit betyder det till exempel att han vill ha möjlighet att få ett jobb om han har samma kompetens som den vita. Att inte bli dumförklarad för sin bruna huds skull. Att inte få påhittade orsaker slängda i ansiktet på sig då han blir förbjuden att gå in i baren med sina vänner. Att inte bli slagen och kallad satans n… av främlingar. Om någon säger mig att ”de är nog så söta de där då de är små” blir jag inte direkt rädd, men då vet jag att människan innerst inne inte ser på mina barn riktigt med samma glasögon som på vita, om du förstår vad jag menar. Så länge de är små är allt frid och fröjd, men låt dem inte växa upp!

      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *